onsdag 6 februari 2019

Mera om familjen Lundgren: Evert Lundgren, 1694-1738


Som nämndes i det föregående inlägget om sonen Lars Lundgren, så har kyrkoarkivet i Romelanda för denna tid brunnit, vilket ju försvårar forskningen mycket. Ett tips från andra forskare pekade på att Evert Lundgren med största sannolikhet var far till Lars, och alla indicier jag sedan funnit pekar på att detta stämmer.

Evert Lundgren föddes i Prässebo, Ale-Skövde församling 1694. Han var det första av 11 barn, och de 10 syskonens öden har jag ännu inte utforskat. Man kan gissa att några dog unga eller späda. Evert blev förstås militär vid Bohusläns regemente, som de flesta andra män i familjen. En källa uppger att han tjänat sedan 1714, då han alltså var 20 år gammal. Jag kan dock inte hitta honom i de militära rullorna förrän 1725. Då står han upptagen som soldat för Höghult, i Romelanda. Det är alltså hemmanet Höghult som står för hans uppehälle. Dock bor han inte där, utan i Södra Norrmannebo, samma församling. Och tillsammans med övriga boende där står han själv för en annan soldat vid regementet. Han rustar alltså en soldat på det ställe där han bor, och är samtidigt själv soldat för annat ställe. Sista anteckningen om Everts militära liv är i generalmönsterrullan för 1737, och det är året innan han dog. I mantalslängden står han de sista åren som ”Dragon, utfattig”.

En av de sista mantalslängderna där Evert Lundgren förekommer, i Södra Norrmannebo, Romelanda

Följer jag nu mantalslängderna för Romelanda, så dyker Evert upp första gången 1718, och är då gift. Hustrun är ju enligt andra källor Annika Bengtsdotter. Det saknas längder för 1716 och 1717, så han kan ha kommit till Södra Norrmannebo något tidigare. Om Evert flyttar direkt från sin födelseförsamling Ale-Skövde till Romelanda är svårt att få grepp om, men han är i varje fall ganska ung när han slår sig ner där, högst 24 år. Han är sedan bofast där tills han dör, och samtliga 6 barn, inklusive Lars, måste alltså ha blivit födda där.

Nu har jag inte så mycket mer personliga fakta om Evert Lundgren. I generalmönsterrullorna finns dock en del skrivet om i vilket skick hans utrustning befinner sig, vad som kan användas, vad som kan lagas, och vad som måste utbytas. Där finns också information om hans häst. I rullan för 1725 noteras att Evert Lundgren år 1719 hade en brun häst med bläs, som blev kasserad vid mönstringen, på grund av att den hade spatt (en ledåkomma hos äldre hästar). År 1720 ersattes den av en svart vallack med bläs och vit höger bakfot, 11 år gammal. Denna häst återkommer sedan vid 1732 års mönstring, och blir fortfarande godkänd. År 1737 har dock även denna häst blivit för gammal, och beskrivs som ”utgammal, har blodspatt, kasseras”. Någon mer häst blev det troligen inte för Evert, eftersom han dog året efter denna mönstring. Bohusläns regemente var ett dragonregemente. Dragonerna stred till fots, och inte till häst, däremot red de till krigsområdena, eller till mönstringen, till häst. Jag antar att det är sådana transporthästar som beskrivits ovan.

Byte av häst 1719-20

Man blir ju lite nyfiken på vilka krig Evert eventuellt kan ha deltagit i under sin tjänstgöringstid som dragon. Evert påbörjade sin tjänst endast 4 år innan Karl XII stupade i Norge. Bohusläns dragoner deltog i norska fälttåg 1716 och 1718, enligt en källa om regementen som jag hittade på internet. I så fall kan Evert ju faktiskt ha varit med när Karl XII stupade vid Fredrikstens fästning, en spännande tanke! Bohusläns dragoner fick ett mera lyckosamt slut än de stackars soldater från Jämtland och Finland som samtidigt gick in i Norge via Duved till Trondheim. Karl XII:s död den 30 november 1718 blev inte känd i Trondheim förrän ca en månad senare, och hela Armfeldts armé fick bråttom att återvända till Sverige. De fick sällskap av en snöstorm över fjället, och flera tusen man blev liggande kvar där ihjälfrusna. En av de värsta katastroferna utanför slagfälten, i svensk militärhistoria. Bohusläns dragoner fick troligen ett mera odramatiskt återtåg, och hade inte så lång väg hem.

Både Evert och hustrun dog alltså 1738, enligt bouppteckningen, och efterlämnade 6 omyndiga barn, 3 söner och 3 döttrar.