Hur många
gånger har jag inte irriterat mig över allt jag inte frågat föräldrar och
släktingar om, medan de var i livet. Och minst lika många gånger har jag tänkt
att jag själv ska försöka dokumentera så mycket som möjligt om min barndom och
uppväxt. Det har blivit några små punktinsatser, men knappast mer. Men jag har
en påhittig dotter som tog tag i frågan. På Jennys initiativ träffades min bror
och jag, båda 70+, tillsammans med henne under en helg.
Detta blev
resultatet:
En tid före
träffen bestämde vi oss för att fotografera av sidorna i några utvalda fotoalbum, med bilder från
huvudsakligen 40-tal och 50-tal. Albumsidor och bilder numrerades. Detta hade
vi sedan tillgång till i digital form under våra samtal. Vi valde ett av
albumen, och bläddrade oss igenom det samtidigt som vi pratade om bilderna,
vilka personerna var och olika omständigheter och associationer som väcktes av
bilderna, och allt ljud spelades in. Det blev många både korta och längre
berättelser. Jenny var med och ställde frågor, vilket var väldigt bra, eftersom
mycket är så självklart för oss, att vi kanske inte tänker på att nämna det.
Detta var den ena delen av projektet, där vi alltså hann med ett av tre album,
och kanske återkommer vi till de andra vid något annat tillfälle. Det känns viktigt att inte lämna efter sig album med oidentiferade personer i onödan, om vi som nu lever faktiskt vet vilka personerna, och även sammanhangen är.
Den andra
delen av projektet var helt Jennys idé, och vi anade inte på förhand hur roligt
och givande detta skulle bli. Jenny hade gjort i ordning en burk med
papperslappar. På dessa stod olika förslag till samtalsämnen, och vi drog en
lapp i taget, utan att se den skrivna sidan. Så berättade vi allt vi kom på
utifrån det ämne som stod på lappen. Ibland blev det ganska kort, men många av
lapparna genererade timslånga berättelser. Allt ljud inspelades. Många glada
skratt blev det, men även sorgesamma berättelser. Jenny var med och flikade in
relevanta frågor och funderingar. Detta blev inte bara en dokumentation. Det
blev även ett återupplevande av mycket från barndomen, och även tankar och
känslor kring våra föräldrars barndom och ungdom, som vi ju inte upplevt
själva, utan genom deras egna berättelser. Man kom ju till insikt om att vi
äldre vet så oerhört mycket, som våra barn och barnbarn inte har en aning om,
när det gäller den ännu äldre generationen, d v s våra föräldrars.
Här ett
axplock ur de ämnen som stod på lapparna:
Våra mor-
och farföräldrar
Det här
kunde vi äta en vardagskväll
Ombyggnader
av huset
Våra
föräldrars kläder
Skolstarten
En vanlig
söndagsförmiddag
Att åka
spårvagn
Mammas jobb
Pappas jobb
Favorittidningar
Tekniska
nyheter
När
sommarstugan byggdes
Ljudet spelades in på mobiltelefon av min bror, och svägerskan förevigade det hela med några videosnuttar och stillbilder.
Min dotter Jenny, hennes son Pontus, jag och min bror Anders. |
Ibland tog
berättelserna lite andra vägar, en bit bort från ämnet, men i detta fall var det
ju ingen nackdel. Allt var ju lika viktigt och intressant. I efterhand visade
sig den här delen av projektet, med lapparna, bli den större av punkterna. Men
när man i efterhand lyssnar på ljudfilerna, så känns det ändå värdefullt med
kommentarerna kring bilderna i det album vi gick igenom. Båda delarna har nog
sin plats i ett sådant här projekt.
En annan
reflektion så här i efterhand rör den stora fördelen av att vi var två syskon
som gjorde detta. Det blev ett samtal i stället för en intervju. Vi kom ihåg
olika saker. Det den ena sa väckte associationer och minnen hos den andra, som
kunde fylla på etc. Det blev också mer levande genom att vi t ex kunde skratta
tillsammans åt roliga saker som vi mindes.
Pröva gärna
detta! Det är jätteroligt! Och kan säkert utvecklas på olika sätt…