Olaus Eriksson

Nu tror jag den värsta oron kring personuppgifter lagt sig, och jag kan börja ha lite roligt igen. Vad gäller hemsidan så har vi börjat jobba med att lägga in bilder i galleriet, och det ska väl bli synligt så småningom om allt går i lås.

Min roligaste upplevelse i veckan har annars varit kontakten med Kenth Manfredsson, som forskar i min farfars släkt. Vi har haft kontakt även tidigare angående denna släkt. Kent förfogar över några fotografier som är intressanta. Jag har fått kopior på dessa, och vi funderar gemensamt över vilka personerna är på bilderna. I ena fallet rör det sig om ett kollage, med en bild i mitten och åtta bilder utplacerade runt omkring. Troligen är personen i mitten min farfars far Olaus Erikson. De som är runt omkring är med största sannolikhet hans barn, de som levde runt 1900. Det finns också en separat bild, av god kvalitet, som måste vara densamma som på mittenbilden på collaget, alltså farfars far. Det känns roligt att ha ett ansikte på honom. Min pappa och hans syskon hade minnen av sin farfar Olaus, och jag har skrivit ner det de hann berätta innan de gick bort. Här är ett utdrag ur mina noteringar om Olaus i mitt släktregister.

"Olaus var frisk och stark upp i hög ålder. Hans huvudsakliga sysselsättning var nu att spränga sten och bygga gärdsgårdar av dem. Avsikten var i första hand att få lite mer mark att odla på. Under slutet av hans liv verkar det dock som om själva stenarbetet blev ett självändamål. Olaus barnbarn Anna Lisa minns att han som gammal satt utanför huset om dagarna och högg sten. När hon var på besök i Lergrafven om somrarna fick hon ofta gå ut med kaffe till honom där. Olles dotter Ingrid minns också hur han vistades ute i markerna och "sköt sten". Då hände det ibland att han var kvar ute om natten och helt enkelt lade sig att sova på marken. Det kunde t o m ibland inträffa att han blev översnöad under sådana nätter, men han bara reste sig upp på morgonen och fortsatte sitt sprängande. Hans barnbarn Sven, som liksom sin syster Anna Lisa ofta var i Lergrafven om somrarna berättar att Olaus brukade välta en skottkärra över sig som skydd när han sprängde. Sven minns också att Olaus var darrhänt och hade svårt att raka sig till följd av detta. Hans skägg fick växa och när det blev för långt klippte han det bara rakt av.
Olaus Eriksson avled den 30 november 1920, 93 år gammal. Han tycks ha varit vital in i det sista."

Olaus Eriksson var född i Maden, Skallsjö församling, men levde större delen av sitt vuxna liv på Lergraven i samma församling. Det var där min pappa och hans syskon ofta var på besök under sin barndom.

Jag visar här en bild som ganska säkert föreställer Olaus Eriksson.