Nu har jag hamnat i någon sorts dilemma. Jag upptäckte till min förfäran för ett tag sedan att jag inte tyckte det var lika roligt som förut med släktforskningsjobbet. Dags att ta sig en funderare! Mina funderingar mynnade ut i att det var själva drivkraften som förändrats. Tidigare har jag alltid drivits av nyfikenheten, och då är ju allt roligt. Men det här projektet att följa alla Bryngel Anderssons ättlingar till nutiden, det har med tiden fått något av plikt och slentrian över sig. Det är egentligen alldeles för stort, och verkar aldrig bli klart, hur mycket jag än jobbar. Samtidigt vill jag inte släppa ambitionen att följa alla släktlinjerna. Jag fastnade ändå för att det var dags att ta en paus med detta.
Två andra projekt lockar. Det ena är släkten Westring, eller egentligen mormors släkt över huvud taget. Under veckan har ytterligare en Westring-ättling hört av sig, och visar sig sitta på mycket information. Det är väldigt lockande att på heltid försöka jobba vidare med hela projektet Westring/Emmich/Odhelius. När jag skriver detta inser jag att jag faktiskt inte berört Odhelius-frågan i denna blogg. Det får bli ett särskilt inlägg, utifrån de nya fynd som gjordes i våras. Då framkom nya spännande saker rörande Erik Aron Westrings hustru Lovisa Odhelius. Nåväl, mitt andra projekt, som legat och irriterat mig länge, är den hög av anteckningar jag fått från en av svärsönerna. Där finns alltså en hel del forskning gjord, som jag vill få in i barnbarnens släktregister. Eftersom det är ett mer begränsat projekt, som kan tänkas bli färdigt, så gav jag mig i kast med det först. Så nu har jag haft roligt några dagar igen. Den omväxlingen behövdes verkligen. Nu tar jag papper för papper i den högen, kollar av mot källorna och matar in. Och så måste jag hålla mig i styr, och inte gå vidare med en massa egen forskning, utan se till att pappershögen blir klar först. Det lyckas, åtminstone till 90 %. Sen får vi väl se om det blir Bryngel Andersson eller Westring, när detta är klart.
Det som stressat mig en del, är att jag gärna vill ha in Bryngel Anderssons ättlingar i släktregistret på hemsidan. Men varför är det så bråttom egentligen. Det får inte vara bråttom i släktforskning. Jag måste verkligen lära mig detta! Jag får väl hinna det jag hinner innan det är dags att lägga näsan i vädret.
torsdag 8 november 2012
söndag 23 september 2012
Kammarmusiker Bror Axel Johansson
I dag har jag bläddrat runt i församlingsboken för Kungliga Hovförsamlingen i Stockholm. Visserligen bara digitalt, men i alla fall. Den boken har tre avdelningar: "Den kungliga familjen", "Familjer och ogifta män" samt "Ogifta fruntimmer". Jag har aldrig tidigare reflekterat över att den kungliga familjen står med i församlingsboken. Det var lite märkligt att läsa titlarna "Konung" och "Drottning".
Anledningen till att jag hamnade där, är en av mina sexmänningar bland Bryngel Anderssons ättlingar, Bror Axel Johansson. Fadern till Bror Axel var Johan Petter Andersson, född 1848 i Hemsjö. Denne Johan Petter gjorde som den Anton Andersson jag tidigare berättat om, dvs han flyttade norrut, och gifte sig till en gård. I detta fallet rörde det sig om en gård i By församling i södra Dalarna. Även i detta fallet undrar jag ju en hel del kring vad som förde honom dit, och hur han kommit i kontakt med kvinnan han gifte sig med. De gifte sig i alla fall 1876, och året därpå föddes två tvillingpojkar som båda överlevde. Båda dessa dog ogifta på föräldragården i ganska hög ålder. Ytterligare en son föddes 1879, och slutligen Bror Axel 1885. Denna sista förlossning slutade olyckligt, eftersom modern dog i barnsäng då gossen var 9 dagar gammal. Någon lyckades uppenbarligen hålla barnet vid liv, han levde till 63 års ålder. Fadern gifte om sig redan efter något år, och troligen togs de moderlösa barnen väl om hand.
När det gäller Bror Axel, så flyttade han alltså till Kungliga Hovförsamlingen 1909 som kammarmusiker! Jag blir lite överraskad av detta. En bondson från Dalarna blir kammarmusiker i Stockholm, det kan inte ha varit vanligt vid den tiden. Jag blir nyfiken på så mycket: Vilket instrument spelade han? I vilken orkester? Hur började detta, hemma i Dalarna? Bror Axel gifte sig 1912 med Anni Eugenia från Foss församling i Bohuslän. Hur träffade han henne? Paret utflyttade 1914 till Amerika, och inga barn verkar dittills ha fötts i familjen. Sedan vet jag absolut ingenting om dem, mer än att båda dör i Göteborg, Bror Axel 1948 och hustrun Anni 1977. Båda är gravsatta i Horndal, By församling i Dalarna. Det är ju fullt möjligt att han arbetat som musiker i Göteborg. Kan det finnas något sätt att luska reda på detta?
Och här står Bror Axel i samma bok som Kung Gustaf, dock i avdelning nummer två, Familjer och ogifta män.
tisdag 28 augusti 2012
Mycket att göra
Sommaren är väl ingen högsäsong för släktforskning. Jag har börjat komma igång så smått, men känner mig en aning stressad över att det finns så förfärligt mycket kvar att göra. Före sommaren gav jag mig in på att följa Bryngel Anderssons (född i Töllsjö 1712) ättlingar in i nutid. Jag börjar nästan ångra detta, men tycker nu ändå att jag måste fullfölja projektet. Det kommer antagligen att ta en bit av hösten också. Häromdagen var jag uppe i 1696 ättlingar, inklusive ingifta partners. Mellan 400 och 500 av dessa lever i dag, på olika håll, mest i Västsverige. Det finns dock en stor grupp, som jag helt missat, och det är alla ättlingar i Amerika. Ett stort antal av ättlingarna till Bryngel Andersson har emigrerat, och dessa har jag hittills släppt. Jag har ingen erfarenhet av emigrantforskning, med det är också något som jag känner finns på "att-göralistan". Ja, hur ska man hinna allt innan man lägger näsan i vädret? Det finns några saker som jag gärna vill göra, när jag blir någorlunda klar med dessa Bryngel-ättlingar:
Jag är nog ändå mest sugen på att ge mig i kast med mormors släkt igen. Jag har äntligen hittat kopplingen till prästsläkten Odhelius i Skara stift, och där finns mycket intressant att hämta och skriva ner. Just i mormors anor hittar man lite "finare" folk, om man får uttrycka sig så, trots att hon själv levde fattigt i Masthugget. Där finns ju borgarfamiljen Westring i Göteborg, som jag skrivit om tidigare, och nu även en hel släkt av präster, författare m m. Ja, det blir nog detta jag först tar itu med när Bryngels ättlingar börjar ta slut.
- Släktregister för Jennys barn
- Släktregister för Karins barn
- Ny genomgång av släktregistret för mormor Jenny Westring
- Forskning kring mina anors hembygder
- Skriva någon form av släktbok
- Uppdatera min bildbank, genom att skanna ytterligare bilder ur gamla album
Jag är nog ändå mest sugen på att ge mig i kast med mormors släkt igen. Jag har äntligen hittat kopplingen till prästsläkten Odhelius i Skara stift, och där finns mycket intressant att hämta och skriva ner. Just i mormors anor hittar man lite "finare" folk, om man får uttrycka sig så, trots att hon själv levde fattigt i Masthugget. Där finns ju borgarfamiljen Westring i Göteborg, som jag skrivit om tidigare, och nu även en hel släkt av präster, författare m m. Ja, det blir nog detta jag först tar itu med när Bryngels ättlingar börjar ta slut.
söndag 3 juni 2012
Anton Anderssons hus i Dalåsen
I förrgår var jag på besök i Dalåsen, dit Anton Andersson flyttade från Bollebygd. Dalåsen ligger i Bergs församling i Jämtland, och Bollebygd ligger i Västergötland, så det var ju en bit han flyttade. Jag skrev lite om detta i ett inlägg i mars. Anton var mormors far till min f d sambo, numera särbo Jan-Olof. Han var även fyrmänning med min farfar Arvid. Jan-Olof och jag åkte i fredags upp till Dalåsen och såg oss omkring. Vi hittade gården där Anton bott. Den går under namnet "Blomsters", på grund av att det tidigare bott en soldat Blomster där. Den gamla byggnaden där Anton bodde finns kvar, men inte i beboeligt skick. Det finns numera även ett modernare hus på fastigheten. Där bor två sonsöner, till Anton, som vi träffade lite hastigt. Dessa är nu i 65-70-årsåldern, och de var inte så talföra. Jag var dock nöjd med att få se huset, och ta en bild på det. Vi träffade sedan deras kusin, Kalle Olsson, som är en dotterson till Anton. Han var en av de aktiva bakom böckerna om Oppbygda, som utkom runt 2000. Tyvärr kom han inte ihåg sin morfar Anton, vilket är förståeligt, då han var 3 år, när Anton dog. Han hade heller inga konkreta uppgifter om vad som fört Anton den långa vägen från Västergötland och hit. Tydligen var detta inget man pratade om, utan man hade väl nog med att klara vardagen och planera framåt. Jag måste nog acceptera att det inte går att hitta någon som kan berätta något om Anton Andersson, från Bollebygd, och det tycker jag är synd. Jan-Olofs mor gick bort året innan vi träffades, så henne fick jag aldrig prata med. Jag tror annars att hon var den som hade kunnat berätta något om sin morfar, eftersom han levde tills hon var vuxen. Men så är det ofta. Man inser att man är för sent ute.
Bilden ovan föreställer boningshuset på gården dit Anton flyttade, Blomsters i Dalåsen, Berg, Jämtland.
Bilden ovan föreställer boningshuset på gården dit Anton flyttade, Blomsters i Dalåsen, Berg, Jämtland.
Niklas Westring
En av bröderna Westring var Niklas (Nicolaus), 1797-1882. Niklas var tydligen studiebegåvad, och blev en berömd forskare inom ämnet insekter och spindlar. Detta trots att han tvingades avbryta sina gymnasiestudier av ekonomiska skäl, efter faderns död. Följande står om Niklas, i Nordisk Familjebok:
"Westring, Niklas, zoolog, f. 13 nov. 1797 i Göteborg, d. där 28 jan. 1882, anställdes 1816 vid därvarande
tullkammare och var 1834-58 tullförvaltare. Han egnade sig företrädesvis åt studiet af spindlar och insekter. Sin skarpa iakttagelseförmåga visar han bäst i det digra och för sin tid betydelsefulla arbetet Araneæ suecicæ descriptæ (1862), i hvilket han beskrifver 308 svenska spindelarter, bland hvilka sammanräknadt endast 124 voro förut kända af hans föregångare Linné, De Geer och Sundevall. Till gagn för samlare utgaf W. 1858 Anvisning att ändamålsenligt insamla och conservera arachnider, förnämligast med afseende på spindlarne. W. var ock en af grundläggarna och de verksammaste befordrarna af Göteborgs museum, af hvars styrelse han var medlem 1840-74. Han var led. af Vet. o. vitt. samh. i Göteborg (1843), Vet. akad. (1863) och flera utländska entomologiska föreningar."
Niklas var gift med Birgitta Christina Thorsell, och paret fick aldrig några egna barn. En släkting till hustrun, Johan Petersson, var dock fosterson, och till honom testamenterade Niklas huvuddelen av sin kvarlåtenskap. Hustrun Christinas syster Augusta var gift med "farbror Christian". Dessa två bröder och två systrar var troligen navet som mycket kretsade kring, när det gäller livet i de båda stenhusen på Klädpressaregatan 4.
Knut skriver även om Niklas och hans hustru:
"Westring, Niklas, zoolog, f. 13 nov. 1797 i Göteborg, d. där 28 jan. 1882, anställdes 1816 vid därvarande
tullkammare och var 1834-58 tullförvaltare. Han egnade sig företrädesvis åt studiet af spindlar och insekter. Sin skarpa iakttagelseförmåga visar han bäst i det digra och för sin tid betydelsefulla arbetet Araneæ suecicæ descriptæ (1862), i hvilket han beskrifver 308 svenska spindelarter, bland hvilka sammanräknadt endast 124 voro förut kända af hans föregångare Linné, De Geer och Sundevall. Till gagn för samlare utgaf W. 1858 Anvisning att ändamålsenligt insamla och conservera arachnider, förnämligast med afseende på spindlarne. W. var ock en af grundläggarna och de verksammaste befordrarna af Göteborgs museum, af hvars styrelse han var medlem 1840-74. Han var led. af Vet. o. vitt. samh. i Göteborg (1843), Vet. akad. (1863) och flera utländska entomologiska föreningar."
Niklas var gift med Birgitta Christina Thorsell, och paret fick aldrig några egna barn. En släkting till hustrun, Johan Petersson, var dock fosterson, och till honom testamenterade Niklas huvuddelen av sin kvarlåtenskap. Hustrun Christinas syster Augusta var gift med "farbror Christian". Dessa två bröder och två systrar var troligen navet som mycket kretsade kring, när det gäller livet i de båda stenhusen på Klädpressaregatan 4.
Knut skriver även om Niklas och hans hustru:
"Nu går jag rätt över
gården upp till farbror Nicklas. Hans familj var ej stor. Den bestod blott av
farbror, faster Kristin samt min syster Jenny Lovisa som skötte hushållet och
var som en dotter i huset. Farbror Nicklas hade tagit avsked från tullverket
och sysselsatte sig nu med sitt älsklingsämne, att studera insekterna
(spindlar) och indela dem i klasser. Farbror var en stor entomolog
(insektsforskare) och vida berömd såväl inom som utom landet. Han gav även ut en
bok på latin om insekterna. Han var riddare av Nordstjärneorden samt ledamot i
Vitterhetssällskapet. Han var sin brors familj mycket tillgiven och lättade
denna mången gång i ekonomiskt hänseende. Liksom farbror Christian så älskade
farbror Nicklas sång och musik. Han var mycket skicklig gitarrspelare och blev
kallade gitarrvirtuos. Han älskade mycket Bellmans sånger som ha utförde både
med melodi och ackompagnemang. Han hade ej ofta fester. Vet då han hade någon
var det blott Farbror Christians hela familj jämte professor Malm med fru,
Edwards umgängesvänner samt herrskapet Amén. Farbrors umgänge var ej stort. Det
bestod av professor Malm, domprosten Wieselgren samt redaktören för Göteborgs
Handels & Sjöfartstidning L.H.Hedlund (det som vi vet var denne person även
en av skalden Runebergs intimaste vänner). Dessa personer jämte farbror voro
varmt tillgivna Göteborgs museum och arbetade för dess förkovran, de tillhörde
styrelsen."
Niklas avled 1882 och hade då varit änkeman i många år. I sitt testamente föreskriver han att Styrelsen för Göteborgs Museum erhåller det mesta av hans insektssamlingar, som verkar ha förvarats i bostaden, samt de böcker han utgivit. Till Kungliga Vetenskapsakademin i Stockholm testamenterar han "det mindre skåpet af mahogny, jemte min deri inrymda samling af svenska spindlarne."
Jag kan undra om hans insektssamlingar finns kvar på Göteborgs Museum. Det ingår i mina framtida planer att besöka muséet för att titta på Niklas mors, Birgittas, hatt. Nu inser jag att man i samband med detta även bör kolla om spindlarna finns kvar. Det är roligt att ha en så berömd man i släkten.
fredag 25 maj 2012
Kusinerna Westring
Jag fortsätter att citera från Knut Westrings berättelse. Han har ett avsnitt där han beskriver var och en av sina kusiner, "farbror Christians" barn. Denne farbror Christian var egentligen döpt till Christopher Edward, men tycks ha tilltalats Christian. Så här skriver Knut om sina kusiner på Klädpressaregatan:
"Jenny Paulina var smärt,
medellång samt hade ett aristokratiskt utseende och var i ordets bemärkelse en
skönhet. Hon var en skicklig pianist. Augusta var blond samt hade en undersätsig
figur, livlig och gladlynt med ett sympatiskt sätt, så att alla närmade sig
henne. Ida var lång och smärt, godmodig och snäll men något tillbakadragen. Hon
var vad man kallar icke vacker och detta gjorde henne tillbakadragen. Kusin
Edward var kontorschef hos manufakturgrosshandlare Lindhult. Han var skicklig
bokförare, omtyckt i familjekretsarna och slöt sig till sina vänner
grosshandlare Larsson, kamrer Berggren, kontorschefen Nicke Rodin. Dessa fyra
voro frimurare och tillbringade ofta sina aftnar på klubben. Edward var även en
stor teatervän och bjöd ofta sina systrar samt min syster Hedda på teatern,
synnerligast under operaföreställningar då han hyrde en loge där alla hade en
bekväm plats. Kusin August var anställd som bokhållare vid Göteborgs och Bohus
Sparbank. Han var mycket sjuklig och började bliva minnesslö samt led av
stelkramp, vadan han fick ta avsked från sin tjänst. Han var därefter en kort
tid biträde hos klädeshandlare Thulin men sjukdomen tog allt mer överhand
varför familjerådet Christian W, farbror Nicklas, Edward och Jenny beslöt att
utackordera honom på landet där han en dag under promenad fick epilepsi, föll
och dog. Kusin Rudolf önskade bliva lantbrukare varför farbror föranstaltade att
han som såsom elev blev antagen på godset ”Nordhalla” under disponent Hjorts
ledning."
Knut konstaterar alltså beträffande kusinen Ida, att hon var "vad man kallar icke vacker". Vad detta innebar kan vi bara gissa, och jag har dessvärre inte någon bild på henne. Hon levde dock sitt liv som ogift, men tillsammans med de likaledes ogifta kusinerna Jenny och Hedvig, från Mariestad. Jag får intrycket att dessa tre delat hushåll ända in på ålderns höst. På gamla dagar blev de tvungna att flytta från Klädpressaregatan, på grund av att Edward nödgades sälja fastigheten på grund av dåliga affärer. Då var de glada dagarna nog för längesedan över.
onsdag 16 maj 2012
Glada dagar vid Lilla Bommen, Göteborg
För en tid sedan fick jag överraskande ett mail från en
medlem av släkten Westring, som jag dittills inte känt till. Det var en man i
75-årsåldern, som visade sig sitta på en hel guldgruva. Han hade hittat till
min hemsida genom att googla på sitt eget namn, som var detsamma som hans egen
fars namn. Vi har sedan dess utbytt en hel del mail, och all möjlig
information. Denne Westring har ärvt en hel del dokument rörande vagnmakar- och
borgarfamiljen Westring i Göteborg, som
jag skrev om i inlägg i början av 2009.
Erik Westring, född i Stockholm 1756, drev vagnmakeri på
Vallgatan i Göteborg. Han hade övertagit rörelsen av sin svärfar Christian
Emmich. År 1802 inträffade en av de
stora bränderna i Göteborg, och vagnmakeriet ödelades, liksom hela kvarteret. Erik
Westring sålde den ödelagda tomten, och köpte i stället en fastighet på
Klädpressaregatan 4, nära Lilla Bommen. Dit flyttade han med sin familj, och
drev även sitt vagnmakeri där. Så småningom avled Erik Westring, och några år
senare även hans hustru. Det fanns tre efterlevande söner, och en av dessa var
min anfader Erik Aron Westring, snickare i Mariestad. De två övriga sönerna
bodde kvar i fastigheten vid Lilla Bommen, och de byggde så småningom även till
den, när familjerna i nästa generation också behövde bostad. Så här långt hade
jag själv kommit, när det gällde att skapa en bild av familjen Westring på
Klädpressaregatan, delvis med fantasins hjälp. Nu har jag fått bekräftelse på
att bilden var ganska riktig, genom ett dokument som min nya släkting skickat
mig.
I denna stora familj Westring rådde stor gästfrihet, och man
hade ofta bjudningar och musikaftnar. Både släktingar och andra borgarfamiljer
i Göteborg roade sig i detta hem. Två av Erik Arons döttrar från Mariestad
etablerade sig där som någon sorts jungfrur, med vissa hushållsuppgifter. Erik
Arons son Knut vistades under några år i Göteborg, som ”seminarieelev”. Nu har
jag fått veta betydligt mer om vad han egentligen sysslade med, och det var nog
inte så mycket studier. I stället levde han med i det glada livet på
Klädpressaregatan. Om detta har han skrivit i ett dokument som han plitade ner
på sin ålders höst i Mariestad. Här följer ett utdrag:
” Då jag hör god musik flyger mina tankar långt tillbaka,
ja ända till år 1863 och till den käre farbror Christian Westrings musikaftnar.
Farbror var mycket musikalisk och älskade sång och musik. Musikaftnarna lades i
synnerhet på höst och vinter. Såsom deltagare i musiken voro inbjudna
tullförvaltare Ahl?, namnet kommer jag icke ihåg förste fiol, direktör Åhlander
basfiol, tekniska läraren Hallin fiol, Ida andra fiol, farbror Christian
violonell. Piano för fyra händer trakterad av systrarna Jenny och Augusta.
Kusinerna Edward och August samt stadsmäklarna Landberg och Bager voro en
härlig sångkvartett. Såsom gäster voro mestadels inbjudna stadsfogde Amén med
fru, bankkamrer Berggren, kontorschefen Nicke Rodin, manufakutoristen Vernbom,
grosshandlande Oscar Larson, manufakutoristen Hallgren med fru och döttrar
m.fl. Detta voro härliga aftnar. Farbror Christians familj var ansedd för den
mest gästvänliga i Göteborg. Sådana musikaftnar slutades alltid med en enkel
supé samt en svängom i salen efter pianomusik. Farbrors familj bestod av tre
döttrar och tre söner bland vilka alla äro nämnda utom Rudolf samt min syster
Hedda Josefina som husmoderförestod hushållet.”
Det som känns roligt är att Knuts berättelse stämmer så väl
överens med den bild jag hade föreställt mig. Jag har läst bouppteckningar och
sett att familjen hade rikligt med konst, och en mängd musikinstrument. Jag har
ju också kunnat följa i kyrkböckerna, hur denna fastighet varit ett centrum
både för Westringarna i Göteborg och delvis för Mariestadsfamiljen.
Jag tänker återkomma med fler utdrag ur Knuts berättelse,
som är ganska lång.
måndag 12 mars 2012
Ett märkligt sammanträffande
Man borde väl inte missköta en blogg på detta viset! Hela vintern har passerat, och har förvisso inneburit en del släktforskning, även om jag tycker att jag skulle vilja ha mer tid. Jag tragglar vidare på farfars släkt, och tyc ker att jag sitter nästan fast ibland. För varje steg bakåt blir det att ta hundra nya steg framåt. Enbart farfars släktregister innehåller nu över 1000 personer. Farfars farmor föddes i Ödenäs utanför Alingsås, i en familj som jag hållit på att jobba med hur länge som helst. Levnadsödena är de vanliga, fattigdom och stor barnadödlighet. När det gäller nu levande ättlingar, så försöker jag ibland hitta dem på Facebook. Det lyckas emellanåt, om de inte har alltför vanliga namn. Ofta finns det ett intresse för rötterna, och jag kan skicka över någon antavla. Det är roligt när man kan överraska och glädja andra på det sättet.
En rolig sak som hänt sista tiden måste jag berätta. Min särbo, född och uppvuxen i södra Jämtland, har en anfader, Anton Andersson, som flyttat upp dit från Bollebygd 1885. Detta har jag vetat länge, genom några bygdeböcker som getts ut i den trakten. För några veckor sedan fick jag för mig att börja följa denna Anton bakåt. Han var för övrigt mormors far till min särbo. Det visar sig att fadern var soldat i Bollebygd, med namnet Ring. Modern är född i Ödenäs(!) Nu blev jag riktigt nyfiken. Snart visade det sig att Antons mor, född i Ödenäs, var syssling till min farfars far Olaus Eriksson. Visst är man släkt med väldigt många, men jag tycker nog ändå att detta var ett märkligt sammanträffande. Det var så jag knappt kunde sova natten efter denna upptäckt. Nu hamnar min särbo Jan-Olof i mitt och farfars släktregister. Vem hade kunnat ana detta för några veckor sedan?!
Och nya frågor dyker upp. Varför flyttade Anton Andersson den långa vägen från Bollebygd till Dalåsen i södra Jämtland? Han gifte sig för övrigt endast en månad efter inflyttningsanteckningen, så jag tror ju att han varit där redan tidigare. I Dalåsen blev han genom giftermålet hemmansägare på en gård, och har givit upphov till en stor släkt med Antonsöner i den byn. Men ingen av de nu levande släktingarna verkar ha en aning om vad som förde honom denna långa väg, vilket jag hade hoppats. En tanke är att han kan ha varit rallare. En annan möjlighet är att det varit svårt att försörja sig i Bollebygd, och att det var arbetstillfällen i skogen i norr som lockade. Kanske går det att forska vidare i detta så småningom.
En rolig sak som hänt sista tiden måste jag berätta. Min särbo, född och uppvuxen i södra Jämtland, har en anfader, Anton Andersson, som flyttat upp dit från Bollebygd 1885. Detta har jag vetat länge, genom några bygdeböcker som getts ut i den trakten. För några veckor sedan fick jag för mig att börja följa denna Anton bakåt. Han var för övrigt mormors far till min särbo. Det visar sig att fadern var soldat i Bollebygd, med namnet Ring. Modern är född i Ödenäs(!) Nu blev jag riktigt nyfiken. Snart visade det sig att Antons mor, född i Ödenäs, var syssling till min farfars far Olaus Eriksson. Visst är man släkt med väldigt många, men jag tycker nog ändå att detta var ett märkligt sammanträffande. Det var så jag knappt kunde sova natten efter denna upptäckt. Nu hamnar min särbo Jan-Olof i mitt och farfars släktregister. Vem hade kunnat ana detta för några veckor sedan?!
Och nya frågor dyker upp. Varför flyttade Anton Andersson den långa vägen från Bollebygd till Dalåsen i södra Jämtland? Han gifte sig för övrigt endast en månad efter inflyttningsanteckningen, så jag tror ju att han varit där redan tidigare. I Dalåsen blev han genom giftermålet hemmansägare på en gård, och har givit upphov till en stor släkt med Antonsöner i den byn. Men ingen av de nu levande släktingarna verkar ha en aning om vad som förde honom denna långa väg, vilket jag hade hoppats. En tanke är att han kan ha varit rallare. En annan möjlighet är att det varit svårt att försörja sig i Bollebygd, och att det var arbetstillfällen i skogen i norr som lockade. Kanske går det att forska vidare i detta så småningom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)