Nu tror jag den värsta oron kring personuppgifter lagt sig, och jag kan börja ha lite roligt igen. Vad gäller hemsidan så har vi börjat jobba med att lägga in bilder i galleriet, och det ska väl bli synligt så småningom om allt går i lås.
Min roligaste upplevelse i veckan har annars varit kontakten med Kenth Manfredsson, som forskar i min farfars släkt. Vi har haft kontakt även tidigare angående denna släkt. Kent förfogar över några fotografier som är intressanta. Jag har fått kopior på dessa, och vi funderar gemensamt över vilka personerna är på bilderna. I ena fallet rör det sig om ett kollage, med en bild i mitten och åtta bilder utplacerade runt omkring. Troligen är personen i mitten min farfars far Olaus Erikson. De som är runt omkring är med största sannolikhet hans barn, de som levde runt 1900. Det finns också en separat bild, av god kvalitet, som måste vara densamma som på mittenbilden på collaget, alltså farfars far. Det känns roligt att ha ett ansikte på honom. Min pappa och hans syskon hade minnen av sin farfar Olaus, och jag har skrivit ner det de hann berätta innan de gick bort. Här är ett utdrag ur mina noteringar om Olaus i mitt släktregister.
"Olaus var frisk och stark upp i hög ålder. Hans huvudsakliga sysselsättning var nu att spränga sten och bygga gärdsgårdar av dem. Avsikten var i första hand att få lite mer mark att odla på. Under slutet av hans liv verkar det dock som om själva stenarbetet blev ett självändamål. Olaus barnbarn Anna Lisa minns att han som gammal satt utanför huset om dagarna och högg sten. När hon var på besök i Lergrafven om somrarna fick hon ofta gå ut med kaffe till honom där. Olles dotter Ingrid minns också hur han vistades ute i markerna och "sköt sten". Då hände det ibland att han var kvar ute om natten och helt enkelt lade sig att sova på marken. Det kunde t o m ibland inträffa att han blev översnöad under sådana nätter, men han bara reste sig upp på morgonen och fortsatte sitt sprängande. Hans barnbarn Sven, som liksom sin syster Anna Lisa ofta var i Lergrafven om somrarna berättar att Olaus brukade välta en skottkärra över sig som skydd när han sprängde. Sven minns också att Olaus var darrhänt och hade svårt att raka sig till följd av detta. Hans skägg fick växa och när det blev för långt klippte han det bara rakt av.
Olaus Eriksson avled den 30 november 1920, 93 år gammal. Han tycks ha varit vital in i det sista."
Olaus Eriksson var född i Maden, Skallsjö församling, men levde större delen av sitt vuxna liv på Lergraven i samma församling. Det var där min pappa och hans syskon ofta var på besök under sin barndom.
Jag visar här en bild som ganska säkert föreställer Olaus Eriksson.
fredag 11 december 2009
söndag 6 december 2009
PuL - PuH!
Oj oj, jag visste nog inte hur rätt jag hade när jag skrev det där om de etiska frågorna. Jag inser nu att det handlar om såväl etiska som juridiska frågor. Jag är väl lite aningslös, eftersom de allra flesta reaktioner jag fått på såväl hemsida som släktregister varit översvallande positiva. Jag har därför inte sett några problem. Men problem finns verkligen! I ett fall har jag fått negativa reaktioner, och det känns verkligen inte roligt. Jag har blivit lite nertagen på jorden, och inser att det finns människor i min släkt som varken är intresserade eller positiva till att figurera på min sida. Det måste jag givetvis respektera, och jag vill verkligen inte göra någon illa genom det jag gör. Samtidigt har jag insett att jag måste uppdatera mig lite mer vad gäller personuppgiftslagen, PuL. Det har i sin tur lett till att jag raderat en stor mängd uppgifter ur det släktregister jag publicerar på hemsidan. Jag vill verkligen inte riskera att göra något olagligt, men kanske gör jag det i alla fall. Något mindre olaglig är jag nog nu i alla fall. Men jag sov lite dåligt i natt, och känner mig ledsen över att jag verkar ha sårat några personer i en familj. Så tokigt det kan bli!!!
fredag 4 december 2009
Hemsidebyggande och lite andra funderingar
Jag beundrar Jenny, som jobbar på med nya saker hela tiden, parallellt med att hon själv tillägnar sig kunskaperna. Det verkar vara väldigt stimulerande att pröva sina vingar och se resultat, men också otroligt frustrerande när det inte funkar som man vill. Under veckan som gått har vi fått en snygg logga upptill, fina färger, och över huvud taget en helt annan och snitsigare layout. Nu verkar problemet vara de läsare som har firefox. Tydligen ser det inte bra ut där, vilket jag inte själv haft möjlighet att kolla. Jag hör ju till de gamla konservativa som kör explorer av gammal vana. Och där ser sidan ut som vi vill, bortsett från några smärre konstigheter, som jag inte tror någon märker. Men alltså, firefox-användare, ha tålamod, det löser sig nog så småningom!
Nu håller jag på att gå igenom fotografier. Det vore roligt att få in något på gallerisidan före jul. Vi får se om det lyckas. Jag märker också att jag kommer i en del etiska dilemman när det gäller bilderna. När är en bild så gammal att man inte behöver fråga någon om lov att publicera den? Det "känns" ju som om jag utan problem kan lägga ut bilder på mina far- och morföräldrar, och även de få bilder jag har som är äldre än så. Men fastrar och mostrar? Kusiner? Där känner jag en stor tveksamhet att lägga ut något utan att kolla med nära anhöriga till dem.
Jag har också funderat en hel del över det faktum att mitt släktregister innehåller uppgifter om minderåriga barn. Mitt försvar för detta är att uppgifterna om ett barns existens är offentliga och att jag inte publierar något annat än födelsedata och namn. Den viktigaste anledningen att ha med alla generationer, är att tiden går fort, barnen blir snabbt äldre, och kanske intresserade av att ta del av vilka jämnåriga släktingar de har. Det är ju över huvud taget sådana skäl som gör att man publicerar ett sådant här släktregister. Ge mig gärna synpunkter på sådana här "publiceringsetiska" frågor!
Nu håller jag på att gå igenom fotografier. Det vore roligt att få in något på gallerisidan före jul. Vi får se om det lyckas. Jag märker också att jag kommer i en del etiska dilemman när det gäller bilderna. När är en bild så gammal att man inte behöver fråga någon om lov att publicera den? Det "känns" ju som om jag utan problem kan lägga ut bilder på mina far- och morföräldrar, och även de få bilder jag har som är äldre än så. Men fastrar och mostrar? Kusiner? Där känner jag en stor tveksamhet att lägga ut något utan att kolla med nära anhöriga till dem.
Jag har också funderat en hel del över det faktum att mitt släktregister innehåller uppgifter om minderåriga barn. Mitt försvar för detta är att uppgifterna om ett barns existens är offentliga och att jag inte publierar något annat än födelsedata och namn. Den viktigaste anledningen att ha med alla generationer, är att tiden går fort, barnen blir snabbt äldre, och kanske intresserade av att ta del av vilka jämnåriga släktingar de har. Det är ju över huvud taget sådana skäl som gör att man publicerar ett sådant här släktregister. Ge mig gärna synpunkter på sådana här "publiceringsetiska" frågor!
onsdag 25 november 2009
Gener från Tartariet?
Efter att hemsidan nu varit ute till beskådande en tid, så har jag fått kunskap om en del felaktigheter i släktregistret, både bagatellartade och mera allvarliga. Några har hört av sig om sådant, och en del har jag upptäckt själv. Nu har jag rättat till alla fel som jag hittills upptäckt, och även justerat lite i noteringar och källhänvisningar. I går hjälpte Jenny mig att lägga ut det rättade släktregistret, och det känns väldigt skönt att det är gjort. I övrigt kommer nog förbättringar av själva sidan att ske i ganska långsam takt. Huvudsaken är ändå att själva släktregistret finns där, och att det är så korrekt som möjligt.
Nu fick jag också möjlighet att lägga till de senaste forskningsresultaten från Marstrand. Morfars mormors föräldrar var Lars Ekman och Anna Christina Inland. Lars Ekmans mor visar sig härstamma från en Alexander Wassgren, benämnd som bl a ostindiefarare. Han uppges född i Tartariet ca 1719. Jag är inte helt säker på var det ligger, men en stunds googling ger vid handen att det bör vara i området Kina-Ryssland-Mongoliet. Om du som läser detta vet något mer, så berätta gärna för mig om Tartariet. Den här Alexander kan ju inte gärna ha hetat Wassgren från födseln. Det står i Marstrands kyrkböcker att han antagit den kristna läran i Wasa. Alltså kom han via Finland. Vid något tillfälle stavas hans namn Wasgren, och jag funderar därför på om han kan ha fått detta namn av staden Wasa, bara för att ha något svenskklingande efternamn. Som vanligt får man fantisera lite, utifrån de knapphändiga säkra uppgifterna. Alexander benämns som fiskare och ostindiefarare, och frågan är om han kan ha kommit till Skandinavien med någon båt. Han verkar sedan fortsätta att vara till sjöss, och får endast ett barn, dottern Jacobina född 1752 i Marstrand. Alexander dör i Marstrand 1779. Jacobina fick sex barn, varav endast två nådde vuxen ålder. Ett av dem var Lars Ekman, morfars mormors far.
Detta med Wassgren från Wasa och Tartariet känns spännande, och jag hoppas kunna gräva mer i denna persons bakgrund så måningom. Kanske har man då lite "tattarblod" i ådrorna?
Nu fick jag också möjlighet att lägga till de senaste forskningsresultaten från Marstrand. Morfars mormors föräldrar var Lars Ekman och Anna Christina Inland. Lars Ekmans mor visar sig härstamma från en Alexander Wassgren, benämnd som bl a ostindiefarare. Han uppges född i Tartariet ca 1719. Jag är inte helt säker på var det ligger, men en stunds googling ger vid handen att det bör vara i området Kina-Ryssland-Mongoliet. Om du som läser detta vet något mer, så berätta gärna för mig om Tartariet. Den här Alexander kan ju inte gärna ha hetat Wassgren från födseln. Det står i Marstrands kyrkböcker att han antagit den kristna läran i Wasa. Alltså kom han via Finland. Vid något tillfälle stavas hans namn Wasgren, och jag funderar därför på om han kan ha fått detta namn av staden Wasa, bara för att ha något svenskklingande efternamn. Som vanligt får man fantisera lite, utifrån de knapphändiga säkra uppgifterna. Alexander benämns som fiskare och ostindiefarare, och frågan är om han kan ha kommit till Skandinavien med någon båt. Han verkar sedan fortsätta att vara till sjöss, och får endast ett barn, dottern Jacobina född 1752 i Marstrand. Alexander dör i Marstrand 1779. Jacobina fick sex barn, varav endast två nådde vuxen ålder. Ett av dem var Lars Ekman, morfars mormors far.
Detta med Wassgren från Wasa och Tartariet känns spännande, och jag hoppas kunna gräva mer i denna persons bakgrund så måningom. Kanske har man då lite "tattarblod" i ådrorna?
tisdag 17 november 2009
Hemsida!
Mitt släktforskarliv har den senaste tiden kretsat kring hemsidan, som blev klar för publicering i början på november. Eftersom jag inte kan ett dyft om hemsidor är jag väldigt tacksam för att Jenny hjälpt mig med detta, och lagt ner så mycket jobb och engagemang. Jag är också tacksam för programmet Min Släkt, som gör en stor del av jobbet åt oss. Nu återstår en del finputsning och sedan ett kontinuerligt underhåll. Jag upptäcker nu hela tiden saker som ska ändras, tas bort, eller läggas till. Det är också meningen att bilder ska läggas in, i en särskild avdelning. Jag har tankar på att skriva en del om de hembygder där anfäderna bott, och kanske lite om levnadsförhållanden på 1700- och 1800-talen. Detta ska inte ses som löften, utan mer som lösa tankar om framtiden. En del rent estetiska förbättringar kommer nog också att ske efter hand.
Nu känner jag mig dock sugen på att återuppta själva forskandet igen. Grenen Ekman från Marstrand är vad jag nu försöker få grepp om, och den kommer så småningom att infogas på hemsidan.
Nu känner jag mig dock sugen på att återuppta själva forskandet igen. Grenen Ekman från Marstrand är vad jag nu försöker få grepp om, och den kommer så småningom att infogas på hemsidan.
fredag 30 oktober 2009
Att hitta de nutida släktingarna
Nu har själva forskandet legat på is ett litet tag kan man säga. Jag har ägnat tiden åt förarbeten till den kommande hemsidan. Dessvärre vet jag inte när den kan bli verklighet, för mina tänkbara webmasters har väldigt fullt upp med annat. Nu har jag dock gjort så mycket jag kan för tillfället, och inväntar bara att någon ska ha tid och möjlighet att färdigställa sidan åt mig.
En extra krydda i släktforskningsarbetet är när man får kontakt med nutida släktingar. Detta har jag lyckats med några gånger under de här sista åren, och de har då alltid visat intresse och blivit glada. Tyvärr är det på väldigt få släktgrenar man lyckas hitta de nutida ättlingarna. Förutsättningen är först och främst att de har namn som inte är alltför vanliga, och att man har någon hum om var i landet de kan finnas. Cd-skivan Sveriges befolkning 1980 är ofta till stor hjälp. De personer man kan hitta där, och identifiera som släktingar, går alltid att hitta även i dag, om de fortfarande lever. Ett visst mått av gissning blir det dock nästan alltid, och jag brukar därför börja med att skriva ett försiktigt brev, och se vad som händer. Med få undantag har det alltid hänt roliga saker. Jag kan bara påminna mig ett fall, där jag inte hörde nånting efter mitt brev. I just det fallet är jag väldigt säker på att det var rätt person jag hittat. Man måste dock vara ödmjuk inför detta, och respektera att det finns människor som inte vill, eller inte har intresse av att rota bland sina anfäder. Men ett stort tack till er som hör av er och är intresserade, nu senast ättlingarna till Johan Otto Hillberg.
Nu ska jag för egen del börja rota igen. Nu närmast blir det den andra av mina Mastrandsgrenar, Lars Ekman och Anna Christina Inland. Deras dotter Sara Margretha Ekman var gift med Abraham Hillberg, och dessa båda var föräldrar till morfars mor Ada Margareta Hillberg.
En extra krydda i släktforskningsarbetet är när man får kontakt med nutida släktingar. Detta har jag lyckats med några gånger under de här sista åren, och de har då alltid visat intresse och blivit glada. Tyvärr är det på väldigt få släktgrenar man lyckas hitta de nutida ättlingarna. Förutsättningen är först och främst att de har namn som inte är alltför vanliga, och att man har någon hum om var i landet de kan finnas. Cd-skivan Sveriges befolkning 1980 är ofta till stor hjälp. De personer man kan hitta där, och identifiera som släktingar, går alltid att hitta även i dag, om de fortfarande lever. Ett visst mått av gissning blir det dock nästan alltid, och jag brukar därför börja med att skriva ett försiktigt brev, och se vad som händer. Med få undantag har det alltid hänt roliga saker. Jag kan bara påminna mig ett fall, där jag inte hörde nånting efter mitt brev. I just det fallet är jag väldigt säker på att det var rätt person jag hittat. Man måste dock vara ödmjuk inför detta, och respektera att det finns människor som inte vill, eller inte har intresse av att rota bland sina anfäder. Men ett stort tack till er som hör av er och är intresserade, nu senast ättlingarna till Johan Otto Hillberg.
Nu ska jag för egen del börja rota igen. Nu närmast blir det den andra av mina Mastrandsgrenar, Lars Ekman och Anna Christina Inland. Deras dotter Sara Margretha Ekman var gift med Abraham Hillberg, och dessa båda var föräldrar till morfars mor Ada Margareta Hillberg.
torsdag 15 oktober 2009
Johan Otto Hillberg, född i Marstrand 1828
I Marstrand noteras, som jag tidigare nämnt, att Johan Otto flyttar till Göteborg 1847, alltså vid 19 års ålder. Han återfinns i Göteborgs Domkyrkoförsamling 1849, som kakelugnsmakarlärling. I januari 1857 utfärdas lysning mellan Johan Otto, och Johanna Olsdotter, född 1833. Det märkliga är att de sedan inte gifter sig förrän oktober 1858, en månad innan sonen Carl Johan föds.
Så här långt är det ändå till synes en ganska vanlig liten familj. Men utvecklingen därefter är mer speciell. I kyrkboken noteras att Johan Otto från år 1859 är ”bortrest”. Han har således lämnat hustru och spädbarn, och försvunnit. Det är förstås möjligt att hustrun visste var han befann sig, men om hon berättat detta borde det rimligen ha noterats i kyrkboken. Lille Carl Johan avlider 1860. Därefter hittar Johanna tydligen en annan man, och 1862 föder hon oäkta dottern Augusta Martina. I födelseboken står: ”Modren, afvikne Kakelugnsmak. Ges. Joh. Otto Hillbergs Hu. Joh. Olsdoter”. Vem fadern till barnet är anges inte. Jag tror knappast det är Johan Otto, för varför skulle han då hålla sig borta från offentligheten? Johanna Olsdotter var ju hans hustru. Vid 1½ års ålder blir lilla Augusta Martina moderlös, då Johanna avlider i januari 1864. Flickan står fortfarande skriven på moderns adress, och vem som tar hand om henne framgår inte. I juli 1865 avlider flickan av scharlakansfeber. Därmed är både Johanna, Carl Johan och den oäkta dottern borta ur livet.
Men åter till Johan Otto. Det dyker plötsligt upp en anteckning om honom i kyrkboken igen 1872, och då anges att han flyttar till Åmåls stadsförsamling. Antingen så har han befunnit sig där hela tiden, eller så har han flyttat omkring, och slutligen hamnat där. Nu vill han tydligen bli en ordentlig medborgare igen, som finns med i kyrkboken. Anledningen till detta framkommer snart, för samma år, 1872, föds sonen Karl Johan i Åmål. Modern heter Johanna Segerholm, född 1835. Barnet anges som oäkta i födelseboken, men det står också att Johan Otto Hillberg erkänt sig vara fadern. Johanna Segerholm har sedan tidigare två oäkta döttrar födda 1863 och 1865. Efter Karl Johans födelse står antecknat i kyrkboken att Johan Otto ”låtit kyrktaga Johanna Segerholm som sin hustru”. Kyrktagningen (”rening” efter barnafödseln) är det tydligen mannen som ansvarar för. Och för Johanna var det tydligen betydelsefullt att han gjorde detta i egenskap av hennes äkta man, trots att de faktiskt inte var varken gifta eller trolovade.
Två år senare är det dags för nästa barn. Men det är tydligen något trassel som gör att de inte heller denna gång är gifta. Lysning utfärdas dock i september 1874. Då finns följande ganska omständiga anteckning:
” Närv. Hillberg sjelf o å henes vägnar Skomakare Kolin (?). Mannen kan ej förete bouppteckning. Hustrun dog 19/1 1864 under hennes ? i Stockholm. Ingen tillgång, intet att skifta, ej några barn, hennes föräldrar döda, hon egde ej syskon, alt åtgått till begrafningen, för övrigt 10 år sedan förra äktenskapets upplösning.”
Det låter ju på detta som om inga hinder för äktenskap skulle finnas. Det skulle i så fall vara detta att han inte kunde förete bouppteckning? Det blev i alla fall aldrig någon vigsel mellan Johan Otto Hillberg och Johanna Segerholm. Dottern Ottolina föddes i december 1874 utom äktenskapet, men föräldrarna anges denna gång som fästefolk.
Denna lilla familj halverades i början av 1876. Johan Otto själv avled i januari av pleuropneumoni. Av någon anledning befann han sig då i Göteborg, och avled på Sahlgrenska sjukhuset, men var fortfarande skriven i Åmål. Hade han börjat resa omkring igen, kan man undra. Eller så var kakelugnsmakaryrket av den karaktären att man fick resa runt mycket för att ta de jobb som fanns. I mars avled lilla Ottolina. Johanna Segerholm och sonen Karl Johan Hillberg levde båda till 1920, Karl Johan avled i juni i Risinge församling i Östergötland och Johanna i oktober i Åmål. Johanna var då 85 år gammal. Sonen Karl Johan var gift för andra gången och hade minst tre barn från två äktenskap. Han hade lämnat Åmål och bott i både Örebro och Stockholm innan han hamnade i Risinge, Östergötland.
Så här långt är det ändå till synes en ganska vanlig liten familj. Men utvecklingen därefter är mer speciell. I kyrkboken noteras att Johan Otto från år 1859 är ”bortrest”. Han har således lämnat hustru och spädbarn, och försvunnit. Det är förstås möjligt att hustrun visste var han befann sig, men om hon berättat detta borde det rimligen ha noterats i kyrkboken. Lille Carl Johan avlider 1860. Därefter hittar Johanna tydligen en annan man, och 1862 föder hon oäkta dottern Augusta Martina. I födelseboken står: ”Modren, afvikne Kakelugnsmak. Ges. Joh. Otto Hillbergs Hu. Joh. Olsdoter”. Vem fadern till barnet är anges inte. Jag tror knappast det är Johan Otto, för varför skulle han då hålla sig borta från offentligheten? Johanna Olsdotter var ju hans hustru. Vid 1½ års ålder blir lilla Augusta Martina moderlös, då Johanna avlider i januari 1864. Flickan står fortfarande skriven på moderns adress, och vem som tar hand om henne framgår inte. I juli 1865 avlider flickan av scharlakansfeber. Därmed är både Johanna, Carl Johan och den oäkta dottern borta ur livet.
Men åter till Johan Otto. Det dyker plötsligt upp en anteckning om honom i kyrkboken igen 1872, och då anges att han flyttar till Åmåls stadsförsamling. Antingen så har han befunnit sig där hela tiden, eller så har han flyttat omkring, och slutligen hamnat där. Nu vill han tydligen bli en ordentlig medborgare igen, som finns med i kyrkboken. Anledningen till detta framkommer snart, för samma år, 1872, föds sonen Karl Johan i Åmål. Modern heter Johanna Segerholm, född 1835. Barnet anges som oäkta i födelseboken, men det står också att Johan Otto Hillberg erkänt sig vara fadern. Johanna Segerholm har sedan tidigare två oäkta döttrar födda 1863 och 1865. Efter Karl Johans födelse står antecknat i kyrkboken att Johan Otto ”låtit kyrktaga Johanna Segerholm som sin hustru”. Kyrktagningen (”rening” efter barnafödseln) är det tydligen mannen som ansvarar för. Och för Johanna var det tydligen betydelsefullt att han gjorde detta i egenskap av hennes äkta man, trots att de faktiskt inte var varken gifta eller trolovade.
Två år senare är det dags för nästa barn. Men det är tydligen något trassel som gör att de inte heller denna gång är gifta. Lysning utfärdas dock i september 1874. Då finns följande ganska omständiga anteckning:
” Närv. Hillberg sjelf o å henes vägnar Skomakare Kolin (?). Mannen kan ej förete bouppteckning. Hustrun dog 19/1 1864 under hennes ? i Stockholm. Ingen tillgång, intet att skifta, ej några barn, hennes föräldrar döda, hon egde ej syskon, alt åtgått till begrafningen, för övrigt 10 år sedan förra äktenskapets upplösning.”
Det låter ju på detta som om inga hinder för äktenskap skulle finnas. Det skulle i så fall vara detta att han inte kunde förete bouppteckning? Det blev i alla fall aldrig någon vigsel mellan Johan Otto Hillberg och Johanna Segerholm. Dottern Ottolina föddes i december 1874 utom äktenskapet, men föräldrarna anges denna gång som fästefolk.
Denna lilla familj halverades i början av 1876. Johan Otto själv avled i januari av pleuropneumoni. Av någon anledning befann han sig då i Göteborg, och avled på Sahlgrenska sjukhuset, men var fortfarande skriven i Åmål. Hade han börjat resa omkring igen, kan man undra. Eller så var kakelugnsmakaryrket av den karaktären att man fick resa runt mycket för att ta de jobb som fanns. I mars avled lilla Ottolina. Johanna Segerholm och sonen Karl Johan Hillberg levde båda till 1920, Karl Johan avled i juni i Risinge församling i Östergötland och Johanna i oktober i Åmål. Johanna var då 85 år gammal. Sonen Karl Johan var gift för andra gången och hade minst tre barn från två äktenskap. Han hade lämnat Åmål och bott i både Örebro och Stockholm innan han hamnade i Risinge, Östergötland.
Det fanns register!
Ibland är det verkligen slumpartat om man lyckas komma vidare eller inte, på personer och släktgrenar. De här syskonen Hillberg, morfars morfar Abraham, Maria Wilhelmina Fager etc, de hade även en bror, Johan Otto Hillberg. Han var yngst i syskonskaran, född 1828. Det uppgavs att han flyttade till Göteborg 1847, och jag hittade honom inte i några inflyttningslängder där, så jag hade egentligen tänkt lämna honom åt sitt öde, tills vidare. Men då kom slumpen in i sista ögonblicket. Jag satt med Domkyrkoförsamlingens böcker framme, och fick plötsligt syn på rubriken "Register". Jag tror att jag egentligen hört talas om dessa register, men liksom inte tagit till mig riktigt vad det var. Det var då bl a register över husförhörslängderna i Domkyrkoförsamligen, uppställda i bokstavsordning, och med angivande av i vilken bok och på vilken sida man kunde hitta personen. När jag letade på H, så fanns ju Johan Otto Hillberg där! Därmed rullades hela hans historia upp. Tänk om jag hade missat den!Johan Otto hade ett rätt så rörigt privatliv. Han dyker alltså upp i Göteborgs Domkyrkoförsamling 1849 som kakelugnsmakarlärling, och blir så småningom gesäll. Resten har jag skrivit samman i ett särskilt dokument som får hamna i ett eget inlägg här.
Poängen just nu är detta med slumpen, och när det är läge att ge upp eller ej. Man tycker ibland att man verkligen uttömt alla möjligheter och letat precis överallt. Ändå, säkert i hälften av fallen där jag tänkt så, så har jag ändå kommit vidare på ett eller annat sätt. I detta fall blev det med hjälp av Arkiv Digitals register över hurförhörslängderna i Göteborgs Domkyrkoförsamling. Ett fantastiskt hjälpmedel som jag nu kommer att utnyttja mera flitigt i fortsättningen.
Poängen just nu är detta med slumpen, och när det är läge att ge upp eller ej. Man tycker ibland att man verkligen uttömt alla möjligheter och letat precis överallt. Ändå, säkert i hälften av fallen där jag tänkt så, så har jag ändå kommit vidare på ett eller annat sätt. I detta fall blev det med hjälp av Arkiv Digitals register över hurförhörslängderna i Göteborgs Domkyrkoförsamling. Ett fantastiskt hjälpmedel som jag nu kommer att utnyttja mera flitigt i fortsättningen.
onsdag 7 oktober 2009
Wilhelmina Fager, född Hillberg
Jag har tidigare skrivit om Anders Wilhelm Hillberg och hans många ättlingar i Rönnäng. Anders Wilhelm var bror till min morfars morfar Abraham Hillberg och de var födda och uppvuxna i Marstrand. De hade bland sina många syskon även en syster Maria Wilhelmina, troligen kallad Wilhelmina.
Wilhelmina gifte sig 1844 i Marstrand med skräddaren och 2:e konstapeln vid Göta Artilleriregemente Jacob Fager. De fick ett antal barn, men endast två döttrar och en son nådde vuxen ålder. Familjen utflyttade 1857 till Göteborgs Garnisonsförsamling, Tygstatskompaniet, där de bodde kvar till 1883. Där finns antecknat att Jacob Fager 1875 ansöker om att få övergå till Metodistkyrkan, vilket tydligen beviljades. År 1883 flyttade paret till Domkyrkoförsamlingen. Wilhelmina Fager, född Hillberg, avled där 1888 och dödsorsak finns inte angiven i dödboken.
En av de överlevande döttrarna var Margretha Charlotta Fager, född 1849. Hon gifte sig 1872 med August Andersson Bach. Han ändrade sedan sitt namn till August Bach Helander. Orsaken till detta vet jag inte. Detta par fick åtminstone tre barn, alla med efternamnet Helander. Hilma Teresia Helander föddes 1872, och dog ogift 1953. Selma Augusta Helander föddes 1877 och dog ogift 1950. Deras bror Herbert Viktor Helander föddes 1883. Han gifte sig 1907 med Lilly Andersson, och dog som änkeman 1974. Jag vet än så länge inte om paret hade några barn, men sannolikt var det väl så. Margretha Charlotta och August levde ännu 1900.
Andra överlevande dottern var Albertina Wilhelmina Fager, född 1852. Hon gifte sig 1879 med styckjunkaren Hilmer Bernhard Dahlgren, och 1880 föddes dottern Harriet Dahlgren. De fick inga fler barn, och 1884 avled styckjunkare Dahlgren. Albertina Wilhelmina och dottern Harriet bodde sedan tillsammans med hennes pappa Jacob Fager, som tycks ha blivit ganska gammal. De bodde då i Domkyrkoförsamlingen, 2:a Roten nr 97, med adress Sörliden 29. Både Jacob Fager och dottern Albertina Wilhelmina levde ännu 1900. Harriet Dahlgren dog ogift i Strömstad 1963.
Jag gjorde en reflektion när jag läste husförhörslängden över Sörliden 29. Det är helt otroligt hur många människor som var bokförda på en och samma adress. Det är sida upp och sida ner i boken, på samma hus. Antingen var husen väldigt stora, eller så bodde man helt otroligt trångt! Troligen var bostäderna väldigt små, kanske bara ett rum med någon kokmöjlighet för en hel familj. Jag känner att jag måste ta reda på mer om detta med hur "vanligt" folk bodde i Göteborg på 1800-talet.
Sörliden (Södra Liden) 29 var beläget emellan Stora och Lilla Otterhällan, nära Kungsgatan och Kaserntorget. Just den delen av Kungsgatan kallades även Hästbacken, enligt en karta från 1872.
Wilhelmina gifte sig 1844 i Marstrand med skräddaren och 2:e konstapeln vid Göta Artilleriregemente Jacob Fager. De fick ett antal barn, men endast två döttrar och en son nådde vuxen ålder. Familjen utflyttade 1857 till Göteborgs Garnisonsförsamling, Tygstatskompaniet, där de bodde kvar till 1883. Där finns antecknat att Jacob Fager 1875 ansöker om att få övergå till Metodistkyrkan, vilket tydligen beviljades. År 1883 flyttade paret till Domkyrkoförsamlingen. Wilhelmina Fager, född Hillberg, avled där 1888 och dödsorsak finns inte angiven i dödboken.
En av de överlevande döttrarna var Margretha Charlotta Fager, född 1849. Hon gifte sig 1872 med August Andersson Bach. Han ändrade sedan sitt namn till August Bach Helander. Orsaken till detta vet jag inte. Detta par fick åtminstone tre barn, alla med efternamnet Helander. Hilma Teresia Helander föddes 1872, och dog ogift 1953. Selma Augusta Helander föddes 1877 och dog ogift 1950. Deras bror Herbert Viktor Helander föddes 1883. Han gifte sig 1907 med Lilly Andersson, och dog som änkeman 1974. Jag vet än så länge inte om paret hade några barn, men sannolikt var det väl så. Margretha Charlotta och August levde ännu 1900.
Andra överlevande dottern var Albertina Wilhelmina Fager, född 1852. Hon gifte sig 1879 med styckjunkaren Hilmer Bernhard Dahlgren, och 1880 föddes dottern Harriet Dahlgren. De fick inga fler barn, och 1884 avled styckjunkare Dahlgren. Albertina Wilhelmina och dottern Harriet bodde sedan tillsammans med hennes pappa Jacob Fager, som tycks ha blivit ganska gammal. De bodde då i Domkyrkoförsamlingen, 2:a Roten nr 97, med adress Sörliden 29. Både Jacob Fager och dottern Albertina Wilhelmina levde ännu 1900. Harriet Dahlgren dog ogift i Strömstad 1963.
Jag gjorde en reflektion när jag läste husförhörslängden över Sörliden 29. Det är helt otroligt hur många människor som var bokförda på en och samma adress. Det är sida upp och sida ner i boken, på samma hus. Antingen var husen väldigt stora, eller så bodde man helt otroligt trångt! Troligen var bostäderna väldigt små, kanske bara ett rum med någon kokmöjlighet för en hel familj. Jag känner att jag måste ta reda på mer om detta med hur "vanligt" folk bodde i Göteborg på 1800-talet.
Sörliden (Södra Liden) 29 var beläget emellan Stora och Lilla Otterhällan, nära Kungsgatan och Kaserntorget. Just den delen av Kungsgatan kallades även Hästbacken, enligt en karta från 1872.
onsdag 23 september 2009
En förlossning på Allmänna BB i Stockholm 1845
Av olika skäl började jag titta närmare på anmodern Hanna Westring, och hennes första barnafödsel. Hösten 1844 är Hanna 22 år gammal och bor tillsammans med sina föräldrar i Mariestad. Fadern är snickarmästare Erik Aron Westring, född i Göteborg. Farfadern var vagnmakare Erik Westring, död sedan länge, men var verksam i Göteborg, och bördig från Stockholm. Den 22 oktober 1844 får Hanna utflyttningsbetyg från Mariestad till Stockholm, och hon anges där vara anständig och ledig till äktenskap. Sex månader senare, den 6 april 1845, föder hon i Stockholm dottern Charlotta Wilhelmina.
Jag har nu hittat journalböcker från Allmänna BB, via genline. Allmänna BB var ett ställe dit vem som helst, oavsett social ställning och ekonomi, fick komma för att föda barn. Man behövde heller inte uppge sitt namn. Enligt vad jag inhämtat från annat håll, så var det en stor andel av de intagna mödrarna som kom från landsbygden, för att föda i anonymitet, för att undvika skandal på hemorten, eftersom de var ogifta. Ändå finns det namn ditskrivna överst på sidorna för alla mödrarna, och vad jag förstår är de ditskrivna i efterhand, och ofta helt felaktiga. Så är fallet med vår Hanna också. Ändå är jag helt säker på att det är rätt journal. Dottern är enligt alla senare uppgifter född på "Barnhuset" i Stockholm, vilket måste vara Allmänna Barnbördshuset. Det enda barn som föds där detta datum är Charlotta Wilhelmina, första barnet till en 23-årig mor.
Hanna tas in på detta BB den 5 april kl.11 em. Hon har haft förlossningsplågor sedan kl. 11 samma förmiddag. Hon hade sin sista mens ("rening") den 11 juli föregående år, och har under havandeskapet varit frisk. Hon är ogift, och av medelmåttig kroppsbyggnad. Vid intagningen är modermunnen öppen en tum, hinnorna hela, och fostret i huvudbjudning. Värkarna är svaga, och påskyndas med lavemang. Nästa morgon brister hinnorna, och krystvärkar tilltar. Kl. 5 på morgonen "blef qvinnan medelst naturens kraft förlöst från en lefvande flicka". Vikt och längd anges inte, trots att det finns plats för detta i formuläret. Det anges att barnet döptes, men inget datum för detta. Däremot anges att barnet blev bortlämnat den 14/4. Den 18/4 utskrevs modern "frisk med föga mjölk i brösten".
Vad som därefter händer skulle jag gärna vilja veta. Men i början av november, då flickan är 7 månader gammal, återkommer mor och dotter till Mariestad. Frågorna hopar sig över hela detta skeende. Varför reser Hanna till Stockholm för att föda sitt första barn? Var meningen att undvika skandal, och att Hanna således skulle ha lämnat bort barnet för gott i Stockholm och återkommit ensam? Och vad fick henne i så fall att ändra sig, och ändå resa hem med sitt barn? Det hela ter sig så mycket märkligare, som Hanna sedan fick en lång rad av oäkta barn, utan att någonsin gifta sig. Dessa barn föddes i Mariestad. Ett av dem var mormors far Fredrik.
Jag får nu också funderingar på om det finns någon koppling till andra släktingar i Stockholm, som på något sätt tagit hand om Hanna. Det ter sig annars lite vådligt att skicka iväg henne till Stockholm. Erik Aron hade åtminstone en faster och en farbror i Stockholm, och troligen därmed även kusiner. Det blir en utmaning att försöka ta reda på om det finns någon sådan koppling mellan Hannas stockholmsvistelse och pappans släkt. Ytterligare en fråga är förstås vem barnafadern var, och hans roll i allt detta. Av allt att döma hette han Holmberg, eftersom Charlotta Wilhelmina bar detta efternamn, vid sidan av Westring. Detsamma gällde för övrigt nästa barn, Carl Henrik.
Jag tänker också att en resa från Mariestad till Stockholm med den tidens kommunikationer inte var någon lätt sak för en ung gravid kvinna. Detsamma gäller ju återfärden med en sju månader gammal baby, som troligen inte ammades, utan skulle ha mat på annat sätt under resan.
Ja, för varje sak man får reda på föds bara idel nya frågor. Det är bara att ta itu med dem!
Jag har nu hittat journalböcker från Allmänna BB, via genline. Allmänna BB var ett ställe dit vem som helst, oavsett social ställning och ekonomi, fick komma för att föda barn. Man behövde heller inte uppge sitt namn. Enligt vad jag inhämtat från annat håll, så var det en stor andel av de intagna mödrarna som kom från landsbygden, för att föda i anonymitet, för att undvika skandal på hemorten, eftersom de var ogifta. Ändå finns det namn ditskrivna överst på sidorna för alla mödrarna, och vad jag förstår är de ditskrivna i efterhand, och ofta helt felaktiga. Så är fallet med vår Hanna också. Ändå är jag helt säker på att det är rätt journal. Dottern är enligt alla senare uppgifter född på "Barnhuset" i Stockholm, vilket måste vara Allmänna Barnbördshuset. Det enda barn som föds där detta datum är Charlotta Wilhelmina, första barnet till en 23-årig mor.
Hanna tas in på detta BB den 5 april kl.11 em. Hon har haft förlossningsplågor sedan kl. 11 samma förmiddag. Hon hade sin sista mens ("rening") den 11 juli föregående år, och har under havandeskapet varit frisk. Hon är ogift, och av medelmåttig kroppsbyggnad. Vid intagningen är modermunnen öppen en tum, hinnorna hela, och fostret i huvudbjudning. Värkarna är svaga, och påskyndas med lavemang. Nästa morgon brister hinnorna, och krystvärkar tilltar. Kl. 5 på morgonen "blef qvinnan medelst naturens kraft förlöst från en lefvande flicka". Vikt och längd anges inte, trots att det finns plats för detta i formuläret. Det anges att barnet döptes, men inget datum för detta. Däremot anges att barnet blev bortlämnat den 14/4. Den 18/4 utskrevs modern "frisk med föga mjölk i brösten".
Vad som därefter händer skulle jag gärna vilja veta. Men i början av november, då flickan är 7 månader gammal, återkommer mor och dotter till Mariestad. Frågorna hopar sig över hela detta skeende. Varför reser Hanna till Stockholm för att föda sitt första barn? Var meningen att undvika skandal, och att Hanna således skulle ha lämnat bort barnet för gott i Stockholm och återkommit ensam? Och vad fick henne i så fall att ändra sig, och ändå resa hem med sitt barn? Det hela ter sig så mycket märkligare, som Hanna sedan fick en lång rad av oäkta barn, utan att någonsin gifta sig. Dessa barn föddes i Mariestad. Ett av dem var mormors far Fredrik.
Jag får nu också funderingar på om det finns någon koppling till andra släktingar i Stockholm, som på något sätt tagit hand om Hanna. Det ter sig annars lite vådligt att skicka iväg henne till Stockholm. Erik Aron hade åtminstone en faster och en farbror i Stockholm, och troligen därmed även kusiner. Det blir en utmaning att försöka ta reda på om det finns någon sådan koppling mellan Hannas stockholmsvistelse och pappans släkt. Ytterligare en fråga är förstås vem barnafadern var, och hans roll i allt detta. Av allt att döma hette han Holmberg, eftersom Charlotta Wilhelmina bar detta efternamn, vid sidan av Westring. Detsamma gällde för övrigt nästa barn, Carl Henrik.
Jag tänker också att en resa från Mariestad till Stockholm med den tidens kommunikationer inte var någon lätt sak för en ung gravid kvinna. Detsamma gäller ju återfärden med en sju månader gammal baby, som troligen inte ammades, utan skulle ha mat på annat sätt under resan.
Ja, för varje sak man får reda på föds bara idel nya frågor. Det är bara att ta itu med dem!
torsdag 30 juli 2009
Framgångar och motgångar i släktforskningen
Efter ett långt uppehåll, har jag denna veckan gjort ett ryck med släktforskningen igen. Det har blivit fyra dagar med hårt slit och mycket långsamma och tröga resultat. Jag började redan så smått för någon månad sedan att kartlägga syskonen till morfars farmors far Johannes Larsson, född 1781 i Horred, men kom inte så långt innan det blev andra sommaraktiviteter som tog över. Efter hårt arbete och mycket tur, är denna familj nu klar. Det visar sig då att alla de tre systrarna till denne Johannes gifte sig med soldater. De bar namnen Palm, Klar och Fröjd. Brodern Bengt blev själv soldat, under namnet Lek.
Det första jag körde fast på var systern Anna, gift med soldaten Helge Klar. Som så ofta sker, så försvann de bara ur kyrkböckerna, i detta fall Öxabäcks församling, utan anteckning om vart de flyttat. Man sliter sitt hår vid dessa tillfällen! Jag fick då den desperata ingivelsen att googla på Helge Klar. Och vad hittar jag? En hel amerikansk hemsida med en släktutredning, där Helge Klar med hustru Anna ingår! Tala om att åka berg-och dalbana mellan hopp och förtvivlan i denna verksamhet! Ja, detta ledde i sin tur till en mailväxling med en trevlig kvinna i Kanada, vid namn June Rhodes. Det visade sig att flera av ättlingarna till Anna och Helge hade emigrerat, och därigenom fanns de med i Junes släktutredning. Själv var hon mycket avlägset släkt med dem, men det gjorde ju ingenting för min del. Jag fick mängder av information även om de kvarvarande släktingarna i Sverige. Det här gick alltså väldigt lätt sedan jag väl gjort min googling.
Värre var det med systern Kerstin. Henne tappade jag också bort helt. Där har jag verkligen fått slita, och haft sån där egendomlig tur ibland. Jag var dock nära att ge upp flera gånger på vägen, men konstigt nog så gör man ändå inte det. Efter ett litet tag så sätter man igång igen. För några dagar sedan blev jag väldigt uppåt och hoppfull när jag äntligen lyckats lista ut att hon gift sig med trumslagaren Anders Fröjd, och att dessa flyttat till Kungsäters församling. Men då händer ju samma sak igen, de bara stryks ur kyrkboken, utan angivande av vart de flyttat. Jag konsulterade då soldatregistret, som tillkommit genom släktforskarföreningen DIS (datorhjälp i släktforskningen). Där har jag fått hjälp många gånger tidigare. Då ser jag att Anders Fröjd, varit trumslagare dels för Kungsäter, men även för Grimmared Klockaregården i Grimmareds församling. Glad i hågen går man dit, bara för att finna att de inte finns där. Totalstopp igen! Här hjälpte dessvärre inte Google. Sån tur har man nog bara en gång. Ett annat halmstrå brukar kunna vara Anbytarforum. Jag slängde in en fråga där, om familjen, och hade redan samma dag svar. De hade flyttat till Grimmareds församling, men inte till Klockaregården, utan till något som hette Rävakulla. En hjälpsam man med tillgång till en cd-skiva över alla födda i Marks härad under vissa år, hjälpte mig med detta. Så äntligen blev även Kerstins öde klarlagt. Den där skivan bör jag nog för övrigt införskaffa.
Med övriga syskon har det gått lättare. Susanna gifte sig med soldaten Hans Palm och blev kvar i Horred. Peter gifte sig med en äldre änka och fick inga barn. Brodern Bengt Lek var soldat i Berghems församling, gift och med många barn. Brodern Carl var ungkarl och "bräcklig" under många år. Det anges även att han hade venerisk smitta. Han bodde kvar med sin styvmor tills han dog vid 44 års ålder. Den ende som återstår är brodern Anders, som flyttade till Göteborg. Jag har inte lyckats hitta honom där, men hoppas på Anbytarforum där också.
Tycker ändå att jag kan pusta ut, vad gäller denna familj, som var en av de trögare att få grepp om.
Det första jag körde fast på var systern Anna, gift med soldaten Helge Klar. Som så ofta sker, så försvann de bara ur kyrkböckerna, i detta fall Öxabäcks församling, utan anteckning om vart de flyttat. Man sliter sitt hår vid dessa tillfällen! Jag fick då den desperata ingivelsen att googla på Helge Klar. Och vad hittar jag? En hel amerikansk hemsida med en släktutredning, där Helge Klar med hustru Anna ingår! Tala om att åka berg-och dalbana mellan hopp och förtvivlan i denna verksamhet! Ja, detta ledde i sin tur till en mailväxling med en trevlig kvinna i Kanada, vid namn June Rhodes. Det visade sig att flera av ättlingarna till Anna och Helge hade emigrerat, och därigenom fanns de med i Junes släktutredning. Själv var hon mycket avlägset släkt med dem, men det gjorde ju ingenting för min del. Jag fick mängder av information även om de kvarvarande släktingarna i Sverige. Det här gick alltså väldigt lätt sedan jag väl gjort min googling.
Värre var det med systern Kerstin. Henne tappade jag också bort helt. Där har jag verkligen fått slita, och haft sån där egendomlig tur ibland. Jag var dock nära att ge upp flera gånger på vägen, men konstigt nog så gör man ändå inte det. Efter ett litet tag så sätter man igång igen. För några dagar sedan blev jag väldigt uppåt och hoppfull när jag äntligen lyckats lista ut att hon gift sig med trumslagaren Anders Fröjd, och att dessa flyttat till Kungsäters församling. Men då händer ju samma sak igen, de bara stryks ur kyrkboken, utan angivande av vart de flyttat. Jag konsulterade då soldatregistret, som tillkommit genom släktforskarföreningen DIS (datorhjälp i släktforskningen). Där har jag fått hjälp många gånger tidigare. Då ser jag att Anders Fröjd, varit trumslagare dels för Kungsäter, men även för Grimmared Klockaregården i Grimmareds församling. Glad i hågen går man dit, bara för att finna att de inte finns där. Totalstopp igen! Här hjälpte dessvärre inte Google. Sån tur har man nog bara en gång. Ett annat halmstrå brukar kunna vara Anbytarforum. Jag slängde in en fråga där, om familjen, och hade redan samma dag svar. De hade flyttat till Grimmareds församling, men inte till Klockaregården, utan till något som hette Rävakulla. En hjälpsam man med tillgång till en cd-skiva över alla födda i Marks härad under vissa år, hjälpte mig med detta. Så äntligen blev även Kerstins öde klarlagt. Den där skivan bör jag nog för övrigt införskaffa.
Med övriga syskon har det gått lättare. Susanna gifte sig med soldaten Hans Palm och blev kvar i Horred. Peter gifte sig med en äldre änka och fick inga barn. Brodern Bengt Lek var soldat i Berghems församling, gift och med många barn. Brodern Carl var ungkarl och "bräcklig" under många år. Det anges även att han hade venerisk smitta. Han bodde kvar med sin styvmor tills han dog vid 44 års ålder. Den ende som återstår är brodern Anders, som flyttade till Göteborg. Jag har inte lyckats hitta honom där, men hoppas på Anbytarforum där också.
Tycker ändå att jag kan pusta ut, vad gäller denna familj, som var en av de trögare att få grepp om.
tisdag 26 maj 2009
Syskonen på Wasse Västergård, Horreds socken
Morfars farfar Lars Börgesson ingick i en lite säregen syskonskara. Föräldrarna Börge Olofsson och Anna Larsdotter fick sju barn. Av dessa dog tre före två års ålder. Det var ju tämligen normalt vid denna tid. De övriga fyra nådde alla vuxen ålder. Den äldste av de överlevande var morfars farfar Lars, född 1816. Han gifte sig och fick åtta barn. De övriga hade lite mer säregna öden, åtminstone sett med mina nutida ögon. De bodde kvar med föräldrarna så länge detta var möjligt. Fadern Börge avled 1830, men modern levde länge som änka, ända till 1857. Barnen Kjerstin, Anna och Olof bodde alla kvar hos modern, i stort sett tills hon dog. Hela familjen bodde de senare åren före moderns död, på undantag hos moderns svåger Bengt Olofsson. Men en bit in på 1850-talet börjar det hända saker. Detta troligen samtidigt som modern blir allt äldre och sjukligare.
Anna, född 1822, träffar vid 30 års ålder drängen Lars Nilsson i Loftsgården och blir med barn. År 1853 föder hon oäkta sonen Johannes, som avlider vid knappt ett års ålder. Men detta verkar vara det enda som händer i Annas liv. Hon blir kvar på Wasse Västergården , och hon får inga fler barn. Även efter moderns död 1857 är hon kvar på gården, som piga hos Bengt Olofsson. Hennes liv fortgår i stillhet ända till 1880, då hon avlider av bröstsjuka, 58 år gammal.
Kjerstin, född 1818, levde också ett till synes händelselöst liv fram till 1856, året före moderns död. Vid 38 års ålder blir Kjerstin gravid, och barnafadern är den åtta år äldre åbon och änklingen Henric Carlsson i Sjöby Skattegården. De gifter sig i april 1857, och en månad senare föds dottern Edela Brita. Kjerstin blir kvar som hustru på Sjöby Skattegården till sin död 1874. Hon får inga fler barn. Edela Brita dör i lungsot 22 år gammal. Henric överlever dem båda.
Olofs öde är det som känns mest tragiskt. Vid moderns död är han 32 år och fortfarande ogift. I december 1859 gifter han sig dock med Susanna Gudmundsdotter, som är höggravid och en månad senare föder sonen Anders. Detta kan ju se ut som en lycklig händelse för Olof. Men någon tragik måste finnas med i bilden, för fram på sommaren, när Anders är ett halvår gammal, så hänger sig Olof. När det gäller bakgrunden till detta, så är det som vanligt fritt spelrum för fantasin. Blev han på något sätt tvingad in i detta giftermål och faderskap, undrar jag. Eller var han bara helt enkelt en deprimerad person, som saknade sin mor, och inte orkade leva längre, trots att han fått en egen familj? För sonen Anders verkar det dock ha gått bra. Han flyttade som vuxen till Varberg, gifte sig och fick familj där, och försörjde sig som ölhandlare.
Anna, född 1822, träffar vid 30 års ålder drängen Lars Nilsson i Loftsgården och blir med barn. År 1853 föder hon oäkta sonen Johannes, som avlider vid knappt ett års ålder. Men detta verkar vara det enda som händer i Annas liv. Hon blir kvar på Wasse Västergården , och hon får inga fler barn. Även efter moderns död 1857 är hon kvar på gården, som piga hos Bengt Olofsson. Hennes liv fortgår i stillhet ända till 1880, då hon avlider av bröstsjuka, 58 år gammal.
Kjerstin, född 1818, levde också ett till synes händelselöst liv fram till 1856, året före moderns död. Vid 38 års ålder blir Kjerstin gravid, och barnafadern är den åtta år äldre åbon och änklingen Henric Carlsson i Sjöby Skattegården. De gifter sig i april 1857, och en månad senare föds dottern Edela Brita. Kjerstin blir kvar som hustru på Sjöby Skattegården till sin död 1874. Hon får inga fler barn. Edela Brita dör i lungsot 22 år gammal. Henric överlever dem båda.
Olofs öde är det som känns mest tragiskt. Vid moderns död är han 32 år och fortfarande ogift. I december 1859 gifter han sig dock med Susanna Gudmundsdotter, som är höggravid och en månad senare föder sonen Anders. Detta kan ju se ut som en lycklig händelse för Olof. Men någon tragik måste finnas med i bilden, för fram på sommaren, när Anders är ett halvår gammal, så hänger sig Olof. När det gäller bakgrunden till detta, så är det som vanligt fritt spelrum för fantasin. Blev han på något sätt tvingad in i detta giftermål och faderskap, undrar jag. Eller var han bara helt enkelt en deprimerad person, som saknade sin mor, och inte orkade leva längre, trots att han fått en egen familj? För sonen Anders verkar det dock ha gått bra. Han flyttade som vuxen till Varberg, gifte sig och fick familj där, och försörjde sig som ölhandlare.
onsdag 20 maj 2009
Nystart
Nu har jag någorlunda kommit i ordning i min nya bostad, dator och bredband är på plats, liksom bokhyllan med släktforskarlitteratur och diverse dokument. Visserligen börjar det bli vår och sommar och läge för utevistelse, men jag känner ändå stor lust att ägna en del tid åt min släkt.
Vid min nystart nu häromdagen, så gjorde jag ett hopp till släktgrenen i Horred. Det blir att gå lite i sicksack mellan generationerna. Morfars farfars familj är den som är aktuell just nu. Jag ska återkomma med en beskrivning av den, när jag får lite mer fullständig bild, men som vanligt finns mycket som väcker intresse och funderingar om livet förr.
Vid min nystart nu häromdagen, så gjorde jag ett hopp till släktgrenen i Horred. Det blir att gå lite i sicksack mellan generationerna. Morfars farfars familj är den som är aktuell just nu. Jag ska återkomma med en beskrivning av den, när jag får lite mer fullständig bild, men som vanligt finns mycket som väcker intresse och funderingar om livet förr.
torsdag 2 april 2009
Epilog Hilma Antonia
Häromdagen skrev jag lite om Hilma Antonia Hillberg som var småskollärarinna i Böö. Jag hade börjat förlika mig med tanken att jag inte skulle hitta henne i den sista årgången kyrkböcker, eftersom det inte fanns något register till dessa. Att hitta Böö skolhus i någon av de många volymerna kyrkböcker kändes som att leta efter en nål i en höstack. I stället gav jag mig i kast med hennes fasters familj, som också bodde i Örgryte. Döm om min häpnad när jag bara av en ren slump plötsligt hamnar på sidorna som gäller Böö! Men jag har varit med om detta flera gånger tidigare. Personer som jag helt gett upp hoppet om, kommer helt oväntat och presenterar sig i ett helt annat sammanhang. Sådana upplevelser uppväger mer än väl allt det slit man lägger ner, många gånger förgäves.
Nåväl. Hilma Antonia blev kvar i Böö, som jag trodde. Hon avled 1913 i tarmcancer, 47 år gammal. Under 24 år var hon småskollärarinna i Böö, och många årgångar av små Örgrytebor har alltså lärt sig läsa och räkna under hennes ledning.
Nåväl. Hilma Antonia blev kvar i Böö, som jag trodde. Hon avled 1913 i tarmcancer, 47 år gammal. Under 24 år var hon småskollärarinna i Böö, och många årgångar av små Örgrytebor har alltså lärt sig läsa och räkna under hennes ledning.
tisdag 31 mars 2009
Carl Axel Hillbergs familj
Jag har återvänt till familjen Hillberg, med ursprung i Marstrand. Abraham Hillberg och Sara Margaretha Ekman, båda födda i Marstrand 1812, och båda utflyttade till Göteborg 1834, gifte sig 1837. Jag tar för givet att de kände varandra redan i Marstrand, och att det fanns ett samband i att de båda flyttade till Göteborg samma år. Det kan också ha funnits ett samband med att Sara Margarethas äldre syster Brita Lovisa flyttat dit året före. Vid giftermålet var Sara Margaretha gravid, och tre månader senare föddes första barnet Berndt Edward. Yngsta barnet, Ada Margareta, var min morfars mor.
Paret fick sammanlagt nio barn, men det märkliga är att inget av barnen förde namnet vidare. Undantag från detta är sonen Carl Axel, som fick två barn, men dessa var båda ogifta och barnlösa, och därmed gick inte namnet vidare där heller. Av övriga barn var det döttrarna Sophia Constantia och Ada Margareta som bildade stora familjer och fick många ättlingar. Av detta förstår man att det krävdes ganska många barn, för att föra släktet vidare.
Carl Axel gifte sig 1863 med Lovisa Johansdotter. De fick dottern Hilma Antonia 1866 och sonen Ernst Hilmer 1869. Fem år senare avled Carl Axel, och Lovisa var ensam med barnen, 5 och 8 år gamla. Då verkar det som om Carl Axels moster, ovannämnda Brita Lovisa, trätt in som stöd i familjen. Hon står bl a en period som fostermor för Hilma Antonia.
Hilma Antonia utbildade sig till småskollärarinna. Detta har förvånat mig, eftersom det inte handlar om en familj med några studietraditioner, och vad jag förstår en familj utan några stora ekonomiska möjligheter. Jag funderar på om det kan finnas något samband med att Brita Lovisa avled 1884, och efterlämnade en viss förmögenhet. Brita Lovisa hade blivit änka redan 1837, efter endast två års äktenskap med skepparen Elias Christensson. Paret hade inga barn. Vid Brita Lovisas bortgång fanns två arvingar, systrarna Sofia Magdalena Möller i Marstrand, och Sara Margaretha Hillberg, Hilma Antonias farmor. Kan farmodern ha hjälpt Hilma Antonia med pengar till utbildningen?
Hilma Antonia hade en första tjänst i Råda, var sedan på ytterligare något ställe, innan hon 1889 flyttade till Böö skolhus i Örgryte, där hon blev kvar så länge jag kan följa henne i kyrkböckerna, dvs minst till 1906. Hon förblev ogift och barnlös. Från 1890 bodde hennes mor hos henne i Böö skolhus, fram till sin död 1905. Bilden ovan föreställer Böö skolhus 1922, troligen detsamma som Hilma Antonia tjänstgjort i.
Brodern Ernst Hilmer avled vid 25 års ålder 1895, som "månadskarl". Hilma Antonia uppgav boet vid bouppteckningen. Ernst Hilmer ägde inte andra tillgångar än lösegendom, till ett värde av 132 kronor. Därför behövde ingen detaljerad bouppteckning göras efter honom. Man undrar varför inte han också fick studera, eller om han kanske inte bedömdes ha "läshuvud".
söndag 1 mars 2009
Ursäkta...
...men just nu händer det mycket i mitt privata liv, och släktforskningen får vila litet, liksom denna blogg. Jag återkommer säkert, men det kan dröja ett tag.
onsdag 11 februari 2009
Lite om böcker...
För tillfället har jag lite ledigt i släktforskningarbetet under några veckor. Under tiden läser jag en del i en bok som heter Doktor Carlanders Göteborg, av Gudrun Nyberg. Doktor Carlander var stadsläkare i Göteborg under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Han verkar också ha fungerat som många familjers familjeläkare. Carlander förde mycket utförliga journaler, där han även skrev en del om patienternas vardag. Gudrun Nyberg har gått igenom alla dessa journaler och skrivit en, i mitt tycke, högintressant bok. Hon har delat in den i kapitel allt efter olika delar av människornas vardag. Man får således lära sig om mat och dryck, klädesvanor, bostäder, fiske och andra näringar, barnafödsel och uppfödningen av barnen, och mycket mycket annat. Väldigt roligt att läsa, men det är en späckad bok som man inte hastar igenom snabbt.
Jag har också under veckan skaffat en bok, som i sitt original är utgiven 1739, Eric Cederbourgs Göteborg - Den första skildringen av staden Göteborg och de första hundra åren. Den är tack och lov tryckt med vanlig stil, men är trasslig nog att läsa ändå. Det skrivna språket på 1700-talet liknar inte direkt vårt. Det är sirligt och omständigt och meningarna är späckade med bisatser. Den här boken har jag inte hunnit titta så mycket på ännu. Den får ligga framme, så får man ta någon sida i taget. Den är intressant såtillvida att den är skriven så tidigt, i övrigt finns det ju gott om skildringar av Göteborgs historia.
När det gäller Christian Emmich, så har vi upptäckt en felaktighet i en av våra källor. Christian fick burskap i Göteborg redan 1756, vilket framgår av originalhandlingar. I övrigt vet vi dessvärre inte så mycket mera om honom än tidigare.
Jag har också under veckan skaffat en bok, som i sitt original är utgiven 1739, Eric Cederbourgs Göteborg - Den första skildringen av staden Göteborg och de första hundra åren. Den är tack och lov tryckt med vanlig stil, men är trasslig nog att läsa ändå. Det skrivna språket på 1700-talet liknar inte direkt vårt. Det är sirligt och omständigt och meningarna är späckade med bisatser. Den här boken har jag inte hunnit titta så mycket på ännu. Den får ligga framme, så får man ta någon sida i taget. Den är intressant såtillvida att den är skriven så tidigt, i övrigt finns det ju gott om skildringar av Göteborgs historia.
När det gäller Christian Emmich, så har vi upptäckt en felaktighet i en av våra källor. Christian fick burskap i Göteborg redan 1756, vilket framgår av originalhandlingar. I övrigt vet vi dessvärre inte så mycket mera om honom än tidigare.
torsdag 5 februari 2009
Anna Lisa Swarth
Anna Lisa Swarth var syster till Christians Emmichs hustru Hedvig Swarth. År 1769 när Hedvig dog i barnsäng, var Anna Lisa änka efter en sjöman, samt trolovad med en timmerman Sven Svensson. Var hon bodde är inte klarlagt, men då systern Hedvig avled, så flyttade Anna Lisa in hos svågern Christian och hans lilla dotter Birgitta. Hon tycks alltsedan dess, fram till Christians död, ha skött hushållet åt honom. År 1770 avled Anna Lisas trolovade Sven Svensson, och han hade då testamenterat sitt hus på Sillgatan till Anna Lisa. Med Christians hjälp sålde Anna Lisa huset på auktion.
År 1783 i februari sätter sig Christian Emmich och plitar ner ett dokument, som sedan kommer att uppvisas vid bouppteckningen efter honom. Detta dokument är ganska rörande att läsa. Christian börjar antagligen känna sig gammal och skröplig, och börjar oroa sig för vad som ska hända med svägerskan Anna Lisa när han dör. Han berättar inledningsvis att Anna Lisa medfört både pengar och inventarier när hon flyttade in fjorton år tidigare. Förutom en penningsumma av 196 Riksdaler Banco, så medförde hon även en säng med sänggardiner, bolstrar, lakan m m. Han beskriver hur hon skött allting åt honom på bästa sätt. Vid hans död ska hon nu försäkras om att få bo kvar i ett rum och kök på övervåningen, så länge hon lever. Hon ska ha tillgång till ved. Hon ska också vid Christians död, inte endast återfå de pengar hon givit honom, utan hon ska få en större summa, nämligen 266 Riksdaler Banco. Några dagar efter att Christian skrivit detta, mottager han gesällen Eric Westring, som tre år senare blir hans måg.
Vid Christians död 1787 betygar dottern och mågen skriftligen att de helt godkänner dokumentet, och de beskriver ytterligare hur de ser på Anna Lisa med högaktning och kärlek. De verkar alltså inte på något sätt missunna henne detta. Vad jag kan se fanns dock inte så mycket kontanta medel efter Christian, så frågan är hur det gick med hennes 266 Riksdaler. Dock fanns hus och gård med fast inredning, värt 675 Riksdaler, och en stor mängd inventarier.
Hur länge Anna Lisa levde efter Christians frånfälle, vet jag ännu inte. Hela kvarteret där fastigheten låg brann ner 1802, men kanske slapp Anna Lisa uppleva detta.
År 1783 i februari sätter sig Christian Emmich och plitar ner ett dokument, som sedan kommer att uppvisas vid bouppteckningen efter honom. Detta dokument är ganska rörande att läsa. Christian börjar antagligen känna sig gammal och skröplig, och börjar oroa sig för vad som ska hända med svägerskan Anna Lisa när han dör. Han berättar inledningsvis att Anna Lisa medfört både pengar och inventarier när hon flyttade in fjorton år tidigare. Förutom en penningsumma av 196 Riksdaler Banco, så medförde hon även en säng med sänggardiner, bolstrar, lakan m m. Han beskriver hur hon skött allting åt honom på bästa sätt. Vid hans död ska hon nu försäkras om att få bo kvar i ett rum och kök på övervåningen, så länge hon lever. Hon ska ha tillgång till ved. Hon ska också vid Christians död, inte endast återfå de pengar hon givit honom, utan hon ska få en större summa, nämligen 266 Riksdaler Banco. Några dagar efter att Christian skrivit detta, mottager han gesällen Eric Westring, som tre år senare blir hans måg.
Vid Christians död 1787 betygar dottern och mågen skriftligen att de helt godkänner dokumentet, och de beskriver ytterligare hur de ser på Anna Lisa med högaktning och kärlek. De verkar alltså inte på något sätt missunna henne detta. Vad jag kan se fanns dock inte så mycket kontanta medel efter Christian, så frågan är hur det gick med hennes 266 Riksdaler. Dock fanns hus och gård med fast inredning, värt 675 Riksdaler, och en stor mängd inventarier.
Hur länge Anna Lisa levde efter Christians frånfälle, vet jag ännu inte. Hela kvarteret där fastigheten låg brann ner 1802, men kanske slapp Anna Lisa uppleva detta.
tisdag 3 februari 2009
Vagnmakare Christian Emmich
Christian Emmich, född 1711, verkade som vagnmakare på Vallgatan i Göteborg i mitten av 1700-talet. Han hade fått utbildning till vagnmakare i Salzburg, men om han också hade sitt ursprung på kontinenten vet vi inte riktigt. År 1765 fick han burskap i Göteborg, som vagnmakarmästare. Året dessförinnan, 1764, hade han gift sig med pigan Hedwig Swarth, och deras första barn, dottern Birgitta, föddes senare samma år. De fick sedan ytterligare tre barn, två pojkar och en flicka. Båda pojkarna dog mycket späda, och troligen blev inte heller dottern Anna Magdalena så gammal. Vid den siste pojkens födelse dog Hedwig i barnsäng, fem år efter giftermålet. Efter detta bestod familjen alltså av Christian och dottern Birgitta, och de bodde kvar på Vallgatan.
Åren gick, och Christian, som mästare, hade troligen hela tiden gesäller och lärlingar vid sin sida, som höll på att lära sig hantverket. År 1783 kom vagnmakargesällen Eric Westring från Stockholm till Göteborg, och blev gesäll under mäster Emmich. Birgitta var då 19 år. Om det verkligen var en romans som uppstod, eller om det mera var ett resonemangsparti, är ju svårt att veta, men tre år senare gifte sig Eric och Birgitta, och Eric tog över vagnmakeriet som färdig mästare. Mäster Emmich var troligen gammal och trött då, och han avled tre år senare, 1786. Eric och Birgitta fick många ättlingar, som gjorde sig bemärkta på olika sätt i staden, men det är en annan historia.
Och nu pågår arbetet att försöka ta reda på Christians ursprung. Var han född i Sverige eller utomlands? Var han kanske född i Sverige av invandrade föräldrar? Och Hedwigs ursprung är inte heller klart. Det fanns många vid denna tid i Göteborg som hette Swarth, Schwartz, Schwarten o likn. Till vem av dessa skulle man kunna koppla Hedwig?
Åren gick, och Christian, som mästare, hade troligen hela tiden gesäller och lärlingar vid sin sida, som höll på att lära sig hantverket. År 1783 kom vagnmakargesällen Eric Westring från Stockholm till Göteborg, och blev gesäll under mäster Emmich. Birgitta var då 19 år. Om det verkligen var en romans som uppstod, eller om det mera var ett resonemangsparti, är ju svårt att veta, men tre år senare gifte sig Eric och Birgitta, och Eric tog över vagnmakeriet som färdig mästare. Mäster Emmich var troligen gammal och trött då, och han avled tre år senare, 1786. Eric och Birgitta fick många ättlingar, som gjorde sig bemärkta på olika sätt i staden, men det är en annan historia.
Och nu pågår arbetet att försöka ta reda på Christians ursprung. Var han född i Sverige eller utomlands? Var han kanske född i Sverige av invandrade föräldrar? Och Hedwigs ursprung är inte heller klart. Det fanns många vid denna tid i Göteborg som hette Swarth, Schwartz, Schwarten o likn. Till vem av dessa skulle man kunna koppla Hedwig?
torsdag 29 januari 2009
Vagnmakare Emmich, m m
Det har varit en turbulent vecka. Just som jag skrivit här om Carl Rickard Hillbergs ättlingar, så kom jag i kontakt med en annan släktforskare. Det visade sig att hon hade en komplett kartläggning av dessa ättlingar ända till nutid. Och de är verkligen många! Det visade sig att det tydligen var ett släktdrag att få många barn. Jag förstår nu varför det finns så många Hillberg i Rönnäng. Jag håller på att föra in dessa personer i mitt släktregister, trots att jag inte själv forskat fram dem. Källan får tills vidare vara den här andra släktforskaren, tills jag hinner kolla uppgifterna själv. Men jag upptäckte att det är fruktansvärt tråkigt att bara sitta och skriva in uppgifter som någon annan tagit fram. Jag orkade inte färdigt, får ta det lite i småportioner. Men nu har jag kommit såpass långt att jag kan börja skriva ut Abraham Hillbergs familj, och hans personakt, till min pärm över morfar.
Det andra som uppfyllt veckan är att jag tillsammans med min dotter tagit ett steg över till mormors släkt, där mycket återstår. Mormor hade en anfader Christian Emmich, vagnmakare i Göteborg på 1700-talet. Vi skulle så oerhört gärna vilja veta hans ursprung. Vi funderar över om han kan ha invandrat från Tyskland eller Holland. En muntlig tradition i familjen säger att vi ska ha anor i Holland. Men det kan ju också ha varit någon tidigare generation som invandrat. Vi tycker namnet tyder på ett ursprung utanför Sverige, och familjen återfinns i Christine tyska församling i Göteborg. Vi har kommit fram till att efternamnet kan stavas på olika sätt, Emmich, Emeke, Ömeke, Ömke, Ömchken m fl varianter. Teorierna om denna mans utsprung är många och mer eller mindre fantasirika, men fakta lyser med sin frånvaro än så länge. Vi jobbar vidare på detta.
Det tredje turbulenta som hände i veckan är att jag fick virus i datorn, vilket aldrig hänt mig tidigare. Detta var förenat med stor frustration och vanmakt. Med hjälp av ovannämnda dotter hittade jag till en sida på nätet där just detta virus beskrevs, och där fanns även hjälp att få för att rensa ut detsamma från datorn. Jag laddade hem en fil, och lät den jobba i datorn, och otroligt nog verkar det som om denna behandling lyckades. En massa skräp rensades bort, jag fick besked om att datorn var återställd, och allt verkar frid och fröjd igen. Men en hel dag åtgick till detta, och det var ingen rolig dag.
Bilden som jag bifogat här föreställer en huvudbonad som finns på Göteborgs Stadsmuseum. Den har tillhört ovannämnde Emmichs dotter Birgitta Emmich, gift Westring.
lördag 24 januari 2009
Carl Rickard Hillberg, m m
Det har gått trögt och långsamt att pussla ihop bilden av denna familj Hillberg från Marstrand. Jag hade räknat med att vara klar denna veckan, men så blev det inte. Detta får jag skylla på den tidens präster i Marstrand, som inte var så ordentliga med sina noteringar i kyrkböckerna. Det har varit rent hopplöst tidvis, att följa personerna genom livet. Flyttningar noteras inte, utan plöstligt är en person bara försvunnen. Vill man ta upp spåret igen, så blir det att sitta och lusläsa varenda sida i boken, tills man i bästa fall hittar personen igen. Tyvärr gör man inte det med alla, utan man får motvilligt lämna dem åt sitt öde, åtminstone tills vidare. Och den där lusläsningen tar enorm tid, och är heller inte den roligaste delen av släktforskningen.
Men det finns positiva saker att notera också. Min förfader Abrahams (morfars morfars) betydligt yngre bror Anders Wilhelm, har jag lyckats följa, och även en av hans söner, och dennes ättlingar. Anders Wilhelms son Carl Rickard flyttade till Tjörnekalv, Rönnängs församling, och gifte sig där med änkan Albertina Ingemarsdotter. De fick två söner och en dotter, och alla dessa bildade stora familjer. I Rönnängs församling fanns år 1900 endast ett hushåll med namnet Hillberg, och det var Carl Rickards familj. År 1980 fanns 14 personer, fördelade på 6 hushåll, med detta namn, med postadressen Rönnäng. I dagsläget är antalet personer med postadress Rönnäng uppe i 29. Då får man ju förmoda att en stor del av ättlingarna flyttat iväg till andra orter i Västsverige, eller landet i övrigt. Jag hittar två personer som jag direkt kan härleda till Carl Rickard, och kanske kommer jag att ta kontakt med dessa så småningom. Troligtvis kommer jag att hitta fler säkra ättlingar, eftersom jag inte hunnit riktigt färdigt med denna kartläggning. En stor fördel med Rönnängs församling är att de har kyrkböcker en bit in på 1900-talet, tillgängliga på AD Online, som jag använder. De böckerna är lättlästa, och ganska ordentligt förda.
Jag ska också försöka skaffa mig lite mer kunskaper som Marstrand med omnejd, för att förstå hur dessa människor hade det. Det jag hittills vet är att sillfisket hade en blomstringstid under senare hälften av 1700-talet, men att sillen försvann ganska plötsligt några år in på 1800-talet. Detta har förstås haft en enorm betydelse för Marstrands situation under dessa olika perioder.
Bilden ovan föreställer Marstrand, troligtvis i mitten av 1800-talet.
lördag 17 januari 2009
Är släktforskning ett arbete?
Jag funderade häromdagen över innebörden av ordet arbete. Om man börjar tänka efter så kan det finnas många olika definitioner av detta ord. Är arbete lika med det man tjänar pengar på, förvärvsarbete? Eller är det lika med något som är mödosamt, oavsett om det ger pengar? Eller kan det vara något som varken är mödosamt eller ger pengar? Kan släktforskning vara arbete? Är släktforskning arbete endast om man är personal på ett landsarkiv? Eller är det ett arbete jag utför när jag sitter här som pensionär och försöker få ordning på mina rötter? En fråga som jag inte vet svaret på...
Många tycker att man ska se framåt och inte rota i det förgångna. I så fall skulle inte historieforskning kunna försvaras över huvud taget. Själv tycker jag det är berikande att blicka tillbaka, och se hur det nya hänger ihop med det gamla. Det är kanske ett slitet uttryck att vi hänger ihop som länkar i kedjor, men det är onekligen den bilden man får när man släktforskar. Man ser det faktiskt bokstavligt, när man ritar upp sina släktdiagram och släktträd. Och hela tiden växer kedjorna i ena änden, och bleknar bort i den andra.
Jag börjar få en bild av Anders Hillbergs och Ingrid Jonsdotters familj i Marstrand, även om en del återstår. En son (min morfars morfar) och en dotter flyttade till Göteborg och bildade familj där. Två döttrar gifte sig i Marstrand och bildade familj. Den ena av dessa dog tidigt, som änka, och efterlämnade minderåriga barn, som ackorderades ut. En son gifte sig men förlorade både hustrun och första barnet i samband med barnafödseln. En son dog som ungkarl i Göteborg, och två söner har jag ännu inte hunnit utforska. Anders Hillberg själv, född 1784, avled 1842 och hade då varit änkeman i åtta år.
Här visar jag även en bild på min morfar på äldre dagar. Bilden tagen sommaren 1945, då han var 61 år gammal.
För mig är målet inte att komma så långt bakåt som möjligt, vad gäller namn och födelsedata på förfäderna. Men det är en fråga man ofta får: Hur långt bak har du kommit? För mig känns det viktigt att försöka kartlägga varje familj. Hur många barn fanns? Hur många barn dog i tidig ålder? Vad blev det av barnen? Ibland sörjer man oändligt med dessa föräldrar som förlorade barn efter barn. Och männen som ofta även förlorar hustrun i samband med någon barnafödsel, och står ensamma med en barnskara i späd ålder. Men så var livet för alla, och det väcker mycket funderingar om hur man såg på tillvaron, vilken roll religionen spelade som tröst i eländet, och hur man eventuellt stöttade varandra. Där min släktforskning rör sig, handlar det mycket om fattigdom och små förhållanden.
Många tycker att man ska se framåt och inte rota i det förgångna. I så fall skulle inte historieforskning kunna försvaras över huvud taget. Själv tycker jag det är berikande att blicka tillbaka, och se hur det nya hänger ihop med det gamla. Det är kanske ett slitet uttryck att vi hänger ihop som länkar i kedjor, men det är onekligen den bilden man får när man släktforskar. Man ser det faktiskt bokstavligt, när man ritar upp sina släktdiagram och släktträd. Och hela tiden växer kedjorna i ena änden, och bleknar bort i den andra.
Jag börjar få en bild av Anders Hillbergs och Ingrid Jonsdotters familj i Marstrand, även om en del återstår. En son (min morfars morfar) och en dotter flyttade till Göteborg och bildade familj där. Två döttrar gifte sig i Marstrand och bildade familj. Den ena av dessa dog tidigt, som änka, och efterlämnade minderåriga barn, som ackorderades ut. En son gifte sig men förlorade både hustrun och första barnet i samband med barnafödseln. En son dog som ungkarl i Göteborg, och två söner har jag ännu inte hunnit utforska. Anders Hillberg själv, född 1784, avled 1842 och hade då varit änkeman i åtta år.
Här visar jag även en bild på min morfar på äldre dagar. Bilden tagen sommaren 1945, då han var 61 år gammal.
tisdag 13 januari 2009
Välkommen till min blog om släktforskning
Här kommer jag att skriva lite om min pågående släktforskning. Jag blev intresserad av denna hobby redan för ca 25 år sedan, men efter några år blev det stopp, och andra aktiviteter tog över. Som pensionär sedan drygt ett år, har jag gott om tid, och har nu satt lite fart igen. Nu med hjälp av de fantastiska hjälpmedel som finns att tillgå via datorn. Det kunde man inte drömma om på 80-talet, när man sprang och lånade mikrofilmrullar på biblioteket, och rusade hem för att sätta dem i den bullrande läsappparaten. Hade man tur, så var det rätt rulle, och man hittade lite uppgifter att skriva av, innan det var dags att lämna tillbaks och beställa ny film. Med tanke på detta tröga system är jag förvånad över hur mycket jag ändå fick fram om min släkt under de där åren. Men nu är det annat. Nu sitter man lugnt i sin datastol, och bläddrar i nästan vilka kyrkböcker man vill. Och mer och mer kommer det. Det kostar lite pengar, men det är det verkligen värt. Som komplement kan man inhandla databaser över Sveriges befolkning och Sveriges döda, under olika tidpunkter och tidsintervall. Fyra sådana cd-skivor har jag kostat på mig, förutom årsprenumerationerna på kyrkböckerna, i två versioner.
Jag har delat upp min släktforskning i de fyra logiska delarna Mormor, Morfar, Farmor, Farfar. Allt material skriver jag in i programmet MinSläkt, som jag tycker är perfekt för mina behov. För säkerhets skull skriver jag också ut papperskopior, och ordnar i pärmar, fyra stycken. Där kan jag också sätta in lite "kringinformation" t ex om bygden, eller om förfädernas yrken. Själv är jag född och uppvuxen i Göteborg, men förfäderna kommer från Marstrand, Skepplanda, Istorp/Horred, Skallsjö, m fl orter i Västsverige. Någon anfader har även kommit inflyttande från Stockholm på 1700-talet. De flesta anfäderna är "enkelt" folk, bönder och torpare, men det finns också en gren som är hantverkare/borgare i Göteborg. På bilden ses min morfar Erik Hjalmar Larsson, född 1884 i Göteborg. Han arbetade troligen som brevbärare i sin ungdom, och står längst fram på bilden. Han arbetade dock större delen av sitt liv som gjutare på Götaverken.
De senaste två dagarna har jag ägnat åt att studera kyrkböcker från Marstrand, vilket inte var det lättaste. Jag höll nästan på att ge upp, när jag såg hur röriga de var. Men skam den som ger sig! Till slut kom jag ändå på hur jag skulle göra, och lyckades hitta det jag ville, även om det gick väldigt långsamt. Morfars morfars far Andreas/Anders Hillberg var fiskare, båtskeppare och sjöman i Marstrand i början på 1800-talet. Hans familj ska jag nu försöka följa vidare framåt, och jag återkommer säkert om detta.
Jag har delat upp min släktforskning i de fyra logiska delarna Mormor, Morfar, Farmor, Farfar. Allt material skriver jag in i programmet MinSläkt, som jag tycker är perfekt för mina behov. För säkerhets skull skriver jag också ut papperskopior, och ordnar i pärmar, fyra stycken. Där kan jag också sätta in lite "kringinformation" t ex om bygden, eller om förfädernas yrken. Själv är jag född och uppvuxen i Göteborg, men förfäderna kommer från Marstrand, Skepplanda, Istorp/Horred, Skallsjö, m fl orter i Västsverige. Någon anfader har även kommit inflyttande från Stockholm på 1700-talet. De flesta anfäderna är "enkelt" folk, bönder och torpare, men det finns också en gren som är hantverkare/borgare i Göteborg. På bilden ses min morfar Erik Hjalmar Larsson, född 1884 i Göteborg. Han arbetade troligen som brevbärare i sin ungdom, och står längst fram på bilden. Han arbetade dock större delen av sitt liv som gjutare på Götaverken.
De senaste två dagarna har jag ägnat åt att studera kyrkböcker från Marstrand, vilket inte var det lättaste. Jag höll nästan på att ge upp, när jag såg hur röriga de var. Men skam den som ger sig! Till slut kom jag ändå på hur jag skulle göra, och lyckades hitta det jag ville, även om det gick väldigt långsamt. Morfars morfars far Andreas/Anders Hillberg var fiskare, båtskeppare och sjöman i Marstrand i början på 1800-talet. Hans familj ska jag nu försöka följa vidare framåt, och jag återkommer säkert om detta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)