Maria Elisabeth Odhelius och hennes dotter Lovisa, mina gåtfulla anmödrar

Jag har tidigare skrivit om Maria Elisabeth, men nu ska jag försöka göra en mer sammanhängande beskrivning av hennes liv, utifrån de ganska knapphändiga fakta jag lyckats hitta. Maria Elisabeth föddes alltså 1764, som fjärde barnet till Thore Odhelius och Brita Salenius. Hon var den första flickan i barnaskaran. Som den enda i syskonskaran, har hon aldrig blivit införd i någon födelsebok, och jag vet därför inte vilket datum hon är född. Hon växer upp i föräldrahemmet i Valstad. Fadern Thore avlider 1794, och året därefter står änkan fortfarande antecknad i prästbostället, liksom barnen Christoffer, Maria, Hedvig och Magdalena. Detta enligt mantalslängderna, som det är lite ordning på. Året därefter dör även modern, och efter detta är alla borta därifrån. Det är nu det blir betydande svårigheter att följa syskonen, eftersom Valstads kyrkböcker är bland de rörigaste och slarvigaste jag sett.

Maria Elisabeth skymtar ett kort ögonblick i en husförhörslängd för Yllestad, som sträcker sig fram till 1796. Hon står då antecknad i hushållet för en major Fock. Exakt när hon kommit dit, eller när hon försvinner därifrån går inte att se. Nu får jag fylla på med min fantasi.

Ungefär ett år efter pappa Thores död, i början av 1795, flyttar Maria Elisabeth ut från föräldrahemmet. Hon är då 31 år gammal. Hon måste antagligen försörja sig på egen hand, efter faderns död. Eftersom hon är av lite finare familj, så blir hon inte piga, utan kallas Mamsell, Demoiselle och liknande. Vad jag förstår innebär det ändå en slags anställning i en familj, som då är ännu ”finare”. Som sådan återfinns hon alltså hos major Fock i Yllestad. Maria Elisabeth har levt ett skyddat liv i familjens hägn under 31 år. Nu kommer hon ut i världen, och nästan omedelbart blir hon gravid. Jag kan tänka mig katastrofen för denna prästdotter. Och vem var barnafadern? Var det någon som hon verkligen tyckte om? Var det någon form av övergrepp? Om dessa saker vågar jag inte ens spekulera. Men visst funderar man på om det kan ha varit någon av alla dessa som står antecknade i hushållet hos major Fock. Hur som helst har det inte blivit något giftermål.

Nu försvinner Maria Elisabeth ur alla dokument under ca 10 år. Det var troligen inte möjligt att försörja sig som mamsell i en familj, som ogift gravid kvinna. Sedan några år fanns den av Gustav III införda möjligheten att föda på okänd ort, och i anonymitet, detta för att minska antalet barnamord. Troligen innebar detta dock att man lämnade bort sitt barn. Maria Elisabeth verkar ha tagit sig till Göteborg, kanske med hjälp av sin familj. I december månad 1795 föder hon där sin dotter Lovisa. Vilket omtumlande år för denna familjeflicka, som levat i föräldrahemmet sina första 31 år. Ut och tjäna som mamsell, ”råka i olycka” nästan genast, bege sig till storstaden, och bli mor till en liten flicka. Det måste ha präglat henne för resten av livet.

Så småningom dyker både mor och dotter upp i Marums socken, i trakten av Skara, som mamseller hos häradshövding Arrsenius på Munkatorp. Efter att Arrsenius dött flyttar Maria Elisabeth omkring i olika socknar under några år, medan Lovisa verkar bli kvar på Munkatorp. Några år senare, 1815,  återfinns båda i Skara, hos rektor Mellroth.  Maria Elisabeth flyttar 1816 till Årnäs glasbruk i Forshems socken. Där blir hon mamsell hos glasblåsare Johann Joseph Grundel, som just blivit änkeman, och har några söner i åldern 8-12 år, förutom några äldre barn. Grundel kommer, liksom flera av glasblåsarna på Årnäs, från Böhmen, inflyttad därifrån med hustru och några barn runt 1800. Jag gissar att Maria Elisabeth blev någon sorts extramamma till de yngsta barnen, och efter två år gifter hon sig också med Grundel. Maria Elisabeth är nu 54 år gammal. Enligt alla kyrkböcker vid denna tid är hon dock endast 48 år. Efter fem års äktenskap, år 1823, avlider Maria Elisabeth på Årnäs. Flera av Grundels barn döper så småningom sina egna barn till namn som Maria, Elisabeth och Lovisa. Jag tolkar det som att Maria Elisabeth, och även hennes dotter, haft en god relation till familjen Grundel.

Årnäs glasbruk med bostadslänga omkring 1900, bild från Västergötlands museum

När Maria Elisabeth avlider har dottern Lovisa hunnit bilda egen familj med Erik Aron Westring.

Men de tio ”försvunna” åren irriterar mig mycket. Jag ska nog försöka gräva lite mer där ganska snart.

Christoffer Odhelius, guldsmed och urmakare

Christoffer föddes 1762 i Valstad, som tredje barnet och sonen till Thore Odhelius och Brita Salenius. Han var den ende av sönerna som bodde kvar i föräldrahemmet, i stort sett fram till föräldrarnas död. Av mantalslängderna framgår att Christoffer, Maria Elisabeth, Hedvig Christina och Magdalena bor tillsammans med föräldrarna fram till ca 1795. Därefter bor ingen av dem kvar i Prästebolet i Valstad, som är den plats föräldrarna avlider på, 1794 resp 1796.

Var eller hur utbildningen till guldsmed/urmakare ägt rum framgår inte någonstans, utan plötsligt tituleras han bara så. Christoffer gifter sig 1795, några månader efter faderns död, med Brita Christina Åhman, dotter till komminister Peter Åhman och hans hustru Elisabeth Pihler. Enligt Johan Fredrik Odhelius krönika var hon hushållerska hos baron Fock i Bjurbäck. De är till en början bosatta i Bjurbäck. Här föds de tre äldsta barnen Gustav, Johanna Dorotea (Jeanna) och Brita Elisabeth. År 1803 flyttar familjen till Madäng Nolgården i Baltaks socken, och där föds barnen Jakob och Dina. Därefter flyttar man 1810 till Suntaks socken och flyttar runt en del där. I Suntak föds yngsta barnet Thore.

Fram till 1813 har familjen dragit sig fram, om än under fattiga förhållanden. Guldsmedsyrket var säkert inte så lukrativt på den svenska landsbygden. Inte många hade råd att ha guld eller klockor. År 1813 inträffar en katastrof för familjen. Hustrun Brita Christina, 43 år gammal, dör den 8 augusti i rödsot. Lille Thore är då endast drygt ett år gammal. Efter drygt en vecka, den 16 augusti dör även han i rödsot. Men det är inte nog med detta. Den 14 oktober dör även den knappt sexåriga dottern Dina i samma sjukdom. I dödboken för Suntak framgår att mellan juli och oktober finns ingen annan sjukdomsorsak än rödsot angiven, för de 13 personer som dör under denna period. På cirka två månader har alltså Christoffer mist hustru och två barn.

Rödsot eller dysenteri var en vanlig sjukdom i fattigsverige, och hade stark koppling till undernäring i kombination med usla hygieniska förhållanden, enligt vad jag läst mig till. Det är en svår tarmsjukdom, orsakad av bakterier eller av en sorts amöba. Det förekom epidemier, och en sådan var just 1808-13 i Sverige, då 50 000 människor dog i sjukdomen.

Efter detta  har det varit väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att följa Christoffer och barnen i kyrkböckerna. Det framgår att de flyttar till Skövde, men inte vilket år, och jag hittar dem inte i flyttlängderna. Jag vet alltså inte vad som händer förrän 1818, då jag i alla fall hittar Christoffers död i Skövde. Barnen är då mellan 14 och 22 år gamla, men jag hittar inget som visar om de bor tillsammans med fadern.

Christoffer dör alltså 17 maj 1818 i Skövde, 56 år gammal, som ”utfattig urmakare”. Bouppteckningen är nog det magraste jag någonsin sett, och den omfattar knappt en sida totalt.

År 1818, 3dje juli, förrätas Bouptekning efter aflidne urmakare Odelius hwelken efterlämnade Sig 4 barn Son Gustaf do Jakob dotter Sjanna do Britta Elisabeth deras ålder okänd och Sakerna hämtade Lite här och Lite der.

1 st Coffort med dewerse Saker

1 st Skrin med Dewerse

2 st Stolar

1 st Warkbord med et halft Skrufstä

1 st Skiärwark

1 st Sängställe fins hos Båtsman Törn

Summa 4 Riksdaler 8 skilling (jag har här utelämnat värdet av varje sak)

Uptagit och wärderat Styrker

Sköfde Som ofwan

L. Darelius

Ett av de sorgligaste ödena i Thores och Britas familj är därmed till ända. Hur jag än ansträngt mig har jag inte lyckats följa Christoffers fyra barn för att se vad de fick för livsöden. Det är oerhört irriterande, och jag kommer säkert att försöka ytterligare med detta. Det finns en anteckning av Johan Fredrik Odhelius att ”Carl dränkte sig”. Eftersom Christoffer inte hade någon son med namn Carl, undrar jag om det är Gustav som avses, men detta har jag inte lyckats få bekräftat.

Anders Gustav Odhelius, häradsskrivare i Vartofta

Anders Gustav, född 1760, var barn nummer två till Thore Odhelius och Brita Salenius. I motsats till den äldre brodern, vars släktgren slutade med sonen som dog i kriget, så blev Anders Gustav anfader till en stor släkt. Detta trots att endast ett av hans tre barn bildade familj. Anders Gustav gifte sig 1785 med Maria Bånge, som var dotter till häradsskrivare Johan Bånge och hans hustru A M Hasenmyller. Första barnet, sonen Carl, var enligt Johan Fredrik Odhelius ”mindre vetande”, vilket jag tolkar som att han hade något medfött handikapp. Han levde sitt liv som fattighjon, och dog enligt dödboken ”ute på marken i Brandstorps socken”. Yngste sonen Johan Jacob, troligen kallad Jan, dog i Stockholm 1818, vid 23 års ålder. Johan Fredrik Odhelius skriver att han dog ”av vissa omständigheter”, vilket förvisso väcker nyfikenhet, men vi får inte veta mer.

Emellan dessa bröder föddes så dottern Brita Maria, som kom att sörja för återväxten. Brita Maria, född 1789, gifte sig 1818 med kyrkoherden i Odensåker Carl Magnus Theorell. Med detta par var det också så, att de fick tre barn, varav endast ett bildade familj. De båda döttrarna Maria Sophia och Johanna Laurentia gifte sig båda i 50-årsåldern och fick inga barn. Sonen Thure August, däremot, blev tillsammans med sin hustru Agda Sofia Kling anfader till en hel klan Theorell, varav några berömdheter.

Thure August Theorell gick i faderns fotspår och blev präst och kyrkoherde. Han gifte sig med Agda Sofia Kling 1857, och paret fick nio barn som alla nådde vuxen ålder. Det skulle bli en hel bok om jag skulle redogöra för alla dessa och deras ättlingar, så jag gör ett litet urval:

Hugo Gustaf Theodor Theorell, född 1859, blev ingenjör. Här ett utdrag från Wikipedia 2013 om honom.

Hugo Gustaf Theodor Theorell

”Theorells Installationskonsult AB var ett stockholmsbaserat konsultföretag som sysslade med VVS-projektering. Företaget grundades av civilingenjör Hugo Theorell 1889, då under namnet Hugo Theorells Ingenjörsbyrå. Hugo Theorell hade dessförinnan arbetat för Johan Erik Cederblom, en tidig förespråkare för centralvärme. Det centralvärmesystem som till en början projekterades var luftburen värme, luften värmdes i en kalorifär. Man förespråkade även tidigt fjärrvärme.

Theorells Installationskonsult blev sedermera uppköpt av Sweco. 2007 försvann namnet helt då namnet ändrades till Sweco Systems AB.

SWECO delar årligen ut ett energipris till minne av Hugo Theorell i form av en förgylld sk theorellventil.”

Thure Theorell, född 1861, blev läkare och var verksam som regementsläkare och bosatt i Linköping. Han var gift med Karin Emelie Armida Bill, och de fick tre barn. Ett av dessa var Axel Hugo Theodor Theorell, född 1903 och professor i biokemi vid Karolinska institutet. Han blev även nobelpristagare 1955. Här ett utdrag från Wikipedia om honom.

Hugo Theorell, son till Thure Theorell

”Axel Hugo Teodor Theorell, född den 6 juli 1903 i Linköping, död den 15 augusti 1982 i Stockholm, var en svensk biokemist samt nobelpristagare i fysiologi eller medicin.

Hugo Theorell föddes i Linköping som son till regementsläkaren Thure Theorell och Armida Bill. Han läste på Katedralskolan i Linköping, och blev sedan student vid Karolinska institutet. Han var en av Gösta Mittag-Lefflers studenter, vilket kom att påverka hans framtida karriär, eftersom det gav honom möjlighet att studera vid Pasteurinstitutet i Paris samt hos Walther Nernst i Berlin, som gav honom goda kontakter. Han doktorerade vid KI i fysiologisk kemi 1930 med en avhandling om lipoiderna i blodet. Under en tid arbetade han som Rockefellerstipendiat åt Otto Heinrich Warburg.

1932-1936 hade han tjänst som laborator i Uppsala, och utnämndes till professor och föreståndare för Nobelinstitutets biokemiska avdelning 1937. 1959 blev han professor i biokemi vid Karolinska institutet och emeritus 1970.

I sin forskning sysslade Theorell med enzymkemi samt med att ta fram antibiotika mot tuberkulos, det senare tillsammans med Hans Davide. Han var särskilt framstående med sin forskning om cellandningsferment, alkoholförbränning i levern, och myoglobin.

Theorell invaldes 1942 som ledamot nummer 898 av Kungliga Vetenskapsakademien.

1955 blev han mottagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin för sina rön angående oxiderande enzymer.

Med sin hustru, konsertpianisten Margit Alenius, var han far till Töres Theorell, Klas Theorell och Henning Theorell. Vid sidan av sin vetenskapliga gärning var Theorell violinist. Han var släkt med justitieombudsmannen Sven Lorens Theorell.”

Hugo Theorell fick alltså tre söner, och alla är läkare, och i livet 2013.

Elin Augusta Theorell, född 1871, var den enda av döttrarna som inte gifte sig. Hon var under en kort period verksam som fotograf i Arboga, ca 1902-1907. Det är hon som porträtterat sin bror Hugo Gustaf Theodor, här ovan. Efter  1907 bor hon tillsammans med sin syster Malin och hennes familj och avlider i Vänersborg 1937. Under dessa sista 30 år står inget i församlingsböckerna om att hon är fotograf. Jag undrar därför om hon bara var någon sorts hembiträde hos systern, som hade sex barn.

Detta är en väldigt annorlunda gren av Odheliussläkten. Det hjälps inte att jag tänker att det är de ingifta Bånge och Theorell, som står för kraften. Anders Gustav Odhelius ärvde häradsskrivaretjänsten av sin svärfar, och därmed blev hans bana kanske mer lyckosam än syskonens. När sedan dottern gifte sig med kyrkoherde Theorell kom kanske ännu fler goda gener in i släkten. Det behöver ju förresten inte bara handla om gener. Det kan också vara goda levnadsvillkor och traditioner som ärvs. Hur som helst, så är nog detta den mest framgångsrika grenen på Thore Odhelius släktträd, åtminstone ytligt sett.

Johan Odhelius, fältprost

Efter tre månaders tystnad ska jag nu försöka få liv i denna bloggen igen. Det har inte varit mycket tid för släktforskning, och det är väl det som är anledningen till skrivtorkan. Jag tycker fortfarande inte jag hinner så mycket som jag vill. Det måste låta helt obegripligt för dem som inte själva är pensionärer.

Redan under våren startade jag projektet med att göra en ordentlig genomgång av Thore Odhelius alla barn, och deras familjer och ättlingar. Nu tycker jag nog att jag kommit så långt som det är möjligt, med detta. Den problematiska prästen Thore fick åtta barn, varav sex nådde vuxen ålder, och fick mycket skiftande öden. Det är alltså syskonen till min länge okända anmoder Maria Elisabeth Odhelius. Här är några rader om den äldste brodern Johan, eller Johannes, som han också kallas:

Johan (Johannes) Odhelius, fältprost

1758-1836

Äldste sonen Johan utbildade sig till präst, liksom fadern. Han intogs i Skara skola vid 16 års ålder, och började sedan studera i Uppsala 1789 och i Lund 1781. Efter avslutad utbildning 1787 återvände han till hembygden och blev regementspastor vid Skaraborgs regemente. Var han bodde har varit svårt att följa i kyrkböckerna. Det verkar vara som med Thores familj, att det inte varit så noga att bokföra prästfamiljerna. Johan dyker dock upp emellanåt på olika ställen i Skövde med omnejd. Från 1815 och framåt verkar han och hustrun fast boende på Flata Nolgården i Suntak.

Johan gifte sig 1788 med Brita Catharina Roos. Hon var dotter till kyrkoherde Carl Magnus Roos i Dimbo församling, och hans hustru Annica Berg. Enda barnet, sonen Thore, föddes 1789. Thore valde en militär bana, vilket gjorde att hans liv blev kort. Han avled som underofficer vid endast 24 års ålder i kriget i Tyskland 1813. Detta var ett krig som fördes mellan å ena sidan Napoleon, och å andra sidan en allians av andra länder, där bl a Sverige ingick, under ledning av Karl XIV Johan. Napoleon var förlorare i detta krig, men givetvis kostade det liv även på segrarsidan. Om Thore Odhelius avlidit av själva krigshändelserna, eller av sjukdom, förtäljer inte historien. Av en tillfällighet handlar ett av de senaste numren av tidningen Populär Historia om just detta krig, och jag läste detta med särskilt intresse just med tanke på Johans son Thore.

Johan själv var också, i sin egenskap av fältpräst, med i krig i Tyskland. Detta ska ha varit 1805, och måste då ha varit det s k pommerska kriget, som jag dock inte kan så mycket detaljer om. Även där var dock Napoleon inblandad.

Johan Odhlius avled 1836 på Flata Nolgården av ålderdom. Hustrun överlevde honom, men jag har inte kunnat hitta när hon dog. Vid bouppteckningen är det hon som uppger boet, som dock är ganska magert. Johan har mycket skulder, som överstiger tillgångarna i boet.

Släktingen Johan Fredrik Odhelius skriver i sin krönika om präster och lärare i Skaraborg, att Johan var ”svår mot hustrun”. Denna anteckning, i all sin korthet, ger obehagliga associationer, i alla fall för mig. Jag ser framför mig en inte särskilt lycklig familj. Paret får endast ett barn, och han dör ung utan arvingar. Bara det är ju en tragik. Och hur ”svår” var Johan egentligen? Hur var livet för Brita Catharina, under alla år? Var Johan våldsam, eller handlade det mer om kränkning och förtryck? Ja, det får vi väl aldrig veta.

En annan fundering gäller Johans yrkesval. Ville han verkligen bli präst, eller var detta något påtvingat från pappa Thores sida? Thores far och farfar var präster, kanske skulle nu Johan som äldste son fortsätta denna tradition. Ja detta är ju bara spekulation från min sida, men det är inte helt omöjligt att det kan ha varit så. Ingen annan av bröderna blev i alla fall präst, och inte heller Johans egen son. 

Ur Johan Fredrik Odhelius krönika

En solig vacker julidag...

Den 6 juli var dagen för släktmötet i Skogsnäs. Ättlingar till soldat Ny skulle komma och titta på stället de härstammade från. Vi hade en förhandsinformation om att cirka 10 personer skulle komma. När de två första bilarna dök upp, så tänkte vi därför att de 10 gästerna var på plats. Sedan häpnade vi mer och mer, för det kom en bil till, och en bil till etc. tills vi tappade räkningen. Gräsmattan vimlade plötsligt av människor i alla åldrar, solen sken, och allt var fantastiskt festligt och roligt. Att det var så stort intresse för att få denna kontakt med sina rötter känns särskilt glädjande för en släktforskare som jag.

Det blev förstås mycket prat om soldaten Sven Jonas Ny, och olika anteckningar kom fram, angående släktskapet med hans första barn Ester Sofia, som så vitt vi förstår såg dagens ljus någonstans i denna stuga. Vi gissade på rummet. Den äldsta av gästerna var barnbarn till Ester Sofia, och det får man ju säga är ett väldigt nära släktskap.

Ja, detta var en rolig dag, och den blev extra festlig genom vädergudarnas försorg. Det fikades och pratades och gicks husesyn, under ca 1½ timma. Vi såg till att få bilder på hela församlingen utanför huset, och med hjälp av dessa kunde vi räkna att det var 19 personer som besökt oss och dessutom en hund. Jag hoppas att de fick en fin fortsättning på sin släkthelg.

Lilla Unni två år, som var orsak till allt detta genom att hon behövde vägas för två år sedan, hon var förstås med och fick hälsa på alla, men förstod nog inte riktigt sin roll i det hela. För min egen del så kommer nog framtida besök i Skogsnäs att ännu mer förknippas med tankar på dem som tidigare bott i denna stuga och framlevt sin strävsamma vardag där.  

Nitton glada släktingar till Sven Jonas Ny samlade utanför hans gamla soldattorp

Historien om ett torp

Torpet Skogsnäs 2011 med sin nuvarande ägare

Nu ska jag göra en liten utvikning till en helt annan släkt än min egen. Orsaken till detta återkommer jag till så småningom.

På hösten 1965 köpte mina svärföräldrar ett gammalt soldattorp utanför Växjö. Det rustades upp och blev en kär sommarbostad. Torpets historia var det dock ingen som tänkte så mycket på, mer än att man visste att det var gammalt, och att det varit soldattorp, och att det hade namnet Skogsnäs. När jag började intressera mig för släktforskning, så väcktes även en nyfikenhet på vilka som bott i denna stuga. Den släktforskarförening som jag då var medlem i anordnade en helg ett studiebesök på lantmäteriet, där vi fick vara i flera timmar, och beställa fram olika akter som vi var nyfikna på. Vi fick också möjlighet att kopiera av dessa, och ta med hem. Detta var långt före internets tid. Numera kan jag gå in på lantmäteriets hemsida och utan problem hitta samma kartor och handlingar. Jag gick i alla fall hem med en bunt papper som innehöll hela protokollet från laga skiftet i Holkastorps by, Tolgs socken, Kronobergs län. Det var oerhört intressant läsning för mig som aldrig tidigare sett något sådant. Praktiskt nog var det också renskrivet på maskin, så jag behövde inte lägga någon extra energi på själva läsningen.

Nu fick jag alltså veta att laga skifte ägt rum åren kring 1850. Det var en process som tog flera år från beslut till genomförande. Laga skiftet innebar i korthet att vissa av gårdarna flyttade ut från byns centrum, där de förut legat samlade. Detta för att man på ett mera praktiskt sätt skulle kunna bruka marken. Soldattorp, andra torp och backstugor flyttades också. Före skiftet låg två torp ganska nära varandra på Näset, som området vid Bergsjön kallades. Det är detta område som Skogsnäs nu ligger på. I det ena torpet bodde en fattig torparfamilj, och i det andra bodde en skollärare. Vid skiftesförrättningen kom man fram till att byns båda soldattorp lämpligen skulle placeras här. Det ena soldattorpet var gemensamt för Hökagård och Storegård, och det andra hörde till Västregård. Detta löstes rent praktiskt så att skolläraren fick flytta, och hans torp användes i stället som soldattorp under Storegård. Det andra torpet flyttades med både byggnader och invånare några hundra meter längre ut på Näset. Strax intill uppfördes Västregårds soldattorp, nuvarande Skogsnäs, som flyttats från sin mera centrala plats i byn. Och med soldattorpet flyttades även soldaten, som hette Anders Ny, och hans hustru. Anders Ny var vid denna tid i 40-årsåldern. Några barn finns inte antecknade vid flytten, och det troliga är att eventuella barn redan var utflugna. Detta har jag inte kontrollerat.

Anders Ny bodde kvar i torpet till 1870. Då ersattes han av en ny soldat, som hette Sven Jonas Salomonsson, född 1847. Denne fick följaktligen namnet Sven Jonas Ny. Han gifte sig 1876 med Lena Jonasdotter, och de fick fem barn, varav ett avled strax efter födseln. Omkring år 1900 började indelningsverket att avvecklas, och torpet upphörde att vara soldattorp. Sven Jonas Ny flyttade då till Bergs socken, där han arrenderade en bit mark och byggde en stuga, som kallades Västerlund. Soldattorpet såldes av Västregårds ägare till Johan Gustaf Karlsson med hustru, troligen ett äldre par. Det hade då beteckningen Skogsnäs No 1. När detta par avlidit 1922 köpte Västregård tillbaka torpet och hyrde ut det under många år, tills mina svärföräldrar köpte det 1965. Sedan dess har det varit i familjens ägo, och lär nog så förbli under många år till.

Nu kommer jag till själva anledningen till att allt detta aktualiserats. För två år sedan var min yngsta dotter Karin med familj, boende i Göteborg,  på sommarvistelse i Skogsnäs, som de brukar. De hade då ett nyfött barn, som skulle kontrolleras på BVC med ganska täta mellanrum, och de fick möjlighet att göra detta på en vårdcentral i Växjö. Där kom de i samspråk med BVC-sköterskan, och det blev nämnt att de vistades i Tolg, på ett torp som hette Skogsnäs. Då blev sköterskan eld och lågor, och berättade att hon härstammade från soldaten Ny. Hon skulle försöka komma på besök innan de reste hem igen, men dök aldrig upp. Plötsligt nu i sommar hörde hon av sig igen, via ett handskrivet brev på dörren i Skogsnäs. Det har resulterat i att hon nu ska komma på besök i början av juli, tillsammans med några äldre släktingar. Hennes mormors mormor var första barnet till Sven Jonas Ny, en dotter född 1877.

Så kan det gå när man åker till Skogsnäs med ett nyfött barn, får tid på BVC i Växjö, och där råkar träffa en BVC-sköterska som är barnbarns barnbarn till en kvinna som föddes och växte upp som soldatdotter just i Skogsnäs. Hur stor är chansen till ett sådant möte, av ren slump?

Släktforskarresan - kyrkorna i Valstads församling

Hångsdala kyrka

På vårt schema stod nu Hångsdala kyrka, som var en av dem som öppnats denna dag för oss.  Här var Andreas Tysks son Anders Odhelius kyrkoherde under sina sista år 1727-30. Han efterträddes både som kyrkoherde och make av Johan Beckner, som alltså gifte sig med änkan Maria Billmark. Johan Beckner flyttade så småningom till Valstad, och efterträddes då av Thore Odhelius svärfar Gustaf Salenius, som också är en av våra anfäder. Enligt Skara stifts herdaminne ska denne vara begraven under vapenhuset i Hångsdala kyrka, men vi upptäckte inte några spår av det. Kyrkan var vacker, och Jenny prövade predikstolen. 

Jenny predikar i Hångsdala kyrka

I Valstads kyrka var det gudstjänst denna dag, så vi strövade runt lite på kyrkogården i väntan på att gudstjänsten skulle bli klar. När vi så småningom fick möjlighet att gå in, visade det sig att inte heller här fanns några direkta spår av förfäder. De som varit kyrkoherdar här var alltså Johan Beckner, och så småningom Thore Odhelius, som bodde och verkade i Valstad eller dess annexförsamlingar  i ca 40 år. Det fanns dock inte några konkreta minnesmärken efter dessa båda.

Nästa anhalt var Vättaks kyrka. Kyrkorna i det här området ligger mycket tätt, så vi hade inte några stora avstånd att avverka. Vättaks kyrka var för ovanlighetens skull en träkyrka, och belägen uppe på en höjd, med en lång trappa upp från vägen. Den visade sig vara låst, vilket dock berodde på att vi var lite tidigare där, än vad Jenny pratat med damen på pastoratet om. Vi blev ändå lite oroliga att det blivit något missförstånd, så Jenny ringde ett av telefonnumren som stod på  kyrkporten. Det resulterade i att en vänlig äldre man så småningom (efter avslutad middag) dök upp, och guidade oss i kyrkan. Medan han avslutade sin middag passade vi också på att få i oss lite föda, samt tanka bilen. Ett planerat besök i Suntaks gamla kyrka ströks från programmet på grund av tidsbrist, men vi såg den några sekunder på lite avstånd. Åter till Vättak. Detta var en kyrka med fantastiska målningar. Om målaren Johan Risberg berättade vår guide att han ”både föddes och dog i ett dike”. Målningarna var utförda 1755, ett av de första år som Thore Odhelius var pastor i Valstad, enligt Skara stifts herdaminne. Men det kan säkert ha inneburit att han faktiskt var pastor i Vättak. Valstad, Vättak, Suntak och Kymbo verkar ha hört ihop på något sätt som vi inte alltid begriper. Att Thore Odhelius hade med målningarna i Vättaks kyrka att göra, är dock utom tvivel, eftersom en notering om detta liksom ingår i målningarna i taket. 

 ”Med Kyrkans egne medel och Sochnens willige understöd, är dena Kyrka målad, under den tiden Herr Mag. Thore Odhelius förestod nådåren uti Församlingen af Joh: Risberg 1755”

Det är så roligt att få se dessa namn på våra anfäder, förevigade antingen på stenar eller målningar. Man får en så konkret känsla av att de verkligen funnits. Allt det man letat fram i kyrkböcker och mantalslängder blir mera verkligt. Ja, vi fick veta mycket mer om denna kyrka. Det har från början stått en stenkyrka på platsen, men denna revs och ersattes av en träkyrka omkring 1718. Träkyrkan har sedan byggts till, och målningarna tillkom som sagt 1755. Målningarna har restaurerats på senare tid, eftersom de hade mörknat, bl a av sot från eldning i kyrkan. Om vår anfader Thore Odhelius visste vår guide ingenting, men vi vet ju rätt mycket själva om honom. 

Vättaks kyrka

Efter detta kyrkbesök gjorde vi som avslutning ett besök vid Assmundskvarn vid Tidan, där Thore Odhelius bott med sin familj någon period. Vi förstod nog var själva kvarnen hade varit, men givetvis fanns ju ingen så gammal bebyggelse kvar. Det var ändå roligt att med egna ögon få se denna miljö vid ån.

Efter detta påbörjade vi vår hemfärd, och landade i nutiden via ett besök på Ikea i Jönköping. Vi kände oss väldigt nöjda med våra upplevelser. Det är nu med en annan känsla man går vidare i utforskandet av denna släktgren. Man kan lättare se deras hembygd för sin inre syn. Guldkornen var förstås dessa tre: Anteckningen om att Maria Elisabeths dotter var gift med snickare Westring, stentavlan och gravstenen över Andreas Tysk i Åsle, och takmålningen med Thore Odhelius namn i Vättaks kyrka.