Släktforskarresan - Åsle kyrka

Åsle kyrka

På söndagen åt vi en god hotellfrukost, och gav oss sedan iväg. Detta med kyrkorna var lite rörigt. Vi var intresserade av kyrkorna i Valstads församling, som numera tillhör Tidaholms pastorat. Egentligen skulle alla kyrkor som tillhörde Tidaholms pastorat vara öppna från och med första maj. Nu var detta dock ändrat, eftersom man haft en anlagd brand i en kyrka i Tidaholm. Jenny hade därför ordnat så att några av kyrkorna i Valstad skulle öppnas under några timmar på söndagen just bara för oss.

Vi bestämde oss dock för att först besöka Åsle kyrka, som hörde till ett annat pastorat. Vi hade ingen aning om ifall denna kyrka skulle vara öppen eller inte, och vi visste inte heller om där fanns något intressant att se. Det vi visste var att vår anfader Andreas Tysk (farfar till Anders Odel och Thore Odhelius), född 1645, varit kyrkoherde här under ett antal år, fram till sin död 1727. Det var han som omnämndes av Anders Odel som en "braf gubbe", som jag skrivit om tidigare. Åsle kyrka var en fin liten kyrka med separat klockstapel. Och när vi tog i dörren, visade det sig att den var öppen. Så fort vi kommit in i vapenhuset, uppenbarade sig återigen ett fynd som gjorde oss upprymda. Ovanför ingången till själva kyrkorummet satt en stentavla med text som följer:

” Under thetta wapenhus hwilar

 fordom Kyrkioherden Hr Andreas

 Tysk med sin K hustru Christina

 Odhelia, hwilkas större grafsten

 finnes in uti Kyrkion, nest fram-

manföre Predikstolen.

ANNO 1727”

Eftersom kyrkan renoverats och byggts om, blev vi osäkra på om Andreas Tysk och hustrun verkligen låg kvar under våra fötter i vapenhuset. Hur som helst så verkade de stenar vi stod på väldigt gamla, och helt omöjligt är det väl inte att vapenhuset är på samma plats som det alltid varit, och att man i så fall inte heller flyttat på det som finns därunder. Men helt säkra är vi ju inte. Vi fortsatte in i kyrkan, och hittade även den ”större grafsten” som omtalades på stentavlan i vapenhuset. Den befann sig dock framme vid altaret, och just detta område var avstängt och larmat, så vi lyckades inte läsa all text på stenen. Vi kunde dock urskilja namnen, så vi visste att det var rätt sten. 

Den större gravstenen över Andreas Tysk och Christina Odhelius, framme vid altaret

Jag har googlat en del på Åsle kyrka, för att se om man nämner något om denna tavla i vapenhuset, eller gravstenen framme vid altaret. Av någon anledning är detta tydligen inte av så allmänt intresse. Det är lite konstigt, tycker jag, att man i en beskrivning av kyrkan inte nämner stentavlan, som är det första man ser när man kommer in genom porten. Vi funderade också över varför just Andreas Tysk har fått dessa båda minnesmärken. Det måste ju ha funnits massor av andra präster som inte nämns någonstans. Kanske kan det ha att göra med att han var i Åsle länge, och att han dog där. Han blev också gammal, för att vara på den tiden, 82 år, och det hade väl respekt med sig.

Efter lite fotograferande var vi så redo för kyrkorna i Valstads församling.

Släktforskarresa

Stifts- och landsbiblioteket i Skara

Lördagen den 4 maj gav vi oss iväg, Jenny och jag, på den sedan en tid planerade lilla släktforskarresan. Jenny hade gjort research, och en plan för resan, och hon hade också stått för alla förhandskontakter och bokningar. Själv behövde jag bara ansvara för vår förtäring, samt till viss del dokumentation.

Huvudpunkten denna första dag var Skara bibliotek. Vid Jennys telefonsamtal med biblioteket hade framkommit att en Johan Fredrik Odhelius skrivit ett stort verk om prästerna i Skara stift och deras familjer och släkt. Detta hade vi ingen aning om, och det framkommer inte vid googling. Vi visste inte riktigt vad vi skulle vänta oss av detta verk. Man hade även tagit fram en avhandling, skriven på latin av bl a Thore Odhelius, om Vartofta, samt en brevsamling med anknytning till Odheliusfamiljen. Dessa verk kördes fram till oss på en liten vagn, och vi anvisades plats vid ett litet skrivbord i en hörna, inte riktigt som vi föreställt oss en arbetsplats på forskaravdelningen på ett anrikt bibliotek. Det spelade dock en underordnad roll.

Johan Fredrik Odhelius verk visade sig vara fyra stora band med handskrivna sidor. Till en början kändes det lite hopplöst att veta vad man skulle leta efter i allt detta. Jenny kom snabbt underfund med att det fanns ett system i det hela, så vi kunde leta oss fram till Thore Odhelius familj. Där redogjordes i tur och ordning för Thores barn. Det för oss mest intressanta var barn nummer 3, Maria Elisabeth, denna gåtfulla anmoder, som vi inte ens hundraprocentigt säkert visste var vår anmoder. Nu läste vi med stigande puls:

”3) Maria Elisabeth, f. 1764, d. 1823 på Årnäs, gift med glasblåsare Grundel. Hade inga barn med honom, men en dotter utom äktenskapet, gift med snickare Westring i Mariestad.” (min understrykning)

Efter allt detektivarbete hade vi ju varit tämligen säkra på att det var så här det förhöll sig, men nu kunde vi släppa den sista lilla osäkerheten. Kanske är det svårt för andra att föreställa sig, men en sådan här bekräftelse på något man anat, väcker faktiskt nästan en sorts lyckokänsla. Så efter bara någon kvart på Skara bibliotek var vi helt upprymda, och insåg att ingenting skulle riktigt kunna matcha detta fynd. Ändå läste vi förstås vidare, och där fanns mycket mera att hämta, om alla dessa prästsläktingar. Bl a framkom att Thores son Johannes, fältpräst vid Skara regemente, var ”svår mot hustrun”. Thores andra son Anders Gustaf, häradsskrivare, hade en son som var ”mindre vetande”. Thores dotter Magdalena hade en son som var regementsskrivare vid Västgöta regemente, och han ”hade goda gåfvor, men var hård och bitter, samt blef slutligen begifven på dryckenskap”. Thore själv var ju inte Guds bästa barn, det hade vi ju sett redan tidigare.

Tanken var först att vi skulle göra avskrifter direkt på datorn, som var med, men det visade sig vara en omöjlig uppgift under den tid som stod till buds innan biblioteket stängde. Då fick vi i all hast försöka fotografera av det viktigaste, men det blev lite för stressigt och hafsigt på slutet, så det blir nog att åka dit någon mer gång. Avhandlingen på latin tittade vi lite på, men trots mina latinstudier på gymnasiet, så fick vi inte ut så mycket av den, mer än att det var roligt att se den. Breven var inte heller av så stort intresse för oss, visade det sig. Det var egentligen dessa fyra band av Johan Fredrik Odhelius hand som var vår guldgruva.

När biblioteket stängt åt vi lite medhavd mat i bilen, och gjorde sedan besök i Skara domkyrka och på det närbelägna muséet. Sådant är alltid intressant. I denna gamla del av Skara, runt domkyrkan, vet vi ju att många anfäder och släktingar trampat omkring, när de varit inskrivna vid Skara skola.

Vi avslutade dagen lite lyxigt på Kurorten Mösseberg i Falköping, med middag, och bubbelpool, och lite simning i den varma poolen, och slutligen sömn. Nästa dag skulle det bli kyrkorunda. 

Mor och dotter i arbete

Tillbaka till Maria Elisabeth Odhelius

 

Ja, det var ett tag sedan senaste inlägget om Anders Odel. Jag hade tänkt att det skulle bli ytterligare något om honom, men i stället flyttades mitt fokus tillbaka till Maria Elisabeth Odhelius, denna gåtfulla kvinna som inte finns i någon födelsebok, liksom inte heller hennes dotter Lovisa. En av de saker som irriterat mig är att det finns två olika födelseår på Maria Elisabeth. Skara stifts herdaminne uppger 1764. När hon dyker upp i kyrkböckerna en bit in på 1800-talet anges konsekvent att hon är född 1770 i Valstad. Nu har jag under en period haft tillgång till SVAR och tänkte att jag skulle utnyttja detta till att studera mantalslängderna, eftersom hela familjen Odhelius är så slarvigt förd i kyrkböckerna. I mantalslängderna är det lite mer ordning och reda. 

Jag har nu gått igenom alla mantalslängder i Valstad och Suntak mellan 1764 och 1795, vad gäller Thore Odhelius med familj. I längden för 1766 namnges även minderåriga barn, vilket inte sker fortsättningsvis. Familjen har då en dotter Maria, 2 år gammal, alltså född 1764. Därefter ser man barnen endast som en siffra i en kolumn för under- resp överåriga, och jag har lite svårt att avgöra hur det stämmer. Men 1781 står plötsligt en dotter Maja (senare Maria) såsom vuxen dotter. Det måste väl då vara Maria född 64, som inte längre får räknas som minderårig. Vore hon född 1770 skulle hon inte vara vuxen 1781. Detta år återstår två minderåriga, vilket måste vara hennes yngre systrar Hedvig Christina och Magdalena. Det finns alltså inget utrymme för någon ytterligare dotter född 1770. Så småningom blir även Hedvig och Magdalena vuxna, och alla tre döttrarna står då med namn, Maria, Hedvig och Magdalena. Jag kan inte förstå att det finns någon möjlighet, utifrån detta, att det kan finnas någon Maria Elisabeth född 1770, som är dotter till Thore Odhelius och Brita Salenius. Det innebär att herdaminnets uppgift måste vara den riktiga.

Mellan 1795 och 1809 kan jag inte hitta minsta spår av Maria Elisabeth. Någonstans, ev i Göteborg, har hon fött dottern Lovisa, 1795 eller möjligen 1796. 1809 flyttar hon från Falköping till Marum (annexförsamling i Vinköl). Där finns då även Lovisa, och det är den tidigaste uppgiften jag har om henne. Det står dock inte att de är mor och dotter. Första uppgiften om detta är i Skara några år senare. Efter flyttningen till Skara går det någorlunda bra att följa både mor och dotter.

Efter detta detektivarbete känner jag mig ändå hyggligt säker på att Maria Elisabeth Odhelius föddes 1764, men av något slarv aldrig blev inskriven i kyrkboken. Hon bor kvar i sitt föräldrahem ända till föräldrarnas död 1795-96. När hon 1815 flyttar till Skara visar det sig att hon har en dotter Lovisa, född 1795. De flesta frågetecknen kvarstår. Vem är far till Lovisa? Föddes Lovisa verkligen i Göteborg på det angivna datumet? Levde mor och dotter åtskilda eller tillsammans under åren fram till 1815? Kanske Lovisa var fosterbarn någonstans, tills de återförenades, först 1809 i Marum, och sedan 1815 i Skara? 

Dottern Lovisa, gift med Erik Aron Westring,  var alltså min mormors farmors mor. 

Anders Odel som "Directeur wid Appreteringswärket"

Här kommer ytterligare ett kapitel om Anders Odel. Jag fortsatte att läsa i Hörnströms bok om vad som hände när Odel kom hem från sin vistelse i Paris. Nu blev det dock väldigt rörigt, och jag vet inte om jag lyckats få någon riktig bild av de återstående åren av hans liv.

Manufakturkontoret hade ju tänkt sig att nu få nytta av Odel vad gäller appretering av sidentygerna, och att det skulle visa sig lönsamt att man kostat på honom denna Parisresa. Det verkar dock tveksamt hur det blev med detta. När Odel skulle börja sin verksamhet hade han klagomål på appreteringsverkstaden som fanns, och föreslog olika förbättringar, som alla kostade en hel del pengar. Till slut ansåg han att den gamla verkstaden ändå inte kunde fylla de krav den moderna appreteringen ställde, så han föreslog byggande av ett helt nytt hus för verksamheten. Han tycks ha fått igenom alla dessa åtgärder, dock under visst knorrande från Manufakturkontoret och riksdagen. Det verkar ha varit en ständig ström från Odels sida, av nya förslag för verksamheten, och en hel del klagomål från hans sida. Han verkar t ex ha haft en ständig konflikt med sidenfabrikörerna, som bl a var missnöjda med att Odel så småningom fick monopol på appretering.

Odel hade också kritik mot sidenfabrikörerna för att deras mönster inte höll god kvalitet. Det framkommer på olika sätt att Odel var betydligt mer intresserad av mönsterritning än av appretering. Manufakturkontoret verkar dock inte ha haft så stort intresse av hans kunskaper i mösterritning, utan ville enbart använda honom som appretör. Odel kommer så småningom med förslaget att inrätta en ”ritakademi”, dvs en utbildning i mönsterritning, där han föreslår sig själv som given lärare. Här får han dock inget som helst gehör, vilket tycks ha tagit honom hårt. Han måste ha ägnat mycket tid åt den långa skrivelse där han motiverar sitt förslag om en ritakademi som ska göra att de svenska tygerna får en högre kvalitet, och detta var säkert en hjärtefråga för honom. Han blev liksom fast vid appreteringen för återstoden av sitt liv, och jag får ett intryck av att det inte var detta han drömt om.

Hörnström refererar och citerar mängder av brev och skrivelser mellan Odel och myndigheterna, och det är omöjligt att här återge alla detaljer. Jag får en bild av en man som hela tiden kämpade för att få gehör för olika förslag och förbättringar, och antagligen var han både kreativ och envis. Mycket lyckades han genomdriva, trots stora kostnader, man han fick också mycket mothugg. Samtidigt med allt detta, så fortsatte även hans litterära verksamhet, som jag dock inte har satt mig in i.

Fler kapitel finns förstås i Odels liv. Han deltog i ordenslivet i Stockholm, och han hade ett privatliv med hustru och barn, och sina övriga släktingar i Västergötland. Det får kanske bli lite mer om detta en annan gång.

Anders Odel i Paris 1748-50

Erik Hörnströms avhandling om Anders Odel är mest inriktad på Odels litterära verksamhet. För min del är kanske de stycken som handlar om hans övriga liv mest intressanta. Ett stort kapitel i Odels liv handlar om sidentillverkning.

År 1739 hade staten inrättat ett ämbetsverk som hette Manufakturkontoret. Avsikten med detta var att Sverige skulle bli mindre beroende av import av olika varor från utlandet. Bland annat ville man minska på sidenimporten. 1748 hade man dock bara en person som var kunnig i appretur* och mönsterritning, och det var behov av en "tronföljare". I detta sammanhang kom Odel in i bilden. Han uppgav sig ha viss utbildning i ritkonsten, men han behövde förkovra sig i denna, och dessutom lära sig appreteringskonsten, om han skulle kunna inträda i den svenska sidentillverkningen. År 1748 påbörjar han därför en resa till Paris, på Manufakturkontorets bekostnad. Han reser under antaget namn, Carl Nordenberg. Detta med anledning av att appreteringskonsten omgavs av mycket sekretess och hemlighetsmakeri. Han beskriver hur han varit tvungen att besöka dessa verkstäder om natten, efter att ha "sonderat och kiöpt" sig in där. Vissa dagar fick han ligga gömd utan att röra sig "så att kropp och lemmar värkte av vedermöda". Trots denna försiktighet blev han vid något tillfälle upptäckt, och hade viss möda att skaka av sig förföljarna.

I Paris förkovrar sig nu Odel i mönsterritning och skickar prover på sina färdigheter hem till Manufakturkontoret, som hela tiden förser honom med nya pengar. Även appreteringskonsten lär han sig alltså, genom detta hemliga förfarande, en sorts industriellt spionage, enligt Hörnström. Odel stannar i två år i Paris. Under denna tid tvivlar Manufakturkontoret vid något tillfälle på att det är väl använda pengar att låta honom vara kvar där. Man ber därför "svenske ministern" i Paris, Carl Fredrik Scheffer, att hålla ett öga på Odel och vad han håller på med. Scheffer har dock idel lovord för Odel, och utbetalningarna till Odel fortsätter. År 1750 menar dock Scheffer att Odel nu måste anses fullärd och kan hemkallas för att påbörja sin verksamhet i Sverige. Odel verkar inte ha något emot detta, och han anträder hemresan, som går över Berlin. I Berlin finner dock Odel att sidentillverkningen står på ett så högt plan, att han måste stanna där för ytterligare studier. Detta godkänns av Manufakturkontoret. Odel stannar sex månader i Berlin, och i oktober 1750 kommer han tillbaka till Stockholm.

Detta är så långt jag hunnit läsa, och jag ska nu fortsätta  att läsa om Odel som direktör för appreteringsverket i Stockholm. Jag återkommer om detta.

* Appretur är efterbearbetning av textila material. Den syftar på att ge bestämda egenskaper, exempelvis styvhet och glans, åt garn, tyg och trikå som är blekt, färgat, eller tryckt. Appretur kan vara mekanisk, kemisk eller en kombination av båda. (Wikipedia)

Några reflektioner kring Odels barndomsberättelse

Anders Odels egen berättelse om sina barn- och ungdomsminnen väcker ju olika tankar. En sak som verkar uppenbar är att han stått sin mor nära, eller i alla fall haft mycket höga tankar om henne. Familjen tycks ha haft det ganska torftigt efter faderns död, och kanske även före. Modern avstod själv från mat, för att barnen skulle få äta sig mätta, och hon sydde om kläder, av sparsamhet. Hon älskade "studier och wettenskaper, slögder och flit" och därför ansträngde sig Anders till det yttersta i skolan, så att hon skulle vara stolt över honom. Mellan lästimmarna ritade han, eller snickrade och band in böcker. Någon fritid säger han sig inte ha haft!

Nästan lite komiskt är att läsa hans beskrivning av de gamla gubbarna.  Det var farfadern, Anders Andersson Tysk, "en braf gubbe", och även en "kjäck och lärd farbror". Vem farbrodern är vet man inte säkert. Fadern hade flera bröder som kan komma i fråga. Tillsammans med en del andra gubbar satt dessa och ondgjorde sig över den nya tiden, och pratade om hur mycket bättre allt var förr i världen, dvs i slutet av 1600-talet. "De voro alle ense, de slogo i bordet och betygade sitt samfäldte missnöge öfver mången den tiden stor man; och hade de anstådt mig, så hade jag giordt det samma. Det arma Fäderneslandet, det arma Fäderneslandet, sade de." Jag försöker se dessa gubbar framför mig där i prästgården, och den unge pojken som sitter tyst och lyssnar och lägger på minnet. Vad det var som var så mycket sämre i den nya tiden får jag inte helt klart för mig, men själva företeelsen att förfasa sig över det nya verkar ju tidlös. 

Jag ska nu ägna mig åt att läsa Erik Hörnströms avhandling lite bättre, för den verkar ge en heltäckande beskrivning av Anders Odels liv. Han har gjort så otroligt mycket saker, att man baxnar, och i allt detta verkar också ha funnits ett privatliv, med hustrun Brita Christina Röök, och faktiskt också några barn. Jag hade nästan fått för mig att han inte hade några barn, varför vet jag inte riktigt. 

Den som nu blir intresserad av min släkting Anders Odel kan göra en sökning på Google, och det kommer garanterat upp saker att läsa.

Anders Odel 1718 - 1773

Jag har en ambition att vara strukturerad och systematisk i min släktforskning, eftersom jag tycker att det annars lätt blir rörigt, och jag tappar bort mig, med risk för extra arbete. Nackdelen med detta är att det lätt blir lite tråkigt tidvis. Vad kan då vara bättre än att vara begåvad med en dotter som skådar långt bortom min horisont, och söker de stora och mera spännande frågorna. Och hittar böcker på nätet! I centrum för vårt intresse den gångna helgen har varit Anders Odel, en representant för den stora släkten Odhelius, med ursprung i Skaraborgs län.

Anders Odel var äldre bror till vår anfader Thore Odhelius. Anders har gjort betydligt större avtryck i historien än Thore. En av anledningarna till att jag vet detta är att det skrivits en akademisk avhandling om honom, vid Uppsala universitet, 1943. Ett osprättat exemplar av denna har stått i ett antikvariat och bara väntat på oss, känns det som. Klistret har torkat, så bladen faller lätt ur. En intressant detalj är att avhandlingen skrivits av Erik Hörnström, en avlägsen släkting till mina barn och deras far. Det finns mycket att läsa där, om Anders Odels författarskap, som är huvudämnet för avhandlingen. Det som är mer intressant för oss sentida släktingar är nog redogörelsen för hans barndom och hans familjeförhållanden. Extra roligt är att beskrivningen av barndomen kommer från Anders Odel själv, visserligen nedskriven på äldre dagar, men ändå. Anders Odel föddes 1718, och här följer hans egen berättelse:

”Min Far dog då jag som äldst af mine syskon, var tolf år gammal och han rådde intet derföre, att han lämnade min mor i ett ganska fattigt och gäldbundit tillstånd. Jag gret natt och dag, ei allenast öfwer min egen mistning, utan synnerligast för min Mors skull. Men detta goda och förnuftiga Fruntimmer arbetade sig ändoch igenom, betalte sin skulld och uppfödde sine barn. Mången gång tog hon af sine egne kläder och lät ändra åt mig och åt sig ofta halfmätt för att mätta mig och de andre barnen. Jag senterade nog alt detta och tog af mina bitar och lade åt henne, men fick dem med kjärlige ögnekast tillbaka. Jag kunde, som ungt barn, ingen ting giöra, mer än endast njuta och tacka. När någon af tjenstefolket vanvyrdade min Mors befallningar, så bad jag dem blygas, och när grannarna gjorde henne något orätt, så förestäldte jag dem, att de voro elacke och oförskämde människor. Aldrig var jag gladare, än när jag råkade på att gjöra henne något synnerligit till viljes. Och som hon älskade studier och wettenskaper, slögder och flit, så hämnade jag mångfaldige mine ystre nögen och i anledning af det lilla jag kunnat hämta vid scholan och gymnasium, las så upp mig hemma millan terminerna, att jag värkeligen var en bland de mindre ignoranta djeknar. Aldrig tilläts mig en enda ledig stund, ei heller begärade jag någon, om icke i gamle och hederlige mens sällskap, hwilket mig ei heller vardt nekat, utan millan lästimarna antingen ritade, snickrade, eller band jag in böcker. Och som jag hade mycken lust för Poesien och Historien, så fölgde alltid Puffendorff och Plånboken mig ut på ängar och gjärden. Jag hade och en gammal Farfar, en braf gubbe, äfwen en kjäck och lärd Farbror. Desse talade immer om förra tiden och de voro icke rädde, att i vänligt och värdigt sällskap med en Lövenstern, en Åkerhjelm, en Lagercrans, en Strömhjelm och flere, alt Caroliner, beskrifva en hop då varande conjuncturer. De voro alle ense, de slogo i bordet och betygade sitt samfäldte missnöge öfver mången den tiden stor man; och hade de anstådt mig, så hade jag giordt det samma. Det arma Fäderneslandet, det arma Fäderneslandet, sade de. När jag sedan efter min vana berättade min Mor mina conversationer, så förmanade hon mig alltid, att älska Fäderneslandet, men också tillika tåligt lida hwad mig i det samma hända kunde, ty det gingo aldrig i all ting så trå-rätt i verlden och alltid slöt hon sine förmaningar med de orden: Och detta skall du giöra så vist som du älskar mig. Det war ock nog sagt, ty jag behöfde ingen starkare förbindelse.”