Redan för
flera år sedan kom min avlägsne släkting Christopher Tollnert och jag fram till
en teori när det gällde Nils Westring, som är anfader till oss båda. Jag har
skrivit om detta i tidigare blogginlägg. Både Christopher och jag härstammar
från en sonson till nämnde Nils. Nu ville vi veta Nils ursprung och på så sätt
komma ytterligare ett steg bakåt i anorna. Jag har nu senaste veckorna ägnat en
del tid åt att leta bevis för att vår teori angående Nils var riktig, och nu
tycker jag nog att jag kommit så långt man kan. Det gäller alltså att lägga
pussel med indicier.
Vagnmakaren Erik Westring, min anfader, flyttade från Stockholm till Göteborg
1783. Inga tveksamheter där. Det framgick tidigt av flyttlängd i Göteborgs
Kristine församling. Han kom från Katarina församling i Stockholm. Där gick han
dock inte att hitta i vare sig flyttlängd eller födelsebok.
Då hittar vi
en bouppteckning efter Christina Westerberg i Katarina församling. Hon säges
där vara änka efter gästgivaren Nils Westring. En av hennes arvtagare är
vagnmakaren Erik Westring i Göteborg. Det finns inga tvivel om att detta är vår
anfader. Ytterligare tre barn nämns: Nils Westring, snickare i Stockholm, Johan
Westring, vagnmakargesäll som vistas hos sin broder i Göteborg, och Brita
Christina, gift med hårfrisören vid Operan, Peter Lindblad. Här kan vi alltså
fastslå att Nils Westring är far till vår Erik Westring. Det framgår tydligt
att alla dessa är parets gemensamma barn.
Vem var då
Nils Westring? Nu har vi sökt i mantalslängder och taxeringslängder för
Katarina församling, och sett att en Nils Westring under 1760-talet köpte två
intill varandra liggande fastigheter i Katarina församling, nummer 76 och 77 i
kvarteret Åsen mindre. Som en anmärkning vid köpet står ”bor själv i
Västerhaninge”. Dessa fastigheter finns med under samma beteckningar i den
ovannämnda bouppteckningen efter hustrun. Västerhaninge, alltså!
Då börjar vi
leta i husförhörslängderna i Västerhaninge, men någon Nils Westring finns inte
där. Däremot finns en Nils Eriksson, gift med Kerstin Johansdotter. Dessa bor
på Sadelmakarkrogen, vilket gör oss intresserade, eftersom vår Nils Westring
också ägnade sig åt krogverksamhet. Det visar sig att dessa Nils och Kerstin
gift sig 1755, och fick sitt första barn 1756, sonen Erik. Vår Erik Westring
var född 1756. Ytterligare barn är Nils, Johan och Brita Christina, och
dessutom två söner som dör i späd ålder. Enligt mantalslängderna finns denna
familj på Sadelmakarkrogen 1763. I nästa mantalslängd 1771 finns de inte längre
där. (Nils Westring köpte alltså fastigheterna i Stockholm under just denna
period.)
Nu börjar vi
alltså känna att vi åtminstone kan ha en teori att Nils Eriksson i
Västerhaninge är densamme som Nils Westring i Katarina, Stockholm. Sedan har
det varit svårt att komma längre. Nils Westring återfinns inte i dödbok för
Katarina, och inte heller påträffas någon bouppteckning efter honom. Änkan står
som boende själv med den minderåriga dottern från ca 1773, på samma fastighet
som tidigare nämnts. Varför heter hustrun nu Christina Westerberg, när hon i
Västerhaninge hette Kerstin Johansdotter. Sådant är irriterande.
Det som
hände häromveckan var att jag fick för mig att leta efter en flyttattest från
Eriks flyttning till Göteborg. Tidigare källa var endast flyttlängden. Då
hittar jag strax denna attest, och där står tydligt och klart ”född i
Västerhaninge 1756”. Det är alltså den första och enda uppgiften om att Erik är
född i Västerhaninge, ingenstans i senare husförhörslängder nämns detta. Det
var så att säga en pusselbit som passade in väldigt bra. Letar man nu i
födelsebok för Västerhaninge under åren 1755-57, så föds det endast en Erik,
med far Nils. Det är vår Erik, född 1756 i Sadelmakarkrogen, till Nils Eriksson
och Kerstin Johansdotter.
Vågar man nu
påstå att Nils Westring är densamme som Nils Eriksson i Sadelmakarkrogen. Jag
tycker att det börjar bli alltmer vattentätt.
Nils
Eriksson köper alltså en fastighet och blir gästgivare i Stockholm. I samband
med detta byter han namn till Westring efter sin hemsocken Västerhaninge. I
Stockholm har man oftast släktnamn och inte patronymikon. Barnen för namnet
vidare. Hustruns namn är fortfarande ett problem. Varför heter hon Christina
och inte Kerstin? Kanske för att det faktiskt är samma namn, och hon kan t ex
tidigt ha kallats Stina. Och Westerberg? Då tänker jag att hustrur vanligen
inte hade sina mäns släktnamn vid denna tid. Hon kanske därför tog ett eget,
Westerberg, som också anspelar på Västerhaninge. Detta med hustruns namn är den
största svagheten i teorin, men allt annat stämmer så bra, att jag är beredd
att fastslå mitt släktskap med Nils Eriksson i Sadelmakarkrogen. Kanske det
irriterande sista frågetecknet rätas ut så småningom, på något magiskt sätt.