En solig vacker julidag...

Den 6 juli var dagen för släktmötet i Skogsnäs. Ättlingar till soldat Ny skulle komma och titta på stället de härstammade från. Vi hade en förhandsinformation om att cirka 10 personer skulle komma. När de två första bilarna dök upp, så tänkte vi därför att de 10 gästerna var på plats. Sedan häpnade vi mer och mer, för det kom en bil till, och en bil till etc. tills vi tappade räkningen. Gräsmattan vimlade plötsligt av människor i alla åldrar, solen sken, och allt var fantastiskt festligt och roligt. Att det var så stort intresse för att få denna kontakt med sina rötter känns särskilt glädjande för en släktforskare som jag.

Det blev förstås mycket prat om soldaten Sven Jonas Ny, och olika anteckningar kom fram, angående släktskapet med hans första barn Ester Sofia, som så vitt vi förstår såg dagens ljus någonstans i denna stuga. Vi gissade på rummet. Den äldsta av gästerna var barnbarn till Ester Sofia, och det får man ju säga är ett väldigt nära släktskap.

Ja, detta var en rolig dag, och den blev extra festlig genom vädergudarnas försorg. Det fikades och pratades och gicks husesyn, under ca 1½ timma. Vi såg till att få bilder på hela församlingen utanför huset, och med hjälp av dessa kunde vi räkna att det var 19 personer som besökt oss och dessutom en hund. Jag hoppas att de fick en fin fortsättning på sin släkthelg.

Lilla Unni två år, som var orsak till allt detta genom att hon behövde vägas för två år sedan, hon var förstås med och fick hälsa på alla, men förstod nog inte riktigt sin roll i det hela. För min egen del så kommer nog framtida besök i Skogsnäs att ännu mer förknippas med tankar på dem som tidigare bott i denna stuga och framlevt sin strävsamma vardag där.  

Nitton glada släktingar till Sven Jonas Ny samlade utanför hans gamla soldattorp

Historien om ett torp

Torpet Skogsnäs 2011 med sin nuvarande ägare

Nu ska jag göra en liten utvikning till en helt annan släkt än min egen. Orsaken till detta återkommer jag till så småningom.

På hösten 1965 köpte mina svärföräldrar ett gammalt soldattorp utanför Växjö. Det rustades upp och blev en kär sommarbostad. Torpets historia var det dock ingen som tänkte så mycket på, mer än att man visste att det var gammalt, och att det varit soldattorp, och att det hade namnet Skogsnäs. När jag började intressera mig för släktforskning, så väcktes även en nyfikenhet på vilka som bott i denna stuga. Den släktforskarförening som jag då var medlem i anordnade en helg ett studiebesök på lantmäteriet, där vi fick vara i flera timmar, och beställa fram olika akter som vi var nyfikna på. Vi fick också möjlighet att kopiera av dessa, och ta med hem. Detta var långt före internets tid. Numera kan jag gå in på lantmäteriets hemsida och utan problem hitta samma kartor och handlingar. Jag gick i alla fall hem med en bunt papper som innehöll hela protokollet från laga skiftet i Holkastorps by, Tolgs socken, Kronobergs län. Det var oerhört intressant läsning för mig som aldrig tidigare sett något sådant. Praktiskt nog var det också renskrivet på maskin, så jag behövde inte lägga någon extra energi på själva läsningen.

Nu fick jag alltså veta att laga skifte ägt rum åren kring 1850. Det var en process som tog flera år från beslut till genomförande. Laga skiftet innebar i korthet att vissa av gårdarna flyttade ut från byns centrum, där de förut legat samlade. Detta för att man på ett mera praktiskt sätt skulle kunna bruka marken. Soldattorp, andra torp och backstugor flyttades också. Före skiftet låg två torp ganska nära varandra på Näset, som området vid Bergsjön kallades. Det är detta område som Skogsnäs nu ligger på. I det ena torpet bodde en fattig torparfamilj, och i det andra bodde en skollärare. Vid skiftesförrättningen kom man fram till att byns båda soldattorp lämpligen skulle placeras här. Det ena soldattorpet var gemensamt för Hökagård och Storegård, och det andra hörde till Västregård. Detta löstes rent praktiskt så att skolläraren fick flytta, och hans torp användes i stället som soldattorp under Storegård. Det andra torpet flyttades med både byggnader och invånare några hundra meter längre ut på Näset. Strax intill uppfördes Västregårds soldattorp, nuvarande Skogsnäs, som flyttats från sin mera centrala plats i byn. Och med soldattorpet flyttades även soldaten, som hette Anders Ny, och hans hustru. Anders Ny var vid denna tid i 40-årsåldern. Några barn finns inte antecknade vid flytten, och det troliga är att eventuella barn redan var utflugna. Detta har jag inte kontrollerat.

Anders Ny bodde kvar i torpet till 1870. Då ersattes han av en ny soldat, som hette Sven Jonas Salomonsson, född 1847. Denne fick följaktligen namnet Sven Jonas Ny. Han gifte sig 1876 med Lena Jonasdotter, och de fick fem barn, varav ett avled strax efter födseln. Omkring år 1900 började indelningsverket att avvecklas, och torpet upphörde att vara soldattorp. Sven Jonas Ny flyttade då till Bergs socken, där han arrenderade en bit mark och byggde en stuga, som kallades Västerlund. Soldattorpet såldes av Västregårds ägare till Johan Gustaf Karlsson med hustru, troligen ett äldre par. Det hade då beteckningen Skogsnäs No 1. När detta par avlidit 1922 köpte Västregård tillbaka torpet och hyrde ut det under många år, tills mina svärföräldrar köpte det 1965. Sedan dess har det varit i familjens ägo, och lär nog så förbli under många år till.

Nu kommer jag till själva anledningen till att allt detta aktualiserats. För två år sedan var min yngsta dotter Karin med familj, boende i Göteborg,  på sommarvistelse i Skogsnäs, som de brukar. De hade då ett nyfött barn, som skulle kontrolleras på BVC med ganska täta mellanrum, och de fick möjlighet att göra detta på en vårdcentral i Växjö. Där kom de i samspråk med BVC-sköterskan, och det blev nämnt att de vistades i Tolg, på ett torp som hette Skogsnäs. Då blev sköterskan eld och lågor, och berättade att hon härstammade från soldaten Ny. Hon skulle försöka komma på besök innan de reste hem igen, men dök aldrig upp. Plötsligt nu i sommar hörde hon av sig igen, via ett handskrivet brev på dörren i Skogsnäs. Det har resulterat i att hon nu ska komma på besök i början av juli, tillsammans med några äldre släktingar. Hennes mormors mormor var första barnet till Sven Jonas Ny, en dotter född 1877.

Så kan det gå när man åker till Skogsnäs med ett nyfött barn, får tid på BVC i Växjö, och där råkar träffa en BVC-sköterska som är barnbarns barnbarn till en kvinna som föddes och växte upp som soldatdotter just i Skogsnäs. Hur stor är chansen till ett sådant möte, av ren slump?

Släktforskarresan - kyrkorna i Valstads församling

Hångsdala kyrka

På vårt schema stod nu Hångsdala kyrka, som var en av dem som öppnats denna dag för oss.  Här var Andreas Tysks son Anders Odhelius kyrkoherde under sina sista år 1727-30. Han efterträddes både som kyrkoherde och make av Johan Beckner, som alltså gifte sig med änkan Maria Billmark. Johan Beckner flyttade så småningom till Valstad, och efterträddes då av Thore Odhelius svärfar Gustaf Salenius, som också är en av våra anfäder. Enligt Skara stifts herdaminne ska denne vara begraven under vapenhuset i Hångsdala kyrka, men vi upptäckte inte några spår av det. Kyrkan var vacker, och Jenny prövade predikstolen. 

Jenny predikar i Hångsdala kyrka

I Valstads kyrka var det gudstjänst denna dag, så vi strövade runt lite på kyrkogården i väntan på att gudstjänsten skulle bli klar. När vi så småningom fick möjlighet att gå in, visade det sig att inte heller här fanns några direkta spår av förfäder. De som varit kyrkoherdar här var alltså Johan Beckner, och så småningom Thore Odhelius, som bodde och verkade i Valstad eller dess annexförsamlingar  i ca 40 år. Det fanns dock inte några konkreta minnesmärken efter dessa båda.

Nästa anhalt var Vättaks kyrka. Kyrkorna i det här området ligger mycket tätt, så vi hade inte några stora avstånd att avverka. Vättaks kyrka var för ovanlighetens skull en träkyrka, och belägen uppe på en höjd, med en lång trappa upp från vägen. Den visade sig vara låst, vilket dock berodde på att vi var lite tidigare där, än vad Jenny pratat med damen på pastoratet om. Vi blev ändå lite oroliga att det blivit något missförstånd, så Jenny ringde ett av telefonnumren som stod på  kyrkporten. Det resulterade i att en vänlig äldre man så småningom (efter avslutad middag) dök upp, och guidade oss i kyrkan. Medan han avslutade sin middag passade vi också på att få i oss lite föda, samt tanka bilen. Ett planerat besök i Suntaks gamla kyrka ströks från programmet på grund av tidsbrist, men vi såg den några sekunder på lite avstånd. Åter till Vättak. Detta var en kyrka med fantastiska målningar. Om målaren Johan Risberg berättade vår guide att han ”både föddes och dog i ett dike”. Målningarna var utförda 1755, ett av de första år som Thore Odhelius var pastor i Valstad, enligt Skara stifts herdaminne. Men det kan säkert ha inneburit att han faktiskt var pastor i Vättak. Valstad, Vättak, Suntak och Kymbo verkar ha hört ihop på något sätt som vi inte alltid begriper. Att Thore Odhelius hade med målningarna i Vättaks kyrka att göra, är dock utom tvivel, eftersom en notering om detta liksom ingår i målningarna i taket. 

 ”Med Kyrkans egne medel och Sochnens willige understöd, är dena Kyrka målad, under den tiden Herr Mag. Thore Odhelius förestod nådåren uti Församlingen af Joh: Risberg 1755”

Det är så roligt att få se dessa namn på våra anfäder, förevigade antingen på stenar eller målningar. Man får en så konkret känsla av att de verkligen funnits. Allt det man letat fram i kyrkböcker och mantalslängder blir mera verkligt. Ja, vi fick veta mycket mer om denna kyrka. Det har från början stått en stenkyrka på platsen, men denna revs och ersattes av en träkyrka omkring 1718. Träkyrkan har sedan byggts till, och målningarna tillkom som sagt 1755. Målningarna har restaurerats på senare tid, eftersom de hade mörknat, bl a av sot från eldning i kyrkan. Om vår anfader Thore Odhelius visste vår guide ingenting, men vi vet ju rätt mycket själva om honom. 

Vättaks kyrka

Efter detta kyrkbesök gjorde vi som avslutning ett besök vid Assmundskvarn vid Tidan, där Thore Odhelius bott med sin familj någon period. Vi förstod nog var själva kvarnen hade varit, men givetvis fanns ju ingen så gammal bebyggelse kvar. Det var ändå roligt att med egna ögon få se denna miljö vid ån.

Efter detta påbörjade vi vår hemfärd, och landade i nutiden via ett besök på Ikea i Jönköping. Vi kände oss väldigt nöjda med våra upplevelser. Det är nu med en annan känsla man går vidare i utforskandet av denna släktgren. Man kan lättare se deras hembygd för sin inre syn. Guldkornen var förstås dessa tre: Anteckningen om att Maria Elisabeths dotter var gift med snickare Westring, stentavlan och gravstenen över Andreas Tysk i Åsle, och takmålningen med Thore Odhelius namn i Vättaks kyrka.

Släktforskarresan - Åsle kyrka

Åsle kyrka

På söndagen åt vi en god hotellfrukost, och gav oss sedan iväg. Detta med kyrkorna var lite rörigt. Vi var intresserade av kyrkorna i Valstads församling, som numera tillhör Tidaholms pastorat. Egentligen skulle alla kyrkor som tillhörde Tidaholms pastorat vara öppna från och med första maj. Nu var detta dock ändrat, eftersom man haft en anlagd brand i en kyrka i Tidaholm. Jenny hade därför ordnat så att några av kyrkorna i Valstad skulle öppnas under några timmar på söndagen just bara för oss.

Vi bestämde oss dock för att först besöka Åsle kyrka, som hörde till ett annat pastorat. Vi hade ingen aning om ifall denna kyrka skulle vara öppen eller inte, och vi visste inte heller om där fanns något intressant att se. Det vi visste var att vår anfader Andreas Tysk (farfar till Anders Odel och Thore Odhelius), född 1645, varit kyrkoherde här under ett antal år, fram till sin död 1727. Det var han som omnämndes av Anders Odel som en "braf gubbe", som jag skrivit om tidigare. Åsle kyrka var en fin liten kyrka med separat klockstapel. Och när vi tog i dörren, visade det sig att den var öppen. Så fort vi kommit in i vapenhuset, uppenbarade sig återigen ett fynd som gjorde oss upprymda. Ovanför ingången till själva kyrkorummet satt en stentavla med text som följer:

” Under thetta wapenhus hwilar

 fordom Kyrkioherden Hr Andreas

 Tysk med sin K hustru Christina

 Odhelia, hwilkas större grafsten

 finnes in uti Kyrkion, nest fram-

manföre Predikstolen.

ANNO 1727”

Eftersom kyrkan renoverats och byggts om, blev vi osäkra på om Andreas Tysk och hustrun verkligen låg kvar under våra fötter i vapenhuset. Hur som helst så verkade de stenar vi stod på väldigt gamla, och helt omöjligt är det väl inte att vapenhuset är på samma plats som det alltid varit, och att man i så fall inte heller flyttat på det som finns därunder. Men helt säkra är vi ju inte. Vi fortsatte in i kyrkan, och hittade även den ”större grafsten” som omtalades på stentavlan i vapenhuset. Den befann sig dock framme vid altaret, och just detta område var avstängt och larmat, så vi lyckades inte läsa all text på stenen. Vi kunde dock urskilja namnen, så vi visste att det var rätt sten. 

Den större gravstenen över Andreas Tysk och Christina Odhelius, framme vid altaret

Jag har googlat en del på Åsle kyrka, för att se om man nämner något om denna tavla i vapenhuset, eller gravstenen framme vid altaret. Av någon anledning är detta tydligen inte av så allmänt intresse. Det är lite konstigt, tycker jag, att man i en beskrivning av kyrkan inte nämner stentavlan, som är det första man ser när man kommer in genom porten. Vi funderade också över varför just Andreas Tysk har fått dessa båda minnesmärken. Det måste ju ha funnits massor av andra präster som inte nämns någonstans. Kanske kan det ha att göra med att han var i Åsle länge, och att han dog där. Han blev också gammal, för att vara på den tiden, 82 år, och det hade väl respekt med sig.

Efter lite fotograferande var vi så redo för kyrkorna i Valstads församling.

Släktforskarresa

Stifts- och landsbiblioteket i Skara

Lördagen den 4 maj gav vi oss iväg, Jenny och jag, på den sedan en tid planerade lilla släktforskarresan. Jenny hade gjort research, och en plan för resan, och hon hade också stått för alla förhandskontakter och bokningar. Själv behövde jag bara ansvara för vår förtäring, samt till viss del dokumentation.

Huvudpunkten denna första dag var Skara bibliotek. Vid Jennys telefonsamtal med biblioteket hade framkommit att en Johan Fredrik Odhelius skrivit ett stort verk om prästerna i Skara stift och deras familjer och släkt. Detta hade vi ingen aning om, och det framkommer inte vid googling. Vi visste inte riktigt vad vi skulle vänta oss av detta verk. Man hade även tagit fram en avhandling, skriven på latin av bl a Thore Odhelius, om Vartofta, samt en brevsamling med anknytning till Odheliusfamiljen. Dessa verk kördes fram till oss på en liten vagn, och vi anvisades plats vid ett litet skrivbord i en hörna, inte riktigt som vi föreställt oss en arbetsplats på forskaravdelningen på ett anrikt bibliotek. Det spelade dock en underordnad roll.

Johan Fredrik Odhelius verk visade sig vara fyra stora band med handskrivna sidor. Till en början kändes det lite hopplöst att veta vad man skulle leta efter i allt detta. Jenny kom snabbt underfund med att det fanns ett system i det hela, så vi kunde leta oss fram till Thore Odhelius familj. Där redogjordes i tur och ordning för Thores barn. Det för oss mest intressanta var barn nummer 3, Maria Elisabeth, denna gåtfulla anmoder, som vi inte ens hundraprocentigt säkert visste var vår anmoder. Nu läste vi med stigande puls:

”3) Maria Elisabeth, f. 1764, d. 1823 på Årnäs, gift med glasblåsare Grundel. Hade inga barn med honom, men en dotter utom äktenskapet, gift med snickare Westring i Mariestad.” (min understrykning)

Efter allt detektivarbete hade vi ju varit tämligen säkra på att det var så här det förhöll sig, men nu kunde vi släppa den sista lilla osäkerheten. Kanske är det svårt för andra att föreställa sig, men en sådan här bekräftelse på något man anat, väcker faktiskt nästan en sorts lyckokänsla. Så efter bara någon kvart på Skara bibliotek var vi helt upprymda, och insåg att ingenting skulle riktigt kunna matcha detta fynd. Ändå läste vi förstås vidare, och där fanns mycket mera att hämta, om alla dessa prästsläktingar. Bl a framkom att Thores son Johannes, fältpräst vid Skara regemente, var ”svår mot hustrun”. Thores andra son Anders Gustaf, häradsskrivare, hade en son som var ”mindre vetande”. Thores dotter Magdalena hade en son som var regementsskrivare vid Västgöta regemente, och han ”hade goda gåfvor, men var hård och bitter, samt blef slutligen begifven på dryckenskap”. Thore själv var ju inte Guds bästa barn, det hade vi ju sett redan tidigare.

Tanken var först att vi skulle göra avskrifter direkt på datorn, som var med, men det visade sig vara en omöjlig uppgift under den tid som stod till buds innan biblioteket stängde. Då fick vi i all hast försöka fotografera av det viktigaste, men det blev lite för stressigt och hafsigt på slutet, så det blir nog att åka dit någon mer gång. Avhandlingen på latin tittade vi lite på, men trots mina latinstudier på gymnasiet, så fick vi inte ut så mycket av den, mer än att det var roligt att se den. Breven var inte heller av så stort intresse för oss, visade det sig. Det var egentligen dessa fyra band av Johan Fredrik Odhelius hand som var vår guldgruva.

När biblioteket stängt åt vi lite medhavd mat i bilen, och gjorde sedan besök i Skara domkyrka och på det närbelägna muséet. Sådant är alltid intressant. I denna gamla del av Skara, runt domkyrkan, vet vi ju att många anfäder och släktingar trampat omkring, när de varit inskrivna vid Skara skola.

Vi avslutade dagen lite lyxigt på Kurorten Mösseberg i Falköping, med middag, och bubbelpool, och lite simning i den varma poolen, och slutligen sömn. Nästa dag skulle det bli kyrkorunda. 

Mor och dotter i arbete

Tillbaka till Maria Elisabeth Odhelius

 

Ja, det var ett tag sedan senaste inlägget om Anders Odel. Jag hade tänkt att det skulle bli ytterligare något om honom, men i stället flyttades mitt fokus tillbaka till Maria Elisabeth Odhelius, denna gåtfulla kvinna som inte finns i någon födelsebok, liksom inte heller hennes dotter Lovisa. En av de saker som irriterat mig är att det finns två olika födelseår på Maria Elisabeth. Skara stifts herdaminne uppger 1764. När hon dyker upp i kyrkböckerna en bit in på 1800-talet anges konsekvent att hon är född 1770 i Valstad. Nu har jag under en period haft tillgång till SVAR och tänkte att jag skulle utnyttja detta till att studera mantalslängderna, eftersom hela familjen Odhelius är så slarvigt förd i kyrkböckerna. I mantalslängderna är det lite mer ordning och reda. 

Jag har nu gått igenom alla mantalslängder i Valstad och Suntak mellan 1764 och 1795, vad gäller Thore Odhelius med familj. I längden för 1766 namnges även minderåriga barn, vilket inte sker fortsättningsvis. Familjen har då en dotter Maria, 2 år gammal, alltså född 1764. Därefter ser man barnen endast som en siffra i en kolumn för under- resp överåriga, och jag har lite svårt att avgöra hur det stämmer. Men 1781 står plötsligt en dotter Maja (senare Maria) såsom vuxen dotter. Det måste väl då vara Maria född 64, som inte längre får räknas som minderårig. Vore hon född 1770 skulle hon inte vara vuxen 1781. Detta år återstår två minderåriga, vilket måste vara hennes yngre systrar Hedvig Christina och Magdalena. Det finns alltså inget utrymme för någon ytterligare dotter född 1770. Så småningom blir även Hedvig och Magdalena vuxna, och alla tre döttrarna står då med namn, Maria, Hedvig och Magdalena. Jag kan inte förstå att det finns någon möjlighet, utifrån detta, att det kan finnas någon Maria Elisabeth född 1770, som är dotter till Thore Odhelius och Brita Salenius. Det innebär att herdaminnets uppgift måste vara den riktiga.

Mellan 1795 och 1809 kan jag inte hitta minsta spår av Maria Elisabeth. Någonstans, ev i Göteborg, har hon fött dottern Lovisa, 1795 eller möjligen 1796. 1809 flyttar hon från Falköping till Marum (annexförsamling i Vinköl). Där finns då även Lovisa, och det är den tidigaste uppgiften jag har om henne. Det står dock inte att de är mor och dotter. Första uppgiften om detta är i Skara några år senare. Efter flyttningen till Skara går det någorlunda bra att följa både mor och dotter.

Efter detta detektivarbete känner jag mig ändå hyggligt säker på att Maria Elisabeth Odhelius föddes 1764, men av något slarv aldrig blev inskriven i kyrkboken. Hon bor kvar i sitt föräldrahem ända till föräldrarnas död 1795-96. När hon 1815 flyttar till Skara visar det sig att hon har en dotter Lovisa, född 1795. De flesta frågetecknen kvarstår. Vem är far till Lovisa? Föddes Lovisa verkligen i Göteborg på det angivna datumet? Levde mor och dotter åtskilda eller tillsammans under åren fram till 1815? Kanske Lovisa var fosterbarn någonstans, tills de återförenades, först 1809 i Marum, och sedan 1815 i Skara? 

Dottern Lovisa, gift med Erik Aron Westring,  var alltså min mormors farmors mor. 

Anders Odel som "Directeur wid Appreteringswärket"

Här kommer ytterligare ett kapitel om Anders Odel. Jag fortsatte att läsa i Hörnströms bok om vad som hände när Odel kom hem från sin vistelse i Paris. Nu blev det dock väldigt rörigt, och jag vet inte om jag lyckats få någon riktig bild av de återstående åren av hans liv.

Manufakturkontoret hade ju tänkt sig att nu få nytta av Odel vad gäller appretering av sidentygerna, och att det skulle visa sig lönsamt att man kostat på honom denna Parisresa. Det verkar dock tveksamt hur det blev med detta. När Odel skulle börja sin verksamhet hade han klagomål på appreteringsverkstaden som fanns, och föreslog olika förbättringar, som alla kostade en hel del pengar. Till slut ansåg han att den gamla verkstaden ändå inte kunde fylla de krav den moderna appreteringen ställde, så han föreslog byggande av ett helt nytt hus för verksamheten. Han tycks ha fått igenom alla dessa åtgärder, dock under visst knorrande från Manufakturkontoret och riksdagen. Det verkar ha varit en ständig ström från Odels sida, av nya förslag för verksamheten, och en hel del klagomål från hans sida. Han verkar t ex ha haft en ständig konflikt med sidenfabrikörerna, som bl a var missnöjda med att Odel så småningom fick monopol på appretering.

Odel hade också kritik mot sidenfabrikörerna för att deras mönster inte höll god kvalitet. Det framkommer på olika sätt att Odel var betydligt mer intresserad av mönsterritning än av appretering. Manufakturkontoret verkar dock inte ha haft så stort intresse av hans kunskaper i mösterritning, utan ville enbart använda honom som appretör. Odel kommer så småningom med förslaget att inrätta en ”ritakademi”, dvs en utbildning i mönsterritning, där han föreslår sig själv som given lärare. Här får han dock inget som helst gehör, vilket tycks ha tagit honom hårt. Han måste ha ägnat mycket tid åt den långa skrivelse där han motiverar sitt förslag om en ritakademi som ska göra att de svenska tygerna får en högre kvalitet, och detta var säkert en hjärtefråga för honom. Han blev liksom fast vid appreteringen för återstoden av sitt liv, och jag får ett intryck av att det inte var detta han drömt om.

Hörnström refererar och citerar mängder av brev och skrivelser mellan Odel och myndigheterna, och det är omöjligt att här återge alla detaljer. Jag får en bild av en man som hela tiden kämpade för att få gehör för olika förslag och förbättringar, och antagligen var han både kreativ och envis. Mycket lyckades han genomdriva, trots stora kostnader, man han fick också mycket mothugg. Samtidigt med allt detta, så fortsatte även hans litterära verksamhet, som jag dock inte har satt mig in i.

Fler kapitel finns förstås i Odels liv. Han deltog i ordenslivet i Stockholm, och han hade ett privatliv med hustru och barn, och sina övriga släktingar i Västergötland. Det får kanske bli lite mer om detta en annan gång.