Olaus Eriksson

Nu tror jag den värsta oron kring personuppgifter lagt sig, och jag kan börja ha lite roligt igen. Vad gäller hemsidan så har vi börjat jobba med att lägga in bilder i galleriet, och det ska väl bli synligt så småningom om allt går i lås.

Min roligaste upplevelse i veckan har annars varit kontakten med Kenth Manfredsson, som forskar i min farfars släkt. Vi har haft kontakt även tidigare angående denna släkt. Kent förfogar över några fotografier som är intressanta. Jag har fått kopior på dessa, och vi funderar gemensamt över vilka personerna är på bilderna. I ena fallet rör det sig om ett kollage, med en bild i mitten och åtta bilder utplacerade runt omkring. Troligen är personen i mitten min farfars far Olaus Erikson. De som är runt omkring är med största sannolikhet hans barn, de som levde runt 1900. Det finns också en separat bild, av god kvalitet, som måste vara densamma som på mittenbilden på collaget, alltså farfars far. Det känns roligt att ha ett ansikte på honom. Min pappa och hans syskon hade minnen av sin farfar Olaus, och jag har skrivit ner det de hann berätta innan de gick bort. Här är ett utdrag ur mina noteringar om Olaus i mitt släktregister.

"Olaus var frisk och stark upp i hög ålder. Hans huvudsakliga sysselsättning var nu att spränga sten och bygga gärdsgårdar av dem. Avsikten var i första hand att få lite mer mark att odla på. Under slutet av hans liv verkar det dock som om själva stenarbetet blev ett självändamål. Olaus barnbarn Anna Lisa minns att han som gammal satt utanför huset om dagarna och högg sten. När hon var på besök i Lergrafven om somrarna fick hon ofta gå ut med kaffe till honom där. Olles dotter Ingrid minns också hur han vistades ute i markerna och "sköt sten". Då hände det ibland att han var kvar ute om natten och helt enkelt lade sig att sova på marken. Det kunde t o m ibland inträffa att han blev översnöad under sådana nätter, men han bara reste sig upp på morgonen och fortsatte sitt sprängande. Hans barnbarn Sven, som liksom sin syster Anna Lisa ofta var i Lergrafven om somrarna berättar att Olaus brukade välta en skottkärra över sig som skydd när han sprängde. Sven minns också att Olaus var darrhänt och hade svårt att raka sig till följd av detta. Hans skägg fick växa och när det blev för långt klippte han det bara rakt av.
Olaus Eriksson avled den 30 november 1920, 93 år gammal. Han tycks ha varit vital in i det sista."

Olaus Eriksson var född i Maden, Skallsjö församling, men levde större delen av sitt vuxna liv på Lergraven i samma församling. Det var där min pappa och hans syskon ofta var på besök under sin barndom.

Jag visar här en bild som ganska säkert föreställer Olaus Eriksson.

PuL - PuH!

Oj oj, jag visste nog inte hur rätt jag hade när jag skrev det där om de etiska frågorna. Jag inser nu att det handlar om såväl etiska som juridiska frågor. Jag är väl lite aningslös, eftersom de allra flesta reaktioner jag fått på såväl hemsida som släktregister varit översvallande positiva. Jag har därför inte sett några problem. Men problem finns verkligen! I ett fall har jag fått negativa reaktioner, och det känns verkligen inte roligt. Jag har blivit lite nertagen på jorden, och inser att det finns människor i min släkt som varken är intresserade eller positiva till att figurera på min sida. Det måste jag givetvis respektera, och jag vill verkligen inte göra någon illa genom det jag gör. Samtidigt har jag insett att jag måste uppdatera mig lite mer vad gäller personuppgiftslagen, PuL. Det har i sin tur lett till att jag raderat en stor mängd uppgifter ur det släktregister jag publicerar på hemsidan. Jag vill verkligen inte riskera att göra något olagligt, men kanske gör jag det i alla fall. Något mindre olaglig är jag nog nu i alla fall. Men jag sov lite dåligt i natt, och känner mig ledsen över att jag verkar ha sårat några personer i en familj. Så tokigt det kan bli!!!

Hemsidebyggande och lite andra funderingar

Jag beundrar Jenny, som jobbar på med nya saker hela tiden, parallellt med att hon själv tillägnar sig kunskaperna. Det verkar vara väldigt stimulerande att pröva sina vingar och se resultat, men också otroligt frustrerande när det inte funkar som man vill. Under veckan som gått har vi fått en snygg logga upptill, fina färger, och över huvud taget en helt annan och snitsigare layout. Nu verkar problemet vara de läsare som har firefox. Tydligen ser det inte bra ut där, vilket jag inte själv haft möjlighet att kolla. Jag hör ju till de gamla konservativa som kör explorer av gammal vana. Och där ser sidan ut som vi vill, bortsett från några smärre konstigheter, som jag inte tror någon märker. Men alltså, firefox-användare, ha tålamod, det löser sig nog så småningom!

Nu håller jag på att gå igenom fotografier. Det vore roligt att få in något på gallerisidan före jul. Vi får se om det lyckas. Jag märker också att jag kommer i en del etiska dilemman när det gäller bilderna. När är en bild så gammal att man inte behöver fråga någon om lov att publicera den? Det "känns" ju som om jag utan problem kan lägga ut bilder på mina far- och morföräldrar, och även de få bilder jag har som är äldre än så. Men fastrar och mostrar? Kusiner? Där känner jag en stor tveksamhet att lägga ut något utan att kolla med nära anhöriga till dem.

Jag har också funderat en hel del över det faktum att mitt släktregister innehåller uppgifter om minderåriga barn. Mitt försvar för detta är att uppgifterna om ett barns existens är offentliga och att jag inte publierar något annat än födelsedata och namn. Den viktigaste anledningen att ha med alla generationer, är att tiden går fort, barnen blir snabbt äldre, och kanske intresserade av att ta del av vilka jämnåriga släktingar de har. Det är ju över huvud taget sådana skäl som gör att man publicerar ett sådant här släktregister. Ge mig gärna synpunkter på sådana här "publiceringsetiska" frågor!

Gener från Tartariet?

Efter att hemsidan nu varit ute till beskådande en tid, så har jag fått kunskap om en del felaktigheter i släktregistret, både bagatellartade och mera allvarliga. Några har hört av sig om sådant, och en del har jag upptäckt själv. Nu har jag rättat till alla fel som jag hittills upptäckt, och även justerat lite i noteringar och källhänvisningar. I går hjälpte Jenny mig att lägga ut det rättade släktregistret, och det känns väldigt skönt att det är gjort. I övrigt kommer nog förbättringar av själva sidan att ske i ganska långsam takt. Huvudsaken är ändå att själva släktregistret finns där, och att det är så korrekt som möjligt.

Nu fick jag också möjlighet att lägga till de senaste forskningsresultaten från Marstrand. Morfars mormors föräldrar var Lars Ekman och Anna Christina Inland. Lars Ekmans mor visar sig härstamma från en Alexander Wassgren, benämnd som bl a ostindiefarare. Han uppges född i Tartariet ca 1719. Jag är inte helt säker på var det ligger, men en stunds googling ger vid handen att det bör vara i området Kina-Ryssland-Mongoliet. Om du som läser detta vet något mer, så berätta gärna för mig om Tartariet. Den här Alexander kan ju inte gärna ha hetat Wassgren från födseln. Det står i Marstrands kyrkböcker att han antagit den kristna läran i Wasa. Alltså kom han via Finland. Vid något tillfälle stavas hans namn Wasgren, och jag funderar därför på om han kan ha fått detta namn av staden Wasa, bara för att ha något svenskklingande efternamn. Som vanligt får man fantisera lite, utifrån de knapphändiga säkra uppgifterna. Alexander benämns som fiskare och ostindiefarare, och frågan är om han kan ha kommit till Skandinavien med någon båt. Han verkar sedan fortsätta att vara till sjöss, och får endast ett barn, dottern Jacobina född 1752 i Marstrand. Alexander dör i Marstrand 1779. Jacobina fick sex barn, varav endast två nådde vuxen ålder. Ett av dem var Lars Ekman, morfars mormors far.

Detta med Wassgren från Wasa och Tartariet känns spännande, och jag hoppas kunna gräva mer i denna persons bakgrund så måningom. Kanske har man då lite "tattarblod" i ådrorna?

Hemsida!

Mitt släktforskarliv har den senaste tiden kretsat kring hemsidan, som blev klar för publicering i början på november. Eftersom jag inte kan ett dyft om hemsidor är jag väldigt tacksam för att Jenny hjälpt mig med detta, och lagt ner så mycket jobb och engagemang. Jag är också tacksam för programmet Min Släkt, som gör en stor del av jobbet åt oss. Nu återstår en del finputsning och sedan ett kontinuerligt underhåll. Jag upptäcker nu hela tiden saker som ska ändras, tas bort, eller läggas till. Det är också meningen att bilder ska läggas in, i en särskild avdelning. Jag har tankar på att skriva en del om de hembygder där anfäderna bott, och kanske lite om levnadsförhållanden på 1700- och 1800-talen. Detta ska inte ses som löften, utan mer som lösa tankar om framtiden. En del rent estetiska förbättringar kommer nog också att ske efter hand.

Nu känner jag mig dock sugen på att återuppta själva forskandet igen. Grenen Ekman från Marstrand är vad jag nu försöker få grepp om, och den kommer så småningom att infogas på hemsidan.

Att hitta de nutida släktingarna

Nu har själva forskandet legat på is ett litet tag kan man säga. Jag har ägnat tiden åt förarbeten till den kommande hemsidan. Dessvärre vet jag inte när den kan bli verklighet, för mina tänkbara webmasters har väldigt fullt upp med annat. Nu har jag dock gjort så mycket jag kan för tillfället, och inväntar bara att någon ska ha tid och möjlighet att färdigställa sidan åt mig.

En extra krydda i släktforskningsarbetet är när man får kontakt med nutida släktingar. Detta har jag lyckats med några gånger under de här sista åren, och de har då alltid visat intresse och blivit glada. Tyvärr är det på väldigt få släktgrenar man lyckas hitta de nutida ättlingarna. Förutsättningen är först och främst att de har namn som inte är alltför vanliga, och att man har någon hum om var i landet de kan finnas. Cd-skivan Sveriges befolkning 1980 är ofta till stor hjälp. De personer man kan hitta där, och identifiera som släktingar, går alltid att hitta även i dag, om de fortfarande lever. Ett visst mått av gissning blir det dock nästan alltid, och jag brukar därför börja med att skriva ett försiktigt brev, och se vad som händer. Med få undantag har det alltid hänt roliga saker. Jag kan bara påminna mig ett fall, där jag inte hörde nånting efter mitt brev. I just det fallet är jag väldigt säker på att det var rätt person jag hittat. Man måste dock vara ödmjuk inför detta, och respektera att det finns människor som inte vill, eller inte har intresse av att rota bland sina anfäder. Men ett stort tack till er som hör av er och är intresserade, nu senast ättlingarna till Johan Otto Hillberg.

Nu ska jag för egen del börja rota igen. Nu närmast blir det den andra av mina Mastrandsgrenar, Lars Ekman och Anna Christina Inland. Deras dotter Sara Margretha Ekman var gift med Abraham Hillberg, och dessa båda var föräldrar till morfars mor Ada Margareta Hillberg.

Johan Otto Hillberg, född i Marstrand 1828

I Marstrand noteras, som jag tidigare nämnt, att Johan Otto flyttar till Göteborg 1847, alltså vid 19 års ålder. Han återfinns i Göteborgs Domkyrkoförsamling 1849, som kakelugnsmakarlärling. I januari 1857 utfärdas lysning mellan Johan Otto, och Johanna Olsdotter, född 1833. Det märkliga är att de sedan inte gifter sig förrän oktober 1858, en månad innan sonen Carl Johan föds.

Så här långt är det ändå till synes en ganska vanlig liten familj. Men utvecklingen därefter är mer speciell. I kyrkboken noteras att Johan Otto från år 1859 är ”bortrest”. Han har således lämnat hustru och spädbarn, och försvunnit. Det är förstås möjligt att hustrun visste var han befann sig, men om hon berättat detta borde det rimligen ha noterats i kyrkboken. Lille Carl Johan avlider 1860. Därefter hittar Johanna tydligen en annan man, och 1862 föder hon oäkta dottern Augusta Martina. I födelseboken står: ”Modren, afvikne Kakelugnsmak. Ges. Joh. Otto Hillbergs Hu. Joh. Olsdoter”. Vem fadern till barnet är anges inte. Jag tror knappast det är Johan Otto, för varför skulle han då hålla sig borta från offentligheten? Johanna Olsdotter var ju hans hustru. Vid 1½ års ålder blir lilla Augusta Martina moderlös, då Johanna avlider i januari 1864. Flickan står fortfarande skriven på moderns adress, och vem som tar hand om henne framgår inte. I juli 1865 avlider flickan av scharlakansfeber. Därmed är både Johanna, Carl Johan och den oäkta dottern borta ur livet.

Men åter till Johan Otto. Det dyker plötsligt upp en anteckning om honom i kyrkboken igen 1872, och då anges att han flyttar till Åmåls stadsförsamling. Antingen så har han befunnit sig där hela tiden, eller så har han flyttat omkring, och slutligen hamnat där. Nu vill han tydligen bli en ordentlig medborgare igen, som finns med i kyrkboken. Anledningen till detta framkommer snart, för samma år, 1872, föds sonen Karl Johan i Åmål. Modern heter Johanna Segerholm, född 1835. Barnet anges som oäkta i födelseboken, men det står också att Johan Otto Hillberg erkänt sig vara fadern. Johanna Segerholm har sedan tidigare två oäkta döttrar födda 1863 och 1865. Efter Karl Johans födelse står antecknat i kyrkboken att Johan Otto ”låtit kyrktaga Johanna Segerholm som sin hustru”. Kyrktagningen (”rening” efter barnafödseln) är det tydligen mannen som ansvarar för. Och för Johanna var det tydligen betydelsefullt att han gjorde detta i egenskap av hennes äkta man, trots att de faktiskt inte var varken gifta eller trolovade.

Två år senare är det dags för nästa barn. Men det är tydligen något trassel som gör att de inte heller denna gång är gifta. Lysning utfärdas dock i september 1874. Då finns följande ganska omständiga anteckning:
” Närv. Hillberg sjelf o å henes vägnar Skomakare Kolin (?). Mannen kan ej förete bouppteckning. Hustrun dog 19/1 1864 under hennes ? i Stockholm. Ingen tillgång, intet att skifta, ej några barn, hennes föräldrar döda, hon egde ej syskon, alt åtgått till begrafningen, för övrigt 10 år sedan förra äktenskapets upplösning.”
Det låter ju på detta som om inga hinder för äktenskap skulle finnas. Det skulle i så fall vara detta att han inte kunde förete bouppteckning? Det blev i alla fall aldrig någon vigsel mellan Johan Otto Hillberg och Johanna Segerholm. Dottern Ottolina föddes i december 1874 utom äktenskapet, men föräldrarna anges denna gång som fästefolk.

Denna lilla familj halverades i början av 1876. Johan Otto själv avled i januari av pleuropneumoni. Av någon anledning befann han sig då i Göteborg, och avled på Sahlgrenska sjukhuset, men var fortfarande skriven i Åmål. Hade han börjat resa omkring igen, kan man undra. Eller så var kakelugnsmakaryrket av den karaktären att man fick resa runt mycket för att ta de jobb som fanns. I mars avled lilla Ottolina. Johanna Segerholm och sonen Karl Johan Hillberg levde båda till 1920, Karl Johan avled i juni i Risinge församling i Östergötland och Johanna i oktober i Åmål. Johanna var då 85 år gammal. Sonen Karl Johan var gift för andra gången och hade minst tre barn från två äktenskap. Han hade lämnat Åmål och bott i både Örebro och Stockholm innan han hamnade i Risinge, Östergötland.