Här kommer ytterligare ett kapitel om Anders Odel. Jag
fortsatte att läsa i Hörnströms bok om vad som hände när Odel kom hem från sin
vistelse i Paris. Nu blev det dock väldigt rörigt, och jag vet inte om jag
lyckats få någon riktig bild av de återstående åren av hans liv.
Manufakturkontoret hade ju tänkt sig att nu få nytta av Odel
vad gäller appretering av sidentygerna, och att det skulle visa sig lönsamt att
man kostat på honom denna Parisresa. Det verkar dock tveksamt hur det blev med
detta. När Odel skulle börja sin verksamhet hade han klagomål på
appreteringsverkstaden som fanns, och föreslog olika förbättringar, som alla
kostade en hel del pengar. Till slut ansåg han att den gamla verkstaden ändå
inte kunde fylla de krav den moderna appreteringen ställde, så han föreslog
byggande av ett helt nytt hus för verksamheten. Han tycks ha fått igenom alla
dessa åtgärder, dock under visst knorrande från Manufakturkontoret och
riksdagen. Det verkar ha varit en ständig ström från Odels sida, av nya förslag
för verksamheten, och en hel del klagomål från hans sida. Han verkar t ex ha
haft en ständig konflikt med sidenfabrikörerna, som bl a var missnöjda med att
Odel så småningom fick monopol på appretering.
Odel hade också kritik mot sidenfabrikörerna för att deras
mönster inte höll god kvalitet. Det framkommer på olika sätt att Odel var
betydligt mer intresserad av mönsterritning än av appretering.
Manufakturkontoret verkar dock inte ha haft så stort intresse av hans kunskaper
i mösterritning, utan ville enbart använda honom som appretör. Odel kommer så
småningom med förslaget att inrätta en ”ritakademi”, dvs en utbildning i
mönsterritning, där han föreslår sig själv som given lärare. Här får han dock
inget som helst gehör, vilket tycks ha tagit honom hårt. Han måste ha ägnat
mycket tid åt den långa skrivelse där han motiverar sitt förslag om en
ritakademi som ska göra att de svenska tygerna får en högre kvalitet, och detta
var säkert en hjärtefråga för honom. Han blev liksom fast vid appreteringen för
återstoden av sitt liv, och jag får ett intryck av att det inte var detta han
drömt om.
Hörnström refererar och citerar mängder av brev och
skrivelser mellan Odel och myndigheterna, och det är omöjligt att här återge
alla detaljer. Jag får en bild av en man som hela tiden kämpade för att få
gehör för olika förslag och förbättringar, och antagligen var han både kreativ
och envis. Mycket lyckades han genomdriva, trots stora kostnader, man han fick
också mycket mothugg. Samtidigt med allt detta, så fortsatte även hans litterära
verksamhet, som jag dock inte har satt mig in i.
Fler kapitel finns förstås i Odels liv. Han deltog i
ordenslivet i Stockholm, och han hade ett privatliv med hustru och barn, och
sina övriga släktingar i Västergötland. Det får kanske bli lite mer om detta en
annan gång.