torsdag 27 april 2023

Farfar Arvid Olausson 1875 - 1943, del 6 (sista)

 Åren 1932 - 1943


Fortsättning från föregående inlägg:

Livet går vidare på Lindholmen med både familj och charkuteri. När vi kommer fram till 1932 har det hänt en del. Greta har gift sig och fått en dotter 1921. Sven har redan 1926 börjat arbeta som ”kaffepojk” på Wettergrens konfektionsfabrik, där han skulle bli kvar nästan hela arbetslivet, och avancera till högre positioner. Både Märta, Sven och Lisa bor fortfarande kvar hemma. Och sedan 1927 bor Greta med sin familj också på Linden 2. Greta tar aktiv del i charkuteriet på Miragatan. Kanske får Greta hjälp av sin mor Anna att passa dottern Sonja, när hon arbetar i charkuteriet.

Arvid och Anna med de vuxna barnen Märta, Lisa och Sven, flyttar nu, efter nära 30 år på Lindholmen, tillbaka över älven, till de trakter där Arvid började sin bana, till de stora stenhusen i närheten av Linnégatan. Arvid är 57 år, och det kan tyckas vara lite tidigt för honom att helt dra sig tillbaka från yrkeslivet, men det är ändå så jag har en känsla av att han gör. Tre vuxna barn som arbetar och betalar för sig hemma, gör det kanske möjligt ekonomiskt. Greta driver butiken på Miragatan, och kanske ger detta på något sätt även tillskott i Arvids ekonomi. Men det förklarar fortfarande inte flytten över till ”stan”. De flyttade till ett 6-vånings stenhus, troligen byggt kring 1920. Kanske var det ett ”finare” boende än Linden 2 på Lindholmen. En rolig sak är att även detta bostadshus, liksom de allra flesta som Arvid bott i, finns kvar ännu i dag. Man hittar det på Sveagatan 14 i stadsdelen Kommendantsängen, Annedals församling.

Hit flyttar familjen 1932. Karta från 1923.


Samma hus finns kvar ännu i dag. Bild från Google Earth.

Kanske blir detta ändå inte vad man tänkt sig. Det kan vara så att det fanns en längtan tillbaka till det mera lantliga Hisingen. Men nu var det inte Lindholmen som lockade, utan möjligheten till en egen liten villa med trädgård. Följande är hämtat från webplatsen ”Det gamla Göteborg” (https://gamlagoteborg.se/2018/01/01/en-guide-till-goteborgs-stadsdelar-bracke/)

”En stadsplan för Bräcke egnahemsområde fastställdes 1934. Det är Göteborgs äldsta område av sitt slag. Landshövdingen Malte Jacobsson blev inspirerad av ett besök i stockholmska småstugeområden och motionerade i Göteborgs stadsfullmäktige om att man även i Göteborg borde skapa möjligheter för mindre bemedlade att uppföra en småstuga.

Efter en utredning kom man fram till att lämpliga områden var Bräcke, Fräntorp och Utby. Minimala tomter och smala gator skulle hålla kostnaderna nere. Husen byggdes efter funktionalistiska ideal med husen orienterade i nord-sydlig riktning.

Tvåvåningshusen gav association till lådor på högkant och de fick öknamn som sockerlåda och tändsticksask. De som fick kontrakt med egnahemsbolaget, valde ut en tomt, betalade den låga kontantinsatsen och påbörjade det egna arbetet. Själva husen kom monteringsfärdiga och restes på en till tre dagar. Först då bygget var klart började amorteringen på lånen.”

Arvid och Anna med sina tre hemmaboende barn, på Sveagatan i Annedal, samt Greta med familj, boende på Linden 2 på Lindholmen, kommer nu att bygga var sitt sådant hus i Bräcke. De köper tomter med bara någon minuts gångväg ifrån varandra. Gretas familj på Slånbärsvägen 12 och de övriga på Stenåldersvägen 27. Hur själva byggandet gick till vet jag inte i detalj. Enligt beskrivningen ovan kom husen monteringsfärdiga och restes på några dagar. Det kanske ingick i husfirmans åtaganden att resa själva stommen? Men sedan var det nog egenarbete som gällde, beträffande allt inuti huset. Detta var ju en lösning för dem som inte hade så mycket pengar. Jag förmodar då att det var Sven och Arvid som fick stå för detta arbete, kanske i samarbete med Gretas familj. Gretas make var praktiskt nog elektriker. Arvid, som var pensionär, var väl den som hade mest tid att lägga på bygget, eftersom Sven hade sin anställning på Wettergrens. För honom var det söndagar och kvällar som utgjorde fritiden. Sven har dock alltid haft en enorm arbetskapacitet när det gäller att bygga, så det gick nog på något sätt. Det kan tilläggas att båda husen var av tvåvåningstypen, ”tändsticksaskar”. Det hela måste ha gått snabbt, med tanke på att det enligt ovan fastställdes en stadsplan för området 1934, och inflyttningen skedde samma år. Låter nästan ofattbart.

Stenåldersvägen 27, fotograferat vid en liten rundresa i barndomstrakterna 2013. De flesta husen runtomkring är ombyggda och uppiffade, men detta verkar vänta på sin tur. De enda förändringarna som är gjorda är fasadmaterialet och en tillbygd entré. 

I en familj med tre unga vuxna barn kan man dock vänta sig att det kommer att ske förändringar. Man undrar hur de tänkte när de byggde detta hus. Kanske tänkte de bara att detta var ett gyllene tillfälle att få bygga sig ett alldeles eget hus, för en rimlig penning. Om man återgår till fakta, så ser man i alla fall att 1938 har både Märta och Lisa gift sig, och kvar i huset är Arvid och Anna med sonen Sven, min pappa. Sven är dock nu förlovad med Majken och planerar giftermål.

Nu händer det saker hela tiden, och allt är inte kristallklart dokumenterat. Sven och Majken gifter sig i juli 1938, och tar över huset på Stenåldersvägen. Arvid och Anna har efter detta flera ganska tillfälliga bostäder i närområdet, plus att de i perioder bor hos döttrarna, Lisa i Bohuslän och Märta i Stockholm. Så rullar det på tills jag föds 1942. Men kanske fanns redan tidigt en insikt om att detta inte var den optimala lösningen. Någon gång börjar det gro en annan dröm. Arvid och Anna behöver någon varaktig bostad. Majkens syster Lilly lever ensam, och bor i en liten lägenhet i Landala. Systrarna står varandra nära och skulle nog gärna vilja bo lite närmre varandra. Följaktligen börjar man nu leta efter en villa med tre lägenheter, en större för Svens familj, och två mindre för Arvid och Anna, resp. Lilly. Helst skulle det nog vara i Lundby.

Ett hus med dessa kvalifikationer dyker upp 1943. Nu blir det försäljning av småstugan i Bräcke, som ännu inte har 10 år på nacken. Inflyttning för Svens familj i nya huset på Marstrandsgatan 7, är planerad till 1 oktober 1943. De båda mindre lägenheterna har hyresgäster, som dock planerar att flytta inom kort. Arvid och Anna har nu ett boende på Strängnäsgatan, väldigt nära Marstrandsgatan. Det är praktiskt för dem att bo på gångavstånd från Sven, som lätt kan hjälpa dem med olika saker vid behov. Troligen hyr de en lägenhet i en villa, och planeras bo kvar där tills det blir dags att flytta till Marstrandsgatan. De börjar nu bli till åren, 68 år båda två.

Marstrandsgatan 7. fotograferat 1950 av min moster Lilly Larsson. Min bror Anders och jag poserar på staketet. Fönstren som syns på nedervåningen tillhör den enrumslägenhet där det var tänkt att Arvid och Anna skulle bo. Nu blev det bara Anna som flyttade in där, som änka. När bilden togs var även hon borta och en annan familj hyrde lägenheten.

Men planerna kommer inte att gå i lås, på det sätt man tänkt sig. På eftermiddagen den 9 oktober 1943, när mina föräldrar troligen fortfarande höll på att packa upp sitt bohag på Marstrandsgatan, befann sig Arvid på cykeltur. Han var på väg till Bräcke, och enligt muntliga uppgifter var ärendet att han skulle köpa bullar. Han cyklade från Lundby, på en mindre väg, som så småningom mynnade ut i den större Bräckevägen. Där skulle Arvid svänga åt höger mot Bräcke. Eftersom det var på vänstertrafikens tid, så innebar detta att han skulle korsa Bräckevägen för att komma på rätt sida. En buss kom körande från Bräckehållet på Bräckevägen. Antingen så uppmärksammade Arvid inte bussen i tid, eller så tänkte han att han skulle hinna korsa vägen, innan bussen var framme vid korsningen. Busschauffören, å sin sida, anade att detta inte skulle gå bra, och gjorde ett försök att väja åt höger, för att undvika att köra på Arvid. Men resultatet blev tvärtom att bussen och Arvid kom på oundviklig kollisionskurs med varandra, och katastrofen var ett faktum. Hela förloppet finns i detalj beskrivet i en polisrapport. Ett flertal vittnen fanns till händelsen, förutom busschauffören. Arvid hamnade under bussen. Några busspassagerare fick hjälpa till att lyfta bussens framdel, så att man kunde få fram Arvid, som var svårt skadad. Han fördes till Sahlgrenska sjukhuset med ambulans. Den 15 oktober 1943 avled han på Sahlgrenska av sina skador.  

Om denna dramatiska och tragiska händelse har det talats förvånansvärt lite i vår familj. Att farfar blev påkörd av en buss och dog av denna olycka, är något vi vetat. Däremot vet jag mig aldrig ha hört något om hur familjen fick vetskap om olyckan, om Arvid t ex hade något med sig som identifierade honom, och som gjorde att man kunde hitta hans anhöriga. Inte heller något om besök på sjukhuset, där han ju låg i ett antal dagar innan han dog, och då var vid medvetande, enligt sjukjournal. Vilka var det i så fall som besökte honom. Jag antar att det åtminstone var Sven och Greta, som bodde i Göteborg. Kanske orkade Anna också åka dit? Eller fick hon aldrig träffa sin make efter det att han cyklade hemifrån för att köpa bullar? Det tycks mig nu mycket märkligt att jag faktiskt inte vet dessa saker.

Den 21 oktober fyllde jag ett år. Det var nog ett faktum som kom lite i skymundan av den begravning som ägde rum samma dag. Under min barndom och ungdom fanns en stor grav med gravsten mycket nära ingången till Lundby Nya kyrka (numera nerbrunnen och ersatt av en annan kyrka). Inskriptionen löd ”Charkuterihandlanden Arvid Olaussons familjegrav”. Det fanns inga namn eller datum på stenen, så man vet inte om den tillkommit så tidigt att de avlidna barnen kan vara begravda där. Att farmor Anna hamnade där så småningom vet jag i alla fall, och att hon var den sista att begravas där, 1948. Med tiden togs denna grav bort, av någon orsak som jag inte vet. Därefter finns det i nutiden inte så mycket kvar, som minner om farfar Arvid. Han lever dock vidare i en del arkiv av olika slag. Under det senaste året har både min bror och jag grävt så mycket vi kunnat i dessa arkiv, för att åtminstone kunna kartlägga de delar av hans liv som handlar om yrkesverksamhet, boende och familj. Närmare än så kommer vi nog inte farfar, men vi har nu en betydligt mera detaljrik bild av hans liv, än vi haft tidigare. Det får man vara nöjd med.


Här är Arvid på besök på Stenåldersvägen 1939, efter att mina föräldrar övertagit huset. Bilden tagen av min moster Lilly Larsson, som ofta var på besök. Gräsklipparen på bilden fick sedan följa med mina föräldrar vid flytten till Marstrandsgatan, och jag minns den mycket väl därifrån. Eftersom detta är den enda bild jag sett av farfar Arvid i mogen ålder, känns den extra värdefull. Huset på bilden är ett grannhus, men dessa "tändsticksaskar" såg alla likadana ut.