Är släktforskning ett arbete?

Jag funderade häromdagen över innebörden av ordet arbete. Om man börjar tänka efter så kan det finnas många olika definitioner av detta ord. Är arbete lika med det man tjänar pengar på, förvärvsarbete? Eller är det lika med något som är mödosamt, oavsett om det ger pengar? Eller kan det vara något som varken är mödosamt eller ger pengar? Kan släktforskning vara arbete? Är släktforskning arbete endast om man är personal på ett landsarkiv? Eller är det ett arbete jag utför när jag sitter här som pensionär och försöker få ordning på mina rötter? En fråga som jag inte vet svaret på...

För mig är målet inte att komma så långt bakåt som möjligt, vad gäller namn och födelsedata på förfäderna. Men det är en fråga man ofta får: Hur långt bak har du kommit? För mig känns det viktigt att försöka kartlägga varje familj. Hur många barn fanns? Hur många barn dog i tidig ålder? Vad blev det av barnen? Ibland sörjer man oändligt med dessa föräldrar som förlorade barn efter barn. Och männen som ofta även förlorar hustrun i samband med någon barnafödsel, och står ensamma med en barnskara i späd ålder. Men så var livet för alla, och det väcker mycket funderingar om hur man såg på tillvaron, vilken roll religionen spelade som tröst i eländet, och hur man eventuellt stöttade varandra. Där min släktforskning rör sig, handlar det mycket om fattigdom och små förhållanden.

Många tycker att man ska se framåt och inte rota i det förgångna. I så fall skulle inte historieforskning kunna försvaras över huvud taget. Själv tycker jag det är berikande att blicka tillbaka, och se hur det nya hänger ihop med det gamla. Det är kanske ett slitet uttryck att vi hänger ihop som länkar i kedjor, men det är onekligen den bilden man får när man släktforskar. Man ser det faktiskt bokstavligt, när man ritar upp sina släktdiagram och släktträd. Och hela tiden växer kedjorna i ena änden, och bleknar bort i den andra.

Jag börjar få en bild av Anders Hillbergs och Ingrid Jonsdotters familj i Marstrand, även om en del återstår. En son (min morfars morfar) och en dotter flyttade till Göteborg och bildade familj där. Två döttrar gifte sig i Marstrand och bildade familj. Den ena av dessa dog tidigt, som änka, och efterlämnade minderåriga barn, som ackorderades ut. En son gifte sig men förlorade både hustrun och första barnet i samband med barnafödseln. En son dog som ungkarl i Göteborg, och två söner har jag ännu inte hunnit utforska. Anders Hillberg själv, född 1784, avled 1842 och hade då varit änkeman i åtta år.

Här visar jag även en bild på min morfar på äldre dagar. Bilden tagen sommaren 1945, då han var 61 år gammal.