Anders Odel i Paris 1748-50

Erik Hörnströms avhandling om Anders Odel är mest inriktad på Odels litterära verksamhet. För min del är kanske de stycken som handlar om hans övriga liv mest intressanta. Ett stort kapitel i Odels liv handlar om sidentillverkning.

År 1739 hade staten inrättat ett ämbetsverk som hette Manufakturkontoret. Avsikten med detta var att Sverige skulle bli mindre beroende av import av olika varor från utlandet. Bland annat ville man minska på sidenimporten. 1748 hade man dock bara en person som var kunnig i appretur* och mönsterritning, och det var behov av en "tronföljare". I detta sammanhang kom Odel in i bilden. Han uppgav sig ha viss utbildning i ritkonsten, men han behövde förkovra sig i denna, och dessutom lära sig appreteringskonsten, om han skulle kunna inträda i den svenska sidentillverkningen. År 1748 påbörjar han därför en resa till Paris, på Manufakturkontorets bekostnad. Han reser under antaget namn, Carl Nordenberg. Detta med anledning av att appreteringskonsten omgavs av mycket sekretess och hemlighetsmakeri. Han beskriver hur han varit tvungen att besöka dessa verkstäder om natten, efter att ha "sonderat och kiöpt" sig in där. Vissa dagar fick han ligga gömd utan att röra sig "så att kropp och lemmar värkte av vedermöda". Trots denna försiktighet blev han vid något tillfälle upptäckt, och hade viss möda att skaka av sig förföljarna.

I Paris förkovrar sig nu Odel i mönsterritning och skickar prover på sina färdigheter hem till Manufakturkontoret, som hela tiden förser honom med nya pengar. Även appreteringskonsten lär han sig alltså, genom detta hemliga förfarande, en sorts industriellt spionage, enligt Hörnström. Odel stannar i två år i Paris. Under denna tid tvivlar Manufakturkontoret vid något tillfälle på att det är väl använda pengar att låta honom vara kvar där. Man ber därför "svenske ministern" i Paris, Carl Fredrik Scheffer, att hålla ett öga på Odel och vad han håller på med. Scheffer har dock idel lovord för Odel, och utbetalningarna till Odel fortsätter. År 1750 menar dock Scheffer att Odel nu måste anses fullärd och kan hemkallas för att påbörja sin verksamhet i Sverige. Odel verkar inte ha något emot detta, och han anträder hemresan, som går över Berlin. I Berlin finner dock Odel att sidentillverkningen står på ett så högt plan, att han måste stanna där för ytterligare studier. Detta godkänns av Manufakturkontoret. Odel stannar sex månader i Berlin, och i oktober 1750 kommer han tillbaka till Stockholm.

Detta är så långt jag hunnit läsa, och jag ska nu fortsätta  att läsa om Odel som direktör för appreteringsverket i Stockholm. Jag återkommer om detta.

* Appretur är efterbearbetning av textila material. Den syftar på att ge bestämda egenskaper, exempelvis styvhet och glans, åt garn, tyg och trikå som är blekt, färgat, eller tryckt. Appretur kan vara mekanisk, kemisk eller en kombination av båda. (Wikipedia)

Några reflektioner kring Odels barndomsberättelse

Anders Odels egen berättelse om sina barn- och ungdomsminnen väcker ju olika tankar. En sak som verkar uppenbar är att han stått sin mor nära, eller i alla fall haft mycket höga tankar om henne. Familjen tycks ha haft det ganska torftigt efter faderns död, och kanske även före. Modern avstod själv från mat, för att barnen skulle få äta sig mätta, och hon sydde om kläder, av sparsamhet. Hon älskade "studier och wettenskaper, slögder och flit" och därför ansträngde sig Anders till det yttersta i skolan, så att hon skulle vara stolt över honom. Mellan lästimmarna ritade han, eller snickrade och band in böcker. Någon fritid säger han sig inte ha haft!

Nästan lite komiskt är att läsa hans beskrivning av de gamla gubbarna.  Det var farfadern, Anders Andersson Tysk, "en braf gubbe", och även en "kjäck och lärd farbror". Vem farbrodern är vet man inte säkert. Fadern hade flera bröder som kan komma i fråga. Tillsammans med en del andra gubbar satt dessa och ondgjorde sig över den nya tiden, och pratade om hur mycket bättre allt var förr i världen, dvs i slutet av 1600-talet. "De voro alle ense, de slogo i bordet och betygade sitt samfäldte missnöge öfver mången den tiden stor man; och hade de anstådt mig, så hade jag giordt det samma. Det arma Fäderneslandet, det arma Fäderneslandet, sade de." Jag försöker se dessa gubbar framför mig där i prästgården, och den unge pojken som sitter tyst och lyssnar och lägger på minnet. Vad det var som var så mycket sämre i den nya tiden får jag inte helt klart för mig, men själva företeelsen att förfasa sig över det nya verkar ju tidlös. 

Jag ska nu ägna mig åt att läsa Erik Hörnströms avhandling lite bättre, för den verkar ge en heltäckande beskrivning av Anders Odels liv. Han har gjort så otroligt mycket saker, att man baxnar, och i allt detta verkar också ha funnits ett privatliv, med hustrun Brita Christina Röök, och faktiskt också några barn. Jag hade nästan fått för mig att han inte hade några barn, varför vet jag inte riktigt. 

Den som nu blir intresserad av min släkting Anders Odel kan göra en sökning på Google, och det kommer garanterat upp saker att läsa.

Anders Odel 1718 - 1773

Jag har en ambition att vara strukturerad och systematisk i min släktforskning, eftersom jag tycker att det annars lätt blir rörigt, och jag tappar bort mig, med risk för extra arbete. Nackdelen med detta är att det lätt blir lite tråkigt tidvis. Vad kan då vara bättre än att vara begåvad med en dotter som skådar långt bortom min horisont, och söker de stora och mera spännande frågorna. Och hittar böcker på nätet! I centrum för vårt intresse den gångna helgen har varit Anders Odel, en representant för den stora släkten Odhelius, med ursprung i Skaraborgs län.

Anders Odel var äldre bror till vår anfader Thore Odhelius. Anders har gjort betydligt större avtryck i historien än Thore. En av anledningarna till att jag vet detta är att det skrivits en akademisk avhandling om honom, vid Uppsala universitet, 1943. Ett osprättat exemplar av denna har stått i ett antikvariat och bara väntat på oss, känns det som. Klistret har torkat, så bladen faller lätt ur. En intressant detalj är att avhandlingen skrivits av Erik Hörnström, en avlägsen släkting till mina barn och deras far. Det finns mycket att läsa där, om Anders Odels författarskap, som är huvudämnet för avhandlingen. Det som är mer intressant för oss sentida släktingar är nog redogörelsen för hans barndom och hans familjeförhållanden. Extra roligt är att beskrivningen av barndomen kommer från Anders Odel själv, visserligen nedskriven på äldre dagar, men ändå. Anders Odel föddes 1718, och här följer hans egen berättelse:

”Min Far dog då jag som äldst af mine syskon, var tolf år gammal och han rådde intet derföre, att han lämnade min mor i ett ganska fattigt och gäldbundit tillstånd. Jag gret natt och dag, ei allenast öfwer min egen mistning, utan synnerligast för min Mors skull. Men detta goda och förnuftiga Fruntimmer arbetade sig ändoch igenom, betalte sin skulld och uppfödde sine barn. Mången gång tog hon af sine egne kläder och lät ändra åt mig och åt sig ofta halfmätt för att mätta mig och de andre barnen. Jag senterade nog alt detta och tog af mina bitar och lade åt henne, men fick dem med kjärlige ögnekast tillbaka. Jag kunde, som ungt barn, ingen ting giöra, mer än endast njuta och tacka. När någon af tjenstefolket vanvyrdade min Mors befallningar, så bad jag dem blygas, och när grannarna gjorde henne något orätt, så förestäldte jag dem, att de voro elacke och oförskämde människor. Aldrig var jag gladare, än när jag råkade på att gjöra henne något synnerligit till viljes. Och som hon älskade studier och wettenskaper, slögder och flit, så hämnade jag mångfaldige mine ystre nögen och i anledning af det lilla jag kunnat hämta vid scholan och gymnasium, las så upp mig hemma millan terminerna, att jag värkeligen var en bland de mindre ignoranta djeknar. Aldrig tilläts mig en enda ledig stund, ei heller begärade jag någon, om icke i gamle och hederlige mens sällskap, hwilket mig ei heller vardt nekat, utan millan lästimarna antingen ritade, snickrade, eller band jag in böcker. Och som jag hade mycken lust för Poesien och Historien, så fölgde alltid Puffendorff och Plånboken mig ut på ängar och gjärden. Jag hade och en gammal Farfar, en braf gubbe, äfwen en kjäck och lärd Farbror. Desse talade immer om förra tiden och de voro icke rädde, att i vänligt och värdigt sällskap med en Lövenstern, en Åkerhjelm, en Lagercrans, en Strömhjelm och flere, alt Caroliner, beskrifva en hop då varande conjuncturer. De voro alle ense, de slogo i bordet och betygade sitt samfäldte missnöge öfver mången den tiden stor man; och hade de anstådt mig, så hade jag giordt det samma. Det arma Fäderneslandet, det arma Fäderneslandet, sade de. När jag sedan efter min vana berättade min Mor mina conversationer, så förmanade hon mig alltid, att älska Fäderneslandet, men också tillika tåligt lida hwad mig i det samma hända kunde, ty det gingo aldrig i all ting så trå-rätt i verlden och alltid slöt hon sine förmaningar med de orden: Och detta skall du giöra så vist som du älskar mig. Det war ock nog sagt, ty jag behöfde ingen starkare förbindelse.”

Thore Odhelius, präst i Valstad

Valstads kyrka, Skaraborgs län

Det har funnits många personer med namnet Thore Odhelius, så det gäller att hålla tungan rätt i munnen när man söker information om en av dem. "Min" Thore var alltså född 1725 och morfar till den Lovisa som så länge hängt i luften. Han var son till regementspastorn och kyrkoherden Anders Odhelius och hans hustru Maria Billmark. Han gick i faderns fotspår och blev präst. Han var bl a verksam i Valstads församling under många år, och de flesta av barnen är födda där. Frågan är dock om hans yrkesval var rätt. I Skara stifts herdaminne, sid 498-499, tecknas bilden av en ganska besvärlig person. Jag återger här hela texten om Thore:

 

"24. Mag. Thore Odhelius, son af kyrkoh. Anders O. i Hångsdala, f. på Törnstorp vid Sköfde 1725, blefstud, i Ups. 1747 och prestv. i Stockholm 1751; reste till Lund 1753 och blef der magister 1754; v. pastor i Hvalstad s. å.; kommin. derst. med enhällig kallelse 1757; past.-ex. 1762; kyrkoh. här 1776; tilltr. 1778. Död d. 28 jan. 1794. — Han hade af naturen goda gåfvor, men förföll på sednare åren till dryckenskap och vårdslöshet i embetet; var inkallad för konsist. 1781 och varnades för fylleri; beträddes äfven med osannfärdiga uppgifter; måste emottaga v. pastor 1783; var åter inkallad 1791, då han "förmanades till varsamhet och ett kristligt och vänligt bemötande emot hvar man, särdeles mot sina åhörare, samt att taga sig till vara för ett bittert och okärligt sinnelag."

 

Gift 1758 m. Brita Salenius, död 1796, d:r af kyrkoh. Gustaf S. i Hångsdala. Barn: Johan f. 1758, regem.-past. vid Skarab. regem. Anders Gustaf f. 1760, härads-skrifvare i Wartofta. Maria Elis., f. 1764 död 1823, g. m. glasblåsaren Grundell. Christofer f. 1766, guldsmed. Hedvig Chr. f. 1769 död 1849, g. m. löjtn. H. F. Frölich. Magdalena f. 1773 död 1809, g. m. stadskassören N. Åhgren i Falköping."

 

Han borde kanske inte ha blivit präst utan något helt annat. Här finns i alla fall uppgiften att dottern Maria Elisabeth var född 1764. I alla de senare husförhörslängder där jag hittat henne anges hon född 1770 i Valstad. Egentligen tycker jag att 1764 passar bättre, för där finns annars ett ganska stort glapp i syskonskaran, medan det blir väldigt tätt runt 1770. Det är irriterande att hon inte står med i födelseboken. Jag antar att detta beror just på att hon är prästdotter, och att det kanske inte var så noga med att föra in dessa barn. Prästen visste ju ändå vilka barn han hade. Dock har jag hittat alla hans övriga barn, så lite konstigt är det. 

Thore avled 1794, året före Maria Elisabeths olämpliga graviditet och hennes oäkta dotters födelse. 

Om jag nu räknar rätt så är Thore Odhelius min mormors farmors mormors far. Thore hade en bror, Anders Odel, som jag kan berätta lite mer om en annan gång.

Odhelius, äntligen!

Tiden rusar och nu är alla helgerna förbi. Det har inte blivit så väldigt mycket släktforskat sedan sist. Tiden har en tendens att fyllas med andra saker, trots att man är pensionär. Jag har i alla fall gett mig i kast med ena svärsonens släkt. Det fanns en hel del gjort där, som fanns dokumenterat i ett antal lösa papper. Jag har försökt göra det mera samlat och kolla upp alla uppgifter i källorna. Det visade sig då finnas en hel del felaktiga uppgifter som jag rättat till. Det konstiga med släktforskning är att det inte behöver vara ens egen släkt för att vara engagerande. Efter ett tag glömmer man bort detta och blir bara fullt fokuserad på de människor som här framträder, och deras öden. De är ju för all del släkt till mina barnbarn, så på det sättet finns ju anknytning, men jag tror det hade varit lika intressant, vilken släkt det än varit.

Jag skulle ju berätta om Lovisa Odhelius/Westring. Hon är min mormors farmors mor, och en av de "oknäckta" nötterna, fram till i våras. Det är ju hoppfullt att det kan finnas lösningar även på problem som man dragits med i 30 år. Lovisa Odhelius inflyttade till Skara 1819, samma dag som sin blivande make Erik Aron Westring. Vad som varit dessförinnan har varit höljt i dunkel, och till vissa delar är det så fortfarande. Det står vid inflyttningen till Skara att hon kommer från Götene, men där går det inte att hitta henne. Där har det som sagt varit helt stopp. Då och då har jag slängt ut frågor både på Anbytarforum och i facebookgruppen Släktforskning, utan resultat. Det var i denna senare grupp jag plötsligt fick napp i våras. En person gjorde mig uppmärksam på att det i Skaras husförhörslängd fanns en anteckning om en Maria Elisabet Odhelius med dotter Lovisa. Det var äntligen en trådända att börja nysta i.

Jag har under årens lopp läst mycket om släkten Odhelius i Skaraborgs län, utan att hitta kopplingen till min Lovisa. Jag har dock känt en övertygelse att en koppling finns. Alla med det namnet i Skaraborg verkar vara mer eller mindre släkt med varandra, så varför skulle inte Lovisa höra dit. Släkten Odhelius är väl kartlagd, genom att där funnits många präster och andra bemärkta personer, som det skrivits om, och som även lämnat skriftliga spår efter sig själv. Och nu fann jag äntligen kopplingen. Till 99,9 procent är jag säker på den här historien, som dock fortfarande har några hål kvar att täppa igen.

I Valstads och Vättaks församlingar i Skaraborg verkar en präst Thore Odhelius, född 1725, gift med Britta Salenius, även hon av en känd och bemärkt släkt. Dessa har många barn, och bland dessa finns dottern Maria Elisabet, född i Valstad. Hon är enligt vissa källor född 1764 och enligt andra 1770. Tyvärr har jag inte hittat henne i födelseboken för något av dessa år, men det förefaller helt säkert att hon är dotter till Thore. Maria Elisabet flyttar så småningom hemifrån, och återfinns som "mamsell" i olika hushåll runt om i grannsocknarna. Så inträffar 1795 den stora skandalen att prästdottern Maria Elisabet blir gravid, utan att vara gift. Här finns utrymme för mycket fantasi angående reaktionerna från familjen och omgivningen. Pappan och prästen Thore hade avlidit 1794, och slapp uppleva denna skandal, men det fanns säkert många andra som inte var glada. I december 1795 föder i alla fall Maria Elisabet sin dotter Lovisa, men var detta sker är oklart. Lovisa anges född i Göteborg, men finns inte i någon födelsebok där för denna tid. Därefter är mor och barn som bortblåsta tills de dyker upp tillsammans i Skara, då Lovisa redan är tonåring. Uppgiften om inflyttning från Götene är tills vidare gåtfull. Lovisa verkar ju ha funnits i Skara längre tillbaka än 1819.

Efter 1819 är Lovisas liv väl kartlagt. Hon gifter sig med Erik Aron Westring 1820, något efter att hon fött tvillingar. Modern är den som lämnar skriftligt samtycke till giftermålet, vilket tyder på att ingen fader eller annan manlig nära släkting finns som kan göra detta. Maria Elisabet flyttar 1816 till Årnäs glasbruk och gifter sig 1818, på lite äldre dagar, med en glasblåsare Joseph Grundel, född i Böhmen. I vigselboken står att hon är dotter till Thore Odhelius och Brita Salenius. Hon får aldrig några fler barn än Lovisa, och hon avlider redan 1823.

I och med detta kan jag koppla på hela den kända släkten Odhelius på mitt släktträd. Det känns tillfredsställande efter alla år av frågetecken.

Tankeställare

Nu har jag hamnat i någon sorts dilemma. Jag upptäckte till min förfäran för ett tag sedan att jag inte tyckte det var lika roligt som förut med släktforskningsjobbet. Dags att ta sig en funderare! Mina funderingar mynnade ut i att det var själva drivkraften som förändrats. Tidigare har jag alltid drivits av nyfikenheten, och då är ju allt roligt. Men det här projektet att följa alla Bryngel Anderssons ättlingar till nutiden, det har med tiden fått något av plikt och slentrian över sig. Det är egentligen alldeles för stort, och verkar aldrig bli klart, hur mycket jag än jobbar. Samtidigt vill jag inte släppa ambitionen att följa alla släktlinjerna. Jag fastnade ändå för att det var dags att ta en paus med detta.

Två andra projekt lockar. Det ena är släkten Westring, eller egentligen mormors släkt över huvud taget. Under veckan har ytterligare en Westring-ättling hört av sig, och visar sig sitta på mycket information. Det är väldigt lockande att på heltid försöka jobba vidare med hela projektet Westring/Emmich/Odhelius. När jag skriver detta inser jag att jag faktiskt inte berört Odhelius-frågan i denna blogg. Det får bli ett särskilt inlägg, utifrån de nya fynd som gjordes i våras. Då framkom nya spännande saker rörande Erik Aron Westrings hustru Lovisa Odhelius. Nåväl, mitt andra projekt, som legat och irriterat mig länge, är den hög av anteckningar jag fått från en av svärsönerna. Där finns alltså en hel del forskning gjord, som jag vill få in i barnbarnens släktregister. Eftersom det är ett mer begränsat projekt, som kan tänkas bli färdigt, så gav jag mig i kast med det först. Så nu har jag haft roligt några dagar igen. Den omväxlingen behövdes verkligen. Nu tar jag papper för papper i den högen, kollar av mot källorna och matar in. Och så måste jag hålla mig i styr, och inte gå vidare med en massa egen forskning, utan se till att pappershögen blir klar först. Det lyckas, åtminstone till 90 %. Sen får vi väl se om det blir Bryngel Andersson eller Westring, när detta är klart.

Det som stressat mig en del, är att jag gärna vill ha in Bryngel Anderssons ättlingar i släktregistret på hemsidan. Men varför är det så bråttom egentligen. Det får inte vara bråttom i släktforskning. Jag måste verkligen lära mig detta! Jag får väl hinna det jag hinner innan det är dags att lägga näsan i vädret.

Kammarmusiker Bror Axel Johansson

  I dag har jag bläddrat runt i församlingsboken för Kungliga Hovförsamlingen i Stockholm. Visserligen bara digitalt, men i alla fall. Den boken har tre avdelningar: "Den kungliga familjen", "Familjer och ogifta män" samt "Ogifta fruntimmer". Jag har aldrig tidigare reflekterat över att den kungliga familjen står med i församlingsboken. Det var lite märkligt att läsa titlarna "Konung" och "Drottning".

Anledningen till att jag hamnade där, är en av mina sexmänningar bland Bryngel Anderssons ättlingar, Bror Axel Johansson. Fadern till Bror Axel var Johan Petter Andersson, född 1848 i Hemsjö. Denne Johan Petter gjorde som den Anton Andersson jag tidigare berättat om, dvs han flyttade norrut, och gifte sig till en gård. I detta fallet rörde det sig om en gård i By församling i södra Dalarna. Även i detta fallet undrar jag ju en hel del kring vad som förde honom dit, och hur han kommit i kontakt med kvinnan han gifte sig med. De gifte sig i alla fall 1876, och året därpå föddes två tvillingpojkar som båda överlevde. Båda dessa dog ogifta på föräldragården i ganska hög ålder. Ytterligare en son föddes 1879, och slutligen Bror Axel 1885. Denna sista förlossning slutade olyckligt, eftersom modern dog i barnsäng då gossen var 9 dagar gammal. Någon lyckades uppenbarligen hålla barnet vid liv, han levde till 63 års ålder. Fadern gifte om sig redan efter något år, och troligen togs de moderlösa barnen väl om hand.

När det gäller Bror Axel, så flyttade han alltså till Kungliga Hovförsamlingen 1909 som kammarmusiker! Jag blir lite överraskad av detta. En bondson från Dalarna blir kammarmusiker i Stockholm, det kan inte ha varit vanligt vid den tiden. Jag blir nyfiken på så mycket: Vilket instrument spelade han? I vilken orkester? Hur började detta, hemma i Dalarna? Bror Axel gifte sig 1912 med Anni Eugenia från Foss församling i Bohuslän. Hur träffade han henne? Paret utflyttade 1914 till Amerika, och inga barn verkar dittills ha fötts i familjen. Sedan vet jag absolut ingenting om dem, mer än att båda dör i Göteborg, Bror Axel 1948 och hustrun Anni 1977. Båda är gravsatta i Horndal, By församling i Dalarna. Det är ju fullt möjligt att han arbetat som musiker i Göteborg. Kan det finnas något sätt att luska reda på detta?

Och här står Bror Axel i samma bok som Kung Gustaf, dock i avdelning nummer två, Familjer och ogifta män.