Levnadsöden i Horred

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev här. Det betyder inte att jag varit overksam med släktforskningen, utan snarare tvärtom. Jag har hamnat i Horred igen, och gräver allt djupare och bredare där. Det är detta med bredden som är problemet. Jag får alltmera svårt att begränsa mig till de "raka" linjerna i släktträdet. Det känns alldeles omöjligt att lämna syskonen i en familj åt sitt öde, och bara ägna sig åt anfadern eller anmodern. Och syskonen gifter sig, får barn, barnbarn etc. Och ju längre bakåt man kommer, desto fler generationer får man också framåt i tiden att följa. Detta är alltså ett bekymmer om man vill komma någon vart, men å andra sidan också spännande. Nu har jag suttit hur länge som helst med en gren på Horredsträdet, och varje dag tänkt att det ska bli klart. men dagarna går och det blir inte klart, och därmed inget skrivet i bloggen om detta.

Många familjer med skiftande öden har presenterat sig. Jag ska ge ett exempel här:

Anders Andersson föds i Horred Storegården 1817. När han är 14 år dör fadern. Anders och systern Kerstin bor kvar hos modern. Under 1850-talet blir Anders flera gånger dömd för "lönskaläge", och det anges också att han under denna tid blir far till 3 oäkta barn. Modern avlider 1863, då Anders alltså är 46 år gammal. Då blir det tydligen läge att stadga sig och ta över gården. Anders gifter sig med 39-åriga pigan Anna Greta Andersdotter från Isakatoft. Året därpå föds sonen Anders (även kallad Pehr). Sonen avlider vid tre månaders ålder. Vid 43 års ålder föder Anna Greta sitt andra barn, Josefina. Vid drygt ett års ålder avlider Josefina. Ytterligare några år senare, 1871, avlider Anna Greta, och Anders Andersson blir änkling.

Anders är nu 54 år, och lever som änkling några år på Horred Storegården. Bland pigorna på gården finns Anna Lena Johansdotter, född 1844. Med henne gifter sig Anders Andersson 1873. Han är då 56 år och hon är 29. Tre månader efter giftermålet föds sonen Anders, som blir knappt fyra månader gammal. Två år senare föds dottern Josefina, som avlider vid födseln. Vid 62 års ålder blir Anders far till sitt sista barn, dottern Anna, född 1879. Fyra månader senare avlider hustrun Anna Lena. Dottern Anna blir ett år gammal. Av de fem barnen till Anders, som fötts inom äktenskap, har alltså inte ett enda överlevt. Vad som hänt med de "oäkta" barnen är lite svårare att ta reda på, men möjligen kan ju något av dessa ha överlevt.

Anders Andersson avlider 1904, vid 87 års ålder, som backsittare på Horred Storegården.

Tänk vad denna man hunnit vara med om i sitt liv. Först levde han livets glada dagar som ungkarl och flicktjusare i byn, och gjorde tre flickor med barn. Därefter två ganska korta äktenskap, där hustrurna födde barn som bara dog. Därefter ensam igen under många år, och så småningom gammal och orkeslös och backsittare, tills han dog i ganska hög ålder. Och den 39-åriga pigan, som blev hustru och mor i mogen ålder, men förlorade båda sina barn. Nästa hustru, ung, kunde varit dotter till maken, föder tre barn som dör, och dör själv när sista barnet är ganska nyfött. Tragiska öden, kanske en aning utanför det vanliga även på den tiden, men ingalunda unikt.

Tillbaka efter helgerna

Nu har jag haft ett väldigt långt uppehåll med min släktforskning. Det har varit jul och nyår med barn och barnbarn och ex-make, och därefter två veckor hos särbon. När jag nu ska ta itu med det hela igen, så vet jag inte riktigt var jag slutade och var jag ska börja. Det känns som om hela processen är avstängd, och behöver tid på sig att komma igång igen.

Några saker har dock hänt under denna tid. Vi har jobbat på en del med bilderna på hemsidan, Jenny och jag. Jag har fått in dem jag tycker känns viktigast, men här är ett område där jag skulle behöva lägga ner mycket mer arbete. Jag har i min ägo mängder av fotografier. De är grovsorterade, men skulle behöva katalogiseras på ett bättre sätt. Där finns säkert många fler som skulle platsa på hemsidan, och som förhoppningsvis kommer dit någon gång i framtiden. Jag har också lagt in en ny version av släktregistret, där jag tagit med referensnummer på mina anfäder och anmödrar. Jag har insett att det underlättar när man ska klicka sig bakåt i registret. Eller kanske heter det framåt, dvs mot nutiden. När man tittar på en familjebild, så kan man alltså se vem av syskonen som är min anfader eller anmoder. Denna funktion finns i Min Släkt, som jag fortfarande tycker är ett utmärkt program att jobba med. Jag behöver bara göra ett klick på rätt ställe, så finns plötsligt alla referensnumren där, på rätt ställe.

Ytterligare en sak som jag jobbat med lite under helgerna, mest "på skoj" är mina barns farmors anor. Det finns en hel del släktforskat på den sidan, men några irriterade frågetecken fanns. De finns fortfarande kvar, men kanske har de kommit något närmare sin lösning. Utgångspunkten för detta var en del fotografier, som barnens farmor lämnat efter sig, med ordentliga påskrifter om vilka de föreställer. Då blir man lite nyfiken: På vilket sätt var den här personen kusin med den där personen? Så börjar man rota, och så är man fast ett tag. Det som slog mig mest var att det finns en skillnad när det gäller anfäderna nere i södra Sverige, och dem i Norrlandslänen, som det är var frågan om. Kanske gäller det specifikt Västernorrlands och Västerbottens län, eller ännu mer specifikt området Gideå, Nordmaling, Trehörningsjö. I detta område var det mycket vanligt, att man i början på 1800-talet bytte ut sin patronymikon/sonnamn, mot ett annat namn. Detta gör det väldigt rörigt och svårt att följa familjerna. I en brödraskara kunde det således finnas lika många efternamn som det fanns bröder. De var tyvärr inte så praktiska att de tog samma namn. Svärmors farfar tog sig således namnet Hörnlund, medan hans båda bröder tog namnen Hörnberg resp. Hörnström. De kom från byn Hörnsjö i Gideå församling. Som om inte detta var rörigt nog, så gjorde man alltså likadant i andra familjer. Hörnlundar, Hörnbergar och Hörnströmar behöver således inte alls vara släkt med varandra, även om de härstammar från samma bygd. Tydligen var det helt fritt att ta vilket namn man ville, även om det så att säga redan var upptaget. Även andra nam förekom givetvis, såsom Berglund, Hägglund, Sjögren o likn. Ofta var det namn med just slutleden -lund, -gren, -berg och -ström. Detta fenomen har jag aldrig stött på i mina släktgrenar i Västergötland och Bohuslän, med undantag för soldatnamnen. Namnet Hillberg fanns ju redan på 1700-talet, och namnen Westring och Emmich likaså. De båda sistnämnda gissar jag har utländskt ursprung. Annars höll man sig till sina son- och dotternamn. Visserligen rörigt det också, eftersom vissa namn var så otroligt vanliga i samma bygd, men ändå lite mer logiskt på något sätt.

Ja, detta var en liten utvikning. Nu måste jag ta mig en funderare på om jag ska fortsätta forskandet på mina egna släktgrenar, eller om jag ska göra finjusteringar i det redan befintliga släktregistret. Eller rentav börja rota i fotografier. Vi får se vad det blir.

Olaus Eriksson

Nu tror jag den värsta oron kring personuppgifter lagt sig, och jag kan börja ha lite roligt igen. Vad gäller hemsidan så har vi börjat jobba med att lägga in bilder i galleriet, och det ska väl bli synligt så småningom om allt går i lås.

Min roligaste upplevelse i veckan har annars varit kontakten med Kenth Manfredsson, som forskar i min farfars släkt. Vi har haft kontakt även tidigare angående denna släkt. Kent förfogar över några fotografier som är intressanta. Jag har fått kopior på dessa, och vi funderar gemensamt över vilka personerna är på bilderna. I ena fallet rör det sig om ett kollage, med en bild i mitten och åtta bilder utplacerade runt omkring. Troligen är personen i mitten min farfars far Olaus Erikson. De som är runt omkring är med största sannolikhet hans barn, de som levde runt 1900. Det finns också en separat bild, av god kvalitet, som måste vara densamma som på mittenbilden på collaget, alltså farfars far. Det känns roligt att ha ett ansikte på honom. Min pappa och hans syskon hade minnen av sin farfar Olaus, och jag har skrivit ner det de hann berätta innan de gick bort. Här är ett utdrag ur mina noteringar om Olaus i mitt släktregister.

"Olaus var frisk och stark upp i hög ålder. Hans huvudsakliga sysselsättning var nu att spränga sten och bygga gärdsgårdar av dem. Avsikten var i första hand att få lite mer mark att odla på. Under slutet av hans liv verkar det dock som om själva stenarbetet blev ett självändamål. Olaus barnbarn Anna Lisa minns att han som gammal satt utanför huset om dagarna och högg sten. När hon var på besök i Lergrafven om somrarna fick hon ofta gå ut med kaffe till honom där. Olles dotter Ingrid minns också hur han vistades ute i markerna och "sköt sten". Då hände det ibland att han var kvar ute om natten och helt enkelt lade sig att sova på marken. Det kunde t o m ibland inträffa att han blev översnöad under sådana nätter, men han bara reste sig upp på morgonen och fortsatte sitt sprängande. Hans barnbarn Sven, som liksom sin syster Anna Lisa ofta var i Lergrafven om somrarna berättar att Olaus brukade välta en skottkärra över sig som skydd när han sprängde. Sven minns också att Olaus var darrhänt och hade svårt att raka sig till följd av detta. Hans skägg fick växa och när det blev för långt klippte han det bara rakt av.
Olaus Eriksson avled den 30 november 1920, 93 år gammal. Han tycks ha varit vital in i det sista."

Olaus Eriksson var född i Maden, Skallsjö församling, men levde större delen av sitt vuxna liv på Lergraven i samma församling. Det var där min pappa och hans syskon ofta var på besök under sin barndom.

Jag visar här en bild som ganska säkert föreställer Olaus Eriksson.

PuL - PuH!

Oj oj, jag visste nog inte hur rätt jag hade när jag skrev det där om de etiska frågorna. Jag inser nu att det handlar om såväl etiska som juridiska frågor. Jag är väl lite aningslös, eftersom de allra flesta reaktioner jag fått på såväl hemsida som släktregister varit översvallande positiva. Jag har därför inte sett några problem. Men problem finns verkligen! I ett fall har jag fått negativa reaktioner, och det känns verkligen inte roligt. Jag har blivit lite nertagen på jorden, och inser att det finns människor i min släkt som varken är intresserade eller positiva till att figurera på min sida. Det måste jag givetvis respektera, och jag vill verkligen inte göra någon illa genom det jag gör. Samtidigt har jag insett att jag måste uppdatera mig lite mer vad gäller personuppgiftslagen, PuL. Det har i sin tur lett till att jag raderat en stor mängd uppgifter ur det släktregister jag publicerar på hemsidan. Jag vill verkligen inte riskera att göra något olagligt, men kanske gör jag det i alla fall. Något mindre olaglig är jag nog nu i alla fall. Men jag sov lite dåligt i natt, och känner mig ledsen över att jag verkar ha sårat några personer i en familj. Så tokigt det kan bli!!!

Hemsidebyggande och lite andra funderingar

Jag beundrar Jenny, som jobbar på med nya saker hela tiden, parallellt med att hon själv tillägnar sig kunskaperna. Det verkar vara väldigt stimulerande att pröva sina vingar och se resultat, men också otroligt frustrerande när det inte funkar som man vill. Under veckan som gått har vi fått en snygg logga upptill, fina färger, och över huvud taget en helt annan och snitsigare layout. Nu verkar problemet vara de läsare som har firefox. Tydligen ser det inte bra ut där, vilket jag inte själv haft möjlighet att kolla. Jag hör ju till de gamla konservativa som kör explorer av gammal vana. Och där ser sidan ut som vi vill, bortsett från några smärre konstigheter, som jag inte tror någon märker. Men alltså, firefox-användare, ha tålamod, det löser sig nog så småningom!

Nu håller jag på att gå igenom fotografier. Det vore roligt att få in något på gallerisidan före jul. Vi får se om det lyckas. Jag märker också att jag kommer i en del etiska dilemman när det gäller bilderna. När är en bild så gammal att man inte behöver fråga någon om lov att publicera den? Det "känns" ju som om jag utan problem kan lägga ut bilder på mina far- och morföräldrar, och även de få bilder jag har som är äldre än så. Men fastrar och mostrar? Kusiner? Där känner jag en stor tveksamhet att lägga ut något utan att kolla med nära anhöriga till dem.

Jag har också funderat en hel del över det faktum att mitt släktregister innehåller uppgifter om minderåriga barn. Mitt försvar för detta är att uppgifterna om ett barns existens är offentliga och att jag inte publierar något annat än födelsedata och namn. Den viktigaste anledningen att ha med alla generationer, är att tiden går fort, barnen blir snabbt äldre, och kanske intresserade av att ta del av vilka jämnåriga släktingar de har. Det är ju över huvud taget sådana skäl som gör att man publicerar ett sådant här släktregister. Ge mig gärna synpunkter på sådana här "publiceringsetiska" frågor!

Gener från Tartariet?

Efter att hemsidan nu varit ute till beskådande en tid, så har jag fått kunskap om en del felaktigheter i släktregistret, både bagatellartade och mera allvarliga. Några har hört av sig om sådant, och en del har jag upptäckt själv. Nu har jag rättat till alla fel som jag hittills upptäckt, och även justerat lite i noteringar och källhänvisningar. I går hjälpte Jenny mig att lägga ut det rättade släktregistret, och det känns väldigt skönt att det är gjort. I övrigt kommer nog förbättringar av själva sidan att ske i ganska långsam takt. Huvudsaken är ändå att själva släktregistret finns där, och att det är så korrekt som möjligt.

Nu fick jag också möjlighet att lägga till de senaste forskningsresultaten från Marstrand. Morfars mormors föräldrar var Lars Ekman och Anna Christina Inland. Lars Ekmans mor visar sig härstamma från en Alexander Wassgren, benämnd som bl a ostindiefarare. Han uppges född i Tartariet ca 1719. Jag är inte helt säker på var det ligger, men en stunds googling ger vid handen att det bör vara i området Kina-Ryssland-Mongoliet. Om du som läser detta vet något mer, så berätta gärna för mig om Tartariet. Den här Alexander kan ju inte gärna ha hetat Wassgren från födseln. Det står i Marstrands kyrkböcker att han antagit den kristna läran i Wasa. Alltså kom han via Finland. Vid något tillfälle stavas hans namn Wasgren, och jag funderar därför på om han kan ha fått detta namn av staden Wasa, bara för att ha något svenskklingande efternamn. Som vanligt får man fantisera lite, utifrån de knapphändiga säkra uppgifterna. Alexander benämns som fiskare och ostindiefarare, och frågan är om han kan ha kommit till Skandinavien med någon båt. Han verkar sedan fortsätta att vara till sjöss, och får endast ett barn, dottern Jacobina född 1752 i Marstrand. Alexander dör i Marstrand 1779. Jacobina fick sex barn, varav endast två nådde vuxen ålder. Ett av dem var Lars Ekman, morfars mormors far.

Detta med Wassgren från Wasa och Tartariet känns spännande, och jag hoppas kunna gräva mer i denna persons bakgrund så måningom. Kanske har man då lite "tattarblod" i ådrorna?

Hemsida!

Mitt släktforskarliv har den senaste tiden kretsat kring hemsidan, som blev klar för publicering i början på november. Eftersom jag inte kan ett dyft om hemsidor är jag väldigt tacksam för att Jenny hjälpt mig med detta, och lagt ner så mycket jobb och engagemang. Jag är också tacksam för programmet Min Släkt, som gör en stor del av jobbet åt oss. Nu återstår en del finputsning och sedan ett kontinuerligt underhåll. Jag upptäcker nu hela tiden saker som ska ändras, tas bort, eller läggas till. Det är också meningen att bilder ska läggas in, i en särskild avdelning. Jag har tankar på att skriva en del om de hembygder där anfäderna bott, och kanske lite om levnadsförhållanden på 1700- och 1800-talen. Detta ska inte ses som löften, utan mer som lösa tankar om framtiden. En del rent estetiska förbättringar kommer nog också att ske efter hand.

Nu känner jag mig dock sugen på att återuppta själva forskandet igen. Grenen Ekman från Marstrand är vad jag nu försöker få grepp om, och den kommer så småningom att infogas på hemsidan.