Kusinerna Westring

Jag fortsätter att citera från Knut Westrings berättelse. Han har ett avsnitt där han beskriver var och en av sina kusiner, "farbror Christians" barn. Denne farbror Christian var egentligen döpt till Christopher Edward, men tycks ha tilltalats Christian. Så här skriver Knut om sina kusiner på Klädpressaregatan:

"Jenny Paulina var smärt, medellång samt hade ett aristokratiskt utseende och var i ordets bemärkelse en skönhet. Hon var en skicklig pianist. Augusta var blond samt hade en undersätsig figur, livlig och gladlynt med ett sympatiskt sätt, så att alla närmade sig henne. Ida var lång och smärt, godmodig och snäll men något tillbakadragen. Hon var vad man kallar icke vacker och detta gjorde henne tillbakadragen. Kusin Edward var kontorschef hos manufakturgrosshandlare Lindhult. Han var skicklig bokförare, omtyckt i familjekretsarna och slöt sig till sina vänner grosshandlare Larsson, kamrer Berggren, kontorschefen Nicke Rodin. Dessa fyra voro frimurare och tillbringade ofta sina aftnar på klubben. Edward var även en stor teatervän och bjöd ofta sina systrar samt min syster Hedda på teatern, synnerligast under operaföreställningar då han hyrde en loge där alla hade en bekväm plats. Kusin August var anställd som bokhållare vid Göteborgs och Bohus Sparbank. Han var mycket sjuklig och började bliva minnesslö samt led av stelkramp, vadan han fick ta avsked från sin tjänst. Han var därefter en kort tid biträde hos klädeshandlare Thulin men sjukdomen tog allt mer överhand varför familjerådet Christian W, farbror Nicklas, Edward och Jenny beslöt att utackordera honom på landet där han en dag under promenad fick epilepsi, föll och dog. Kusin Rudolf önskade bliva lantbrukare varför farbror föranstaltade att han som såsom elev blev antagen på godset ”Nordhalla” under disponent Hjorts ledning."

Knut konstaterar alltså beträffande kusinen Ida, att hon var "vad man kallar icke vacker". Vad detta innebar kan vi bara gissa, och jag har dessvärre inte någon bild på henne. Hon levde dock sitt liv som ogift, men tillsammans med de likaledes ogifta kusinerna Jenny och Hedvig, från Mariestad. Jag får intrycket att dessa tre delat hushåll ända in på ålderns höst. På gamla dagar blev de tvungna att flytta från Klädpressaregatan, på grund av att Edward nödgades sälja fastigheten på grund av dåliga affärer. Då var de glada dagarna nog för längesedan över. 

Glada dagar vid Lilla Bommen, Göteborg

För en tid sedan fick jag överraskande ett mail från en medlem av släkten Westring, som jag dittills inte känt till. Det var en man i 75-årsåldern, som visade sig sitta på en hel guldgruva. Han hade hittat till min hemsida genom att googla på sitt eget namn, som var detsamma som hans egen fars namn. Vi har sedan dess utbytt en hel del mail, och all möjlig information. Denne Westring har ärvt en hel del dokument rörande vagnmakar- och borgarfamiljen Westring i Göteborg,  som jag skrev om i inlägg i början av 2009.

Erik Westring, född i Stockholm 1756, drev vagnmakeri på Vallgatan i Göteborg. Han hade övertagit rörelsen av sin svärfar Christian Emmich. År  1802 inträffade en av de stora bränderna i Göteborg, och vagnmakeriet ödelades, liksom hela kvarteret. Erik Westring sålde den ödelagda tomten, och köpte i stället en fastighet på Klädpressaregatan 4, nära Lilla Bommen. Dit flyttade han med sin familj, och drev även sitt vagnmakeri där. Så småningom avled Erik Westring, och några år senare även hans hustru. Det fanns tre efterlevande söner, och en av dessa var min anfader Erik Aron Westring, snickare i Mariestad. De två övriga sönerna bodde kvar i fastigheten vid Lilla Bommen, och de byggde så småningom även till den, när familjerna i nästa generation också behövde bostad. Så här långt hade jag själv kommit, när det gällde att skapa en bild av familjen Westring på Klädpressaregatan, delvis med fantasins hjälp. Nu har jag fått bekräftelse på att bilden var ganska riktig, genom ett dokument som min nya släkting skickat mig.

I denna stora familj Westring rådde stor gästfrihet, och man hade ofta bjudningar och musikaftnar. Både släktingar och andra borgarfamiljer i Göteborg roade sig i detta hem. Två av Erik Arons döttrar från Mariestad etablerade sig där som någon sorts jungfrur, med vissa hushållsuppgifter. Erik Arons son Knut vistades under några år i Göteborg, som ”seminarieelev”. Nu har jag fått veta betydligt mer om vad han egentligen sysslade med, och det var nog inte så mycket studier. I stället levde han med i det glada livet på Klädpressaregatan. Om detta har han skrivit i ett dokument som han plitade ner på sin ålders höst i Mariestad. Här följer ett utdrag:

” Då jag hör god musik flyger mina tankar långt tillbaka, ja ända till år 1863 och till den käre farbror Christian Westrings musikaftnar. Farbror var mycket musikalisk och älskade sång och musik. Musikaftnarna lades i synnerhet på höst och vinter. Såsom deltagare i musiken voro inbjudna tullförvaltare Ahl?, namnet kommer jag icke ihåg förste fiol, direktör Åhlander basfiol, tekniska läraren Hallin fiol, Ida andra fiol, farbror Christian violonell. Piano för fyra händer trakterad av systrarna Jenny och Augusta. Kusinerna Edward och August samt stadsmäklarna Landberg och Bager voro en härlig sångkvartett. Såsom gäster voro mestadels inbjudna stadsfogde Amén med fru, bankkamrer Berggren, kontorschefen Nicke Rodin, manufakutoristen Vernbom, grosshandlande Oscar Larson, manufakutoristen Hallgren med fru och döttrar m.fl. Detta voro härliga aftnar. Farbror Christians familj var ansedd för den mest gästvänliga i Göteborg. Sådana musikaftnar slutades alltid med en enkel supé samt en svängom i salen efter pianomusik. Farbrors familj bestod av tre döttrar och tre söner bland vilka alla äro nämnda utom Rudolf samt min syster Hedda Josefina som husmoderförestod hushållet.”

Det som känns roligt är att Knuts berättelse stämmer så väl överens med den bild jag hade föreställt mig. Jag har läst bouppteckningar och sett att familjen hade rikligt med konst, och en mängd musikinstrument. Jag har ju också kunnat följa i kyrkböckerna, hur denna fastighet varit ett centrum både för Westringarna i Göteborg och delvis för Mariestadsfamiljen.

Jag tänker återkomma med fler utdrag ur Knuts berättelse, som är ganska lång.

Ett märkligt sammanträffande

Man borde väl inte missköta en blogg på detta viset! Hela vintern har passerat, och har förvisso inneburit en del släktforskning, även om jag tycker att jag skulle vilja ha mer tid. Jag tragglar vidare på farfars släkt, och tyc ker att jag sitter nästan fast ibland. För varje steg bakåt blir det att ta hundra nya steg framåt. Enbart farfars släktregister innehåller nu över 1000 personer. Farfars farmor föddes i Ödenäs utanför Alingsås, i en familj som jag hållit på att jobba med hur länge som helst. Levnadsödena är de vanliga, fattigdom och stor barnadödlighet. När det gäller nu levande ättlingar, så försöker jag ibland hitta dem på Facebook. Det lyckas emellanåt, om de inte har alltför vanliga namn. Ofta finns det ett intresse för rötterna, och jag kan skicka över någon antavla. Det är roligt när man kan överraska och glädja andra på det sättet.

En rolig sak som hänt sista tiden måste jag berätta. Min särbo, född och uppvuxen i södra Jämtland, har en anfader, Anton Andersson, som flyttat upp dit från Bollebygd 1885. Detta har jag vetat länge, genom några bygdeböcker som getts ut i den trakten. För några veckor sedan fick jag för mig att börja följa denna Anton bakåt. Han var för övrigt mormors far till min särbo. Det visar sig att fadern var soldat i Bollebygd, med namnet Ring. Modern är född i Ödenäs(!) Nu blev jag riktigt nyfiken. Snart visade det sig att Antons mor, född i Ödenäs, var syssling till min farfars far Olaus Eriksson. Visst är man släkt med väldigt många, men jag tycker nog ändå att detta var ett märkligt sammanträffande. Det var så jag knappt kunde sova natten efter denna upptäckt. Nu hamnar min särbo Jan-Olof i mitt och farfars släktregister. Vem hade kunnat ana detta för några veckor sedan?!

Och nya frågor dyker upp. Varför flyttade Anton Andersson den långa vägen från Bollebygd till Dalåsen i södra Jämtland? Han gifte sig för övrigt endast en månad efter inflyttningsanteckningen, så jag tror ju att han varit där redan tidigare. I Dalåsen blev han genom giftermålet hemmansägare på en gård, och har givit upphov till en stor släkt med Antonsöner i den byn. Men ingen av de nu levande släktingarna verkar ha en aning om vad som förde honom denna långa väg, vilket jag hade hoppats. En tanke är att han kan ha varit rallare. En annan möjlighet är att det varit svårt att försörja sig i Bollebygd, och att det var arbetstillfällen i skogen i norr som lockade. Kanske går det att forska vidare i detta så småningom.

Westring från Västerhaninge

Nu kan man säga att sommaren är till ända, och för min del har den inneburit ett minimum av släktforskning. Det avspeglar sig även i denna blogg, som legat väldigt stilla under flera månader. För mig har ändå det viktiga hänt, att ett nytt litet skott på släktträdet tillkommit. Unni Ida Linnéa såg dagens ljus den 3 juli, och blev mitt femte barnbarn.

Fortfarande har jag inte kommit i gång på allvar med någon släktforskning. Ändå har det hänt en del intressanta saker. En släkting på min mormors sida, Christopher Tollnert, kontaktade mig för något år sedan, och har varit otroligt flitig vad gäller familjen Westring. Han är ändå en generation yngre än mig, och borde ha fullt upp med annat, så jag är väldigt imponerad. Vi har samarbetat en del, och jag har bl a bidragit med en del läsning av gammal text. Följande har Christopher kommit fram till, med visst bistånd av mig, men inte mycket:

I Västerhaninge kommun verkar fram till ca 1770 gästgivaren Nils Eriksson, på Sadelmakarkrogen. Tillsammans med hustrun Kerstin (som troligen senare ändras till Christina) får han flera barn. Någon gång kring 1770 flyttar hela familjen till Katarina församling i Stockholm. De arrenderar en gård med hus i kvarteret Holland, vid Götgatan, för att där driva gästgiveri. I samband med flyttningen tar familjen namnet Westring, troligen efter Västerhaninge. Efter ca 2 år avlider Nils Westring, men änkan bor kvar, och driver eventuellt rörelsen vidare. Sönerna Eric, Nils och Johan utbildar sig till olika hantverksyrken. Eric flyttar till Göteborg 1783 som vagnmakargesäll. Dottern Brita Christina gifter sig med hårfrisören vid Operan, Peter Lindblad. Modern Christina avlider 1792, och efter henne finns en bouppteckning, som upptar de nu nämnda fyra barnen.

Det finns några frågetecken, så vi är inte hundraprocentigt säkra på att detta är rätt familj, men indicierna är mycket starka. Om detta stämmer så har jag kommit ett steg vidare vad gäller Eric Westring, vagnmakaren i Göteborg, som tog över vagnmakeriet på Larmgatan efter sin svärfar Christian Emmich, och som sedermera flyttade till Klädpressaregatan i Nordstan, efter den stora branden  1802. Därmed kan man också avskriva teorin att namnet Westring skulle härstamma från Holland, och vara ett vallonnamn, som vi ibland trott. Det var mycket vanligt att man tog namn efter hemorten, så namnet Westring har sitt ursprung på flera olika orter som heter något på Väster, t ex Västervik. Den som står för det utländska inslaget är Christian Emmich, som vi nu vet kommer från Magdeburg i Tyskland. Det skulle vara roligt att kunna gå vidare även med hans anor, men hur man forskar i Tyskland vet jag ingenting om.

Christopher har även kartlagt ättlingarna till Eric Westrings syskon, vilket jag kan redogöra för vid något senare tillfälle. Vi får ju se om vi även kan gräva oss ytterligare någon generation tillbaka, vilket inte ser helt omöjligt ut när det gäller Nils Eriksson-Westring.

Tillbaka bland tragiska livsöden

Jag har inte kommit vidare på det ryska spåret och lämnar det för tillfället. I stället återgår jag till den grå vardagen bland bönder, torpare och inhyseshjon. Ibland är den inte ens grå, utan nattsvart. Begrunda t ex Olof Svenssons öde. Olof var bror till min farfars farfar Erik Svensson. Han var född 1890. Så här såg hans liv ut:

Olof Svensson, född 1790, gifter sig 1813 med Britta Andersdotter.
12 mars 1814 föds dottern Britta Maja.
23 maj 1814 dör dottern Britta Maja.
1815 föds dottern Anna Britta.

Under 1819 händer följande:
15 april 1819 föds sonen Andreas.
3 september 1819 dör hustrun Britta Andersdotter.
2 november 1819 dör dottern Anna Britta.
16 december 1819 dör sonen Andreas.
Efter 6 år har Olof alltså mist både hustrun och samtliga 3 barn.

1822-1828:
1822 föds dottern Anna Britta utom äktenskapet. Modern är pigan Ingjerd Larsdotter.
31 mars 1823 gifter sig Olof Svensson och Ingjerd Larsdotter.
4 december 1823 föds dottern Christina.
1826 föds dottern Brita Stina.
1827 dör dottern Christina.
29 oktober 1828 dör Olof Svensson själv av bröstvärk.
21 november 1828 dör dottern Brita Stina.
Av familjen återstår nu andra hustrun Ingjerd samt dottern Anna Britta.

Därefter kan noteras att:
Änkan Ingjerd gifter så småningom om sig och flyttar till Bollebygd.
Dottern Anna Britta, det enda överlevande av sex barn, medföljer modern till Bollebygd. År 1900 dör Anna Britta ogift på lägenheten Klippdalen under Gamlebo Svenningsgård i Lerums församling.

Återigen undrar man hur de orkade, hur de stod ut med detta liv. Av Olof Svenssons sex barn återstår efter 1900 ingenting.

Mer om ryska krigsfångar

Jag blev väldigt nyfiken på detta med Anders Gregg och huruvida han faktiskt var en rysk krigsfånge. Så pass nyfiken att jag kände att jag måste friska upp mina historiekunskaper en aning. I helgen har jag därför läst på en del om Gustav III:s krig mot Ryssland 1788-90. Gustav III ville av flera orsaker börja ett krig mot Ryssland, men hade inte ständernas samtycke till detta. Han planerade därför att "fejka" ett ryskt anfall mot Sverige. Tydligen behövde detta inte genomföras eftersom en rysk patrull av misstag gick över gränsen, och därmed kunde man stämpla Ryssland som angripare. Kriget verkar ha gått lite halvdåligt de första åren, för Sveriges del. I juli 1790 inträffade dock det berömda slaget vid Svensksund, där den svenska flottan angrep den ryska. Det slutade med en svensk seger, som blev avslutningen på kriget. Det är här krigsfångarna kommer in i bilden. "De cirka 6 000 ryssar som räddat sig upp på holmar och skär togs snart till fånga. De var så talrika att man fick problem med att föda dem alla. Bland dessa fångar - som beskrivs som "usla" och "ynkligt klädda" - fanns både kosacker, kalmucker och basjkirer samt också ett 60-tal turkiska galärslavar som tagits till fånga i Svarta havet två år tidigare." (Peter Englund om slaget vid Svensksund) På hemsidan för Westgiötha Gustavianer kan man läsa om Garnisonsregementet i Göteborg, ett värvat regemente: "Manskapet kom i huvudsak från västra Sverige men det förekom också folk av utländsk börd. I slutet av 1700-talet kom ungefär hälften av manskapet från andra länder. De största grupperna utgjordes av norrmän (ca 160 man) och ryssar (ca 180 man). De senare kom till Göteborg som krigsfångar i samband med kriget 1788-90." Av detta drar jag slutsatsen att Gregg absolut kan ha varit en rysk krigsfånge, och i så fall kom han nästan säkert i samband med slaget vid Svensksund. Staden Jaroslav har jag också hittat, den finns lite nordost om Moskva, om jag nu minns rätt. Nu återstår att se om Greggs ursprung kan bekräftas på något mer sätt, och om det dessutom fanns ytterligare en krigsfånge som kom efter slaget vid Narva. Det har varit svårare att hitta uppgifter om detta. Det verkar som om alla krigsfångar från det kriget hamnade på Visingsö, fram till att Visingsborgs slott brann vid jul 1718. Då fraktades de ut i landet, men det nämns inte några platser i västsverige i samband med detta. (Av någon obegriplig anledning går det nu inte att göra radbrytningar i texten. Den blir därför rörig och svårläst, men jag lyckas för tillfället inte göra något åt detta.)

Anders Gregorowitz, rysk krigsfånge?

Jag skriver lite för sällan i den här bloggen. Emellanåt slår mig tanken att jag borde skriva något, men då tycker jag att jag inte har så mycket nytt, av allmänt intresse, och så blir det inte av. Jag harvar på bland mina bönder och torpare, och det är sig för det mesta ganska likt. Själv är jag dock intresserad av varenda person som dyker upp, men kanske är det ändå inte så mycket för andra att läsa om. Jag arbetar nu sedan en tid med farfars släkt. Det som är lite intressant med den släkten är att det ryktas om att vi härstammar från en rysk krigsfånge. Man blir alltid lite nyfiken på om sådana rykten stämmer med verkligheten. En halvbror till farfar uttalar sig i en tidning om saken i samband med en intervju på hans 90-årsdag. Halvbrodern heter Karl Olsson, och är född i Skallsjö 1855. Karl uppger att han härstammar från en rysk krigsfånge som kom till Sverige "i början av 1700-talet". Karl tror att det finns ett samband med slaget vid Narva. Jag har dessvärre inte kunnat leta mig så långt tillbaka. Jag har dock en misstanke om att det som vanligt är en hel del förväxlingar inblandade. Farfars farmor Elin Nilsdotter hade en syster, Olena Nilsdotter. Olena gifte sig med sonen till en rysk krigsfånge, som dock inte kom hit i början av 1700-talet, utan runt 1789. Ryssen i fråga hette Anders (troligen försvenskat) Gregorowitz, och uppges i husförhörslängderna vara född i Jaroslav i Ryssland 1769. Jag har inte kollat upp om det finns en sådan stad, det låter mest som ett mansnamn i mina öron. I kyrkböckerna anges han som ryss, men det står inget om krigsfånge. Anders Gregorowitz antogs 1799 som svensk soldat för Ödenäs socken under soldatnamnet Anders Gregg. Han tjänade som soldat fram till 1813. Anders Gregg gifte sig och bildade familj i Ödenäs. Då äldste sonen med familj flyttade till Petared i Bollebygd 1833 flyttade Gregg med. Han avled där vid jultid 1857. Nu återstår bara frågan om denne Gregg är den som det ryktats om i släkten, eller om det finns ytterligare en rysk krigsfånge som skulle ha kommit tidigare. Jag hoppas att det ska gå att reda ut detta med tiden.