Kusinerna Westring

Jag fortsätter att citera från Knut Westrings berättelse. Han har ett avsnitt där han beskriver var och en av sina kusiner, "farbror Christians" barn. Denne farbror Christian var egentligen döpt till Christopher Edward, men tycks ha tilltalats Christian. Så här skriver Knut om sina kusiner på Klädpressaregatan:

"Jenny Paulina var smärt, medellång samt hade ett aristokratiskt utseende och var i ordets bemärkelse en skönhet. Hon var en skicklig pianist. Augusta var blond samt hade en undersätsig figur, livlig och gladlynt med ett sympatiskt sätt, så att alla närmade sig henne. Ida var lång och smärt, godmodig och snäll men något tillbakadragen. Hon var vad man kallar icke vacker och detta gjorde henne tillbakadragen. Kusin Edward var kontorschef hos manufakturgrosshandlare Lindhult. Han var skicklig bokförare, omtyckt i familjekretsarna och slöt sig till sina vänner grosshandlare Larsson, kamrer Berggren, kontorschefen Nicke Rodin. Dessa fyra voro frimurare och tillbringade ofta sina aftnar på klubben. Edward var även en stor teatervän och bjöd ofta sina systrar samt min syster Hedda på teatern, synnerligast under operaföreställningar då han hyrde en loge där alla hade en bekväm plats. Kusin August var anställd som bokhållare vid Göteborgs och Bohus Sparbank. Han var mycket sjuklig och började bliva minnesslö samt led av stelkramp, vadan han fick ta avsked från sin tjänst. Han var därefter en kort tid biträde hos klädeshandlare Thulin men sjukdomen tog allt mer överhand varför familjerådet Christian W, farbror Nicklas, Edward och Jenny beslöt att utackordera honom på landet där han en dag under promenad fick epilepsi, föll och dog. Kusin Rudolf önskade bliva lantbrukare varför farbror föranstaltade att han som såsom elev blev antagen på godset ”Nordhalla” under disponent Hjorts ledning."

Knut konstaterar alltså beträffande kusinen Ida, att hon var "vad man kallar icke vacker". Vad detta innebar kan vi bara gissa, och jag har dessvärre inte någon bild på henne. Hon levde dock sitt liv som ogift, men tillsammans med de likaledes ogifta kusinerna Jenny och Hedvig, från Mariestad. Jag får intrycket att dessa tre delat hushåll ända in på ålderns höst. På gamla dagar blev de tvungna att flytta från Klädpressaregatan, på grund av att Edward nödgades sälja fastigheten på grund av dåliga affärer. Då var de glada dagarna nog för längesedan över. 

Glada dagar vid Lilla Bommen, Göteborg

För en tid sedan fick jag överraskande ett mail från en medlem av släkten Westring, som jag dittills inte känt till. Det var en man i 75-årsåldern, som visade sig sitta på en hel guldgruva. Han hade hittat till min hemsida genom att googla på sitt eget namn, som var detsamma som hans egen fars namn. Vi har sedan dess utbytt en hel del mail, och all möjlig information. Denne Westring har ärvt en hel del dokument rörande vagnmakar- och borgarfamiljen Westring i Göteborg,  som jag skrev om i inlägg i början av 2009.

Erik Westring, född i Stockholm 1756, drev vagnmakeri på Vallgatan i Göteborg. Han hade övertagit rörelsen av sin svärfar Christian Emmich. År  1802 inträffade en av de stora bränderna i Göteborg, och vagnmakeriet ödelades, liksom hela kvarteret. Erik Westring sålde den ödelagda tomten, och köpte i stället en fastighet på Klädpressaregatan 4, nära Lilla Bommen. Dit flyttade han med sin familj, och drev även sitt vagnmakeri där. Så småningom avled Erik Westring, och några år senare även hans hustru. Det fanns tre efterlevande söner, och en av dessa var min anfader Erik Aron Westring, snickare i Mariestad. De två övriga sönerna bodde kvar i fastigheten vid Lilla Bommen, och de byggde så småningom även till den, när familjerna i nästa generation också behövde bostad. Så här långt hade jag själv kommit, när det gällde att skapa en bild av familjen Westring på Klädpressaregatan, delvis med fantasins hjälp. Nu har jag fått bekräftelse på att bilden var ganska riktig, genom ett dokument som min nya släkting skickat mig.

I denna stora familj Westring rådde stor gästfrihet, och man hade ofta bjudningar och musikaftnar. Både släktingar och andra borgarfamiljer i Göteborg roade sig i detta hem. Två av Erik Arons döttrar från Mariestad etablerade sig där som någon sorts jungfrur, med vissa hushållsuppgifter. Erik Arons son Knut vistades under några år i Göteborg, som ”seminarieelev”. Nu har jag fått veta betydligt mer om vad han egentligen sysslade med, och det var nog inte så mycket studier. I stället levde han med i det glada livet på Klädpressaregatan. Om detta har han skrivit i ett dokument som han plitade ner på sin ålders höst i Mariestad. Här följer ett utdrag:

” Då jag hör god musik flyger mina tankar långt tillbaka, ja ända till år 1863 och till den käre farbror Christian Westrings musikaftnar. Farbror var mycket musikalisk och älskade sång och musik. Musikaftnarna lades i synnerhet på höst och vinter. Såsom deltagare i musiken voro inbjudna tullförvaltare Ahl?, namnet kommer jag icke ihåg förste fiol, direktör Åhlander basfiol, tekniska läraren Hallin fiol, Ida andra fiol, farbror Christian violonell. Piano för fyra händer trakterad av systrarna Jenny och Augusta. Kusinerna Edward och August samt stadsmäklarna Landberg och Bager voro en härlig sångkvartett. Såsom gäster voro mestadels inbjudna stadsfogde Amén med fru, bankkamrer Berggren, kontorschefen Nicke Rodin, manufakutoristen Vernbom, grosshandlande Oscar Larson, manufakutoristen Hallgren med fru och döttrar m.fl. Detta voro härliga aftnar. Farbror Christians familj var ansedd för den mest gästvänliga i Göteborg. Sådana musikaftnar slutades alltid med en enkel supé samt en svängom i salen efter pianomusik. Farbrors familj bestod av tre döttrar och tre söner bland vilka alla äro nämnda utom Rudolf samt min syster Hedda Josefina som husmoderförestod hushållet.”

Det som känns roligt är att Knuts berättelse stämmer så väl överens med den bild jag hade föreställt mig. Jag har läst bouppteckningar och sett att familjen hade rikligt med konst, och en mängd musikinstrument. Jag har ju också kunnat följa i kyrkböckerna, hur denna fastighet varit ett centrum både för Westringarna i Göteborg och delvis för Mariestadsfamiljen.

Jag tänker återkomma med fler utdrag ur Knuts berättelse, som är ganska lång.