Pappas "moster Gerda" var sångerska

Nu har jag gjort en helomvändning för att få lite omväxling. Farmors släktgren var den första jag började med som pensionär, och det är nu sju år sedan. Mycket behövde uppdateras där, eftersom det nu finns mera källor att tillgå digitalt än för sju år sedan. Det kändes lite uppfriskande att ta ett nytt tag med denna gren, efter allt harvande med Odhelius-släkten, som nu får vila lite. Farmor hade ett helsyskon och flera halvsyskon. Bland halvsyskonen fanns någon som min pappa kallade ”moster Gerda”, och hon skulle ha varit sångerska, vilket inte var så vanligt. Detta var tyvärr något som jag missat att skriva ner, så det fanns bara i mitt huvud. Även mina kusiner hade hört sin mor, min faster, tala om denna moster Gerda. I mitt huvud fanns även en uppgift att Gerda sjöng tillsammans med Blenda Nordström. Under många år har jag då och då letat på internet efter någon som helst uppgift om dessa sångerskor, men förgäves.

 

Ellen Nordström och Gerda Johansson

Gerda föddes 1859 i Göteborg som första barnet till slaktargesällen Magnus Johansson och hans hustru Josefina Sofia Olsson. Av deras sammanlagt sex barn var det Gerda, Clara och Knut Gideon som nådde vuxen ålder. När Knut Gideon var endast några månader gammal begick fadern Magnus Johansson självmord, genom att dränka sig. Åtminstone står det i husförhörslängden att det var självmord. Josefina Sofia stod nu ensam med Gerda 9 år, Clara 7 år, och minstingen Knut Gideon. Efter fem år som änka födde hon sonen Carl, och vem som är far till honom har hon inte angett. Ytterligare ett år senare gifte hon sig med min farmors far Carl Larsson, bördig från Skepplanda. Med honom fick hon först min farmor Anna 1875, och några år senare sonen Erik. När Erik föddes hade Gerda hunnit bli 20 år. 

Vad kan ha fört in Gerda på sångens väg? Det kan verkligen inte ha varit vanligt bland s k enkelt folk.Åren 1890 till 1893 var hon i Tyskland. Det kan inte heller ha varit vanligt. Det är irriterande att inte ha en aning om orsaken till något av detta. Kanske pappa hade vetat, om man frågat lite mer. I alla fall står Gerda som sångerska till yrket, i husförhörslängderna. Bortsett från vistelsen i Tyskland framlevde hon sitt liv som ogift i Haga och Annedals församlingar i Göteborg, fram till sin död 1937.

Och häromdagen fick jag äntligen ett napp när jag googlade. Det fanns något på Göteborgs stadsmuseum om Gerda Johansson och hennes sångpartner ELLEN Nordström. Det var så hon hette, inte Blenda. Jag har fått några bilder på sångerskorna, och kommer kanske så småningom även att få kopia på någon sorts skrift om dem, som finns på museet. Så nu vet jag hur farmors halvsyster såg ut, och de var faktiskt lika, även om de bara var syskon på mödernet. En ovanligt lyckad dag för en släktforskare. 

Gerda Johansson i folkdräkt

 Bildkälla: Göteborgs stadsmuseum, Personarkivet

Fler emigranter

I förra inlägget berättade jag om den kvinna i USA, som jag hjälpte med en del forskning kring hennes familj. När detta började bli klart, hade jag fått kontakt med en annan kvinna i USA, i ungefär samma ärende.

I min forskning genom åren har jag funnit otaliga personer och familjer som emigrerat till Amerika, men enbart på sidogrenar, så jag har inte lagt ner så stor möda på att följa dem ”over there”. Familjen Hillberg, med ursprung i Marstrand, uppehöll jag mig vid i några av mina allra första blogginlägg 2009. Abraham och Sara Margareta var morföräldrar till min morfar. Namnet Hillberg dog ut på ”min” gren, eftersom Abraham Hillberg och hustrun Sara Margareta inte fick några söner som bildade familj, förutom en son, vars båda barn var barnlösa. Två döttrar till Abraham och Sara Margareta fick dock stora familjer. Dels var det yngsta dottern Ada Margareta, född 1853, och mor till min morfar. Dels var det dottern Sofia Constantia, född 1845. Sofia gifte sig med Peter Samuel Spångberg. Bland de många barnen till detta par fanns målaren Carl Alexius Spångberg, som jag lyckades följa en bit. År 2009 fanns dock inte tillgång till kyrkböcker på internet längre fram än till runt 1900, i de flesta fall. Hade man tur, kunde man sedan hitta personerna i Sveriges dödbok, och i bästa fall den vägen också hitta eventuella makar. Men när det gällde Carl Alexius och hans familj, hade det blivit alldeles stopp.

Nu dyker det alltså upp ett barnbarnsbarn till Carl Alexius Spångberg, bosatt i Texas, USA, och har massor av information om hela denna släkt, efter emigrationen. Däremot saknar hon en hel del kunskap om familjens historia i Sverige. Vi kan alltså ge varandra intressant information åt båda håll. Eftersom Carl Alexius var kusin till min morfar, så känns detta som en ”nära” släktgren, som jag är väldigt glad att få denna information om. Något som man aldrig lär få någon vetskap om, är om dessa båda kusiner kände varandra, eller åtminstone kände till varandra.

När jag nu tittar i kyrkböckerna för Fässberg (Mölndal), där jag förlorade familjen 2009, så ser jag att all information finns där om deras emigration. Carl Alexius och hustrun emigrerade 1928, och de flesta av barnen samtidigt, eller under angränsande år. Av familjens 12 barn emigrerade 10. Carl var född 1870, så han emigrerade sent i livet, och barnen var vid denna tid mellan cirka 20 och 40 år gamla. Carl Spångberg, som då hette Spongberg, avled 1963 i Malden, Middlesex, Massachusetts, USA. Anledningen till emigrationen, sent i livet, och också ganska sent i hela emigrationens historia, har jag inte fått klart för mig. Det måste jag komma ihåg att fråga min kontaktkvinna i Texas. 

Carl Alexius Spångberg, 1870 - 1963, som ung

Carl Alexius Spångberg på lite äldre dagar

 

En helt annan familj

Det kan finnas olika anledningar till avbrott i den egna släktforskningen. Det avbrott jag nu senast råkat ut för var ganska trevligt. Jag blev kontaktad via mail av en ung kvinna i USA, som släktforskar, och funnit en anknytning till min släkt. Jag kunde ge henne en del kompletteringar, och lyckades hitta några nu levande släktingar till henne (och alltså även till mig själv). När detta var klart, kom hon med en försynt förfrågan om hon kunde få lite hjälp när det gällde en annan gren av hennes släkt. Det gällde hennes farfar, som emigrerat till USA så sent som 1956. Farfaderns bakgrund hade länge varit höljd i dunkel, och det gällde till stor del fortfarande, även om en del hade framkommit på senare år. Den information jag fick var att modern övergett sitt barn, kvinnans farfar, och att barnet vuxit upp med sin far och dennes hustru, som adopterat pojken. Dessa båda hade varit mycket stränga, och han upplevde själv att han inte haft det bra hos dem. Jag fick tillgång till en del dokument från både barnavårdsnämnd och adoptionsmyndigheter, som familjen på grund av språksvårigheter inte kunnat tolka. Följande historia kunde jag pussla ihop:

I stadsdelen Landala i Göteborg bodde arbetarfamiljen Larsson, med många barn, som började bli vuxna i slutet av 1910-talet. Under loppet av ett enda år blev tre av döttrarna gravida, utan att vara gifta, och födde tre s k oäkta barn under 1919-20. Jag föreställer mig en arbetarbostad på ett rum och kök, vilket var vanligt, även om det kanske förekom även tvårummare. Det var ingen drömsituation, tre döttrar som drog skam över familjen, förutom att tre nya munnar skulle mättas. Nu blev det ändå så att de två första av barnaföderskorna rätt så snabbt gifte sig med sina barns fäder. Dock blev de boende kvar i ett eller två år i föräldrahemmet, för det var ont om bostäder. Det tredje av systrarna födde sitt barn i slutet av 1920, och det barnet var alltså min amerikanska kontakts farfar, som vi kan kalla Johan. Modern, som vi kan kalla Anna, uppgav sig vara trolovad med barnets far, som vi kan kalla Lars. Men i handlingarna från barnavårdsnämnden framgår att denne Lars redan i december samma år, 1920, förlovade sig med en annan kvinna, och gifte sig med henne i juni året därpå. Det framgår att detta var ett hårt slag för modern, Anna. Av någon anledning, kanske trångboddheten och en allmänt ansträngd situation, placerades Johan någon gång under 1921 i ett fosterhem i Bohuslän. Där hade han det inte bra, enligt de inspektioner som gjordes, och efter en kort tid placerades han hos fadern Lars och dennes hustru, som vi här kallar Ingeborg. Där blev Johan kvar under hela sin uppväxt. Troligen hade han ingen kontakt med sin mor, som ganska snart träffade en ny man, gifte sig, och fick många barn. 

Första anteckningen om att Lars och Ingeborg ville adoptera Johan är från 1924. De verkar dock inte ha satt denna plan i verket. Nästa gång dyker frågan upp 1932, och då är alltså Johan 12 år. Modern ger sitt tillstånd, och alla myndigheter är positiva till adoptionen, men inte heller nu kommer den till stånd, trots att papper är ifyllda och olika intyg anskaffats. Johan hinner nu bli 13 år, och tydligen finns det då krav på att han själv ska ge sitt medgivande till adoptionen. Detta verkar stjälpa hela adoptionsfrågan. Fadern Lars emigrerar till USA 1947, och sonen Johan kommer efter med sin familj 1956. En av hans söner är alltså far till min kontakt, och är vid utresan 10 år gammal.

Familjen har levt i övertygelsen att Johan verkligen varit adopterad av fadern och hans hustru tillsammans. Man har också varit mycket undrande till att Anna lämnade sin son så ”lättvindigt”. Kanske kan man få ett annat perspektiv på detta genom att se familjens situation i den trånga bostaden där i Landala. Men varför Johan sagt sig, eller trott sig, vara adopterad, skulle vara intressant att få veta. Såvida han nu inte adopterats efter 1935, då det finns en anteckning om att han inte är adopterad. Det verkar mindre troligt. Kanske får jag svar på detta så småningom. Vår kontakt fortsätter.

Lite sjukt är det ju, att jag lägger allt mitt eget åt sidan, och gräver ner mig i dessa papper angående för mig totalt okända personer. Men grejen är väl att så fort man fått syn på dessa papper, så är personerna inte okända längre, och jag blir lika nyfiken som familjen, på vilka öden som döljer sig däri. Sådana är vi släktforskare.

Landala långgata 1903. Vykort.

Några tankar i hösten

Ja, det är svårt att hålla en släktforskarblogg uppdaterad, när man inte ägnar sig åt släktforskning. Sanningen är att det blivit mindre och mindre tid avsatt till detta. Det händer att jag blir sittande en hel dag från morgon till kväll, men sådana dagar kommer alltför sällan. Det handlar säkert om dålig disciplin från min sida, som jag bör kunna göra något åt. Jag VILL ju inget hellre än att syssla med detta. Kanske kom jag av mig lite under våren, då min tidsbrist berodde på saker jag inte kunde råda över. Nu kan jag dock inte skylla på detta.

Jag sitter fortfarande och följer ättlingarna till Andreas Tysk. Det kan man ha olika tankar om. Är det vettigt att snöa in så till den grad på ett enda spår? Denna släkt Tysk/Odhelius har nu upptagit min tid i säkert ett års tid, och det är mycket kvar! Samtidigt vilar tre andra släktgrenar i sina pärmar och datamappar. Där finns också mycket kvar att göra. Varför detta intresse för just Tysk/Odhelius?

Jag tror det har en enkel förklaring. Man måste vara ärlig. Detta är helt enkelt en mer spännande släktgren, med massor av fynd att göra på nätet. Här finns människor som satt avtryck i historien på ett helt annat sätt än den breda allmogen som kämpade på sina gårdar och torp på landsbygden. Jag har ju tidigare ägnat många år även åt detta, och engagerat mig i deras livsöden. Men som omväxling har det varit stimulerande att rota bland städernas folk, och personer som fått helt andra möjligheter. Det visar sig ju genom att jag hittar läkare, tandläkare, kaptener, journalister, till och med professorer och nobelpristagare. Dessutom olympiamedaljörer. Det tar också betydligt mer tid, genom att det finns så mycket information att hitta om dessa personer. Jag får väl acceptera att jag tycker detta är roligt, efter alla år med torparna, och inte känna någon skuld för det.

Andreas Tysk hade fyra barn, alltså tre förutom min anfader Anders Odhelius. Av dessa tre är jag fortfarande kvar på den förste, Thore, född 1690, och hans dotter Christina. Med denna takt kommer det att ta flera år innan jag är klar. Kanske måste jag ompröva denna modell, men inte riktigt än.

Ytterligare en olympiamedaljör!

Nu har det varit stiltje här ett tag. Olika omständigheter har gjort att släktforskningen gått på sparlåga. Jag hoppas komma igång igen, men nu stundar ju sommaren, så kanske blir det ändå lite glest mellan inläggen ett tag till.

Det finns mycket att botanisera bland, när det gäller Andreas Tysks ättlingar, som börjar bli väldigt många. Nu senast hamnade jag i familjen Sandblom, en utlöpare från Christina Odhelius, dotter till Thore O. född 1690, som i sin tur var son till Andreas Tysk.

Laura Charlotta Simberg, född 1833 i Leksberg, Skaraborgs län, gifte sig 1865 med bleckslagaren Anders Niklas Sandblom, och de fick fyra söner. Hela familjen emigrerade till USA runt 1880. Eventuellt flyttade Laura Charlotta några år senare, och förenade sig med maken och sönerna. Någon gång före 1910 skildes makarna. Båda makarna avled i början på 1920-talet i Los Angeles, Kalifornien.

En av sönerna, Johannes Nikolaus, senare kallad John Sandblom, utbildade sig till tandläkare. Han gifte sig i USA med Ellen Therese Chinlund, troligen också svenskättling. I USA föddes barnen Linnéa, Philip och Lenore. År 1905 flyttade denna familj till Norge. Där blev John "Bestyrer for tandlegeinstitutet I Norge", och  medlem av norsk konglig  kommission, for tandlaegeexamen.Han bör ha varit en framstående och ganska berömd odontolog. År 1910 utgav han "Lærebog i Tandlaegekunst". I Norge föddes sonen Carl. Familjen flyttade sedan tillbaka till fädernelandet Sverige, och Stockholm, år 1910, där dottern Edit Sylvia föddes. John blev kunglig tandläkare 1922 och 1ste hovtandläkare 1924. Han var ordförande i Svenska Tandläkaresällskapet 1919-21.

Nu kommer vi till en rolig detalj. Jag har ju tidigare skrivit om en olympiamedaljör, och här har vi nu en till, i John Sandblom. År 1928 gick de olympiska sommarspelen i Amsterdam. Där deltog John Sandblom i 8-metersklassen i segling. Hans besättning bestod bl a av sönerna Philip och Carl. Båten som de deltog med hette Sylvia, och var bara en av många båtar som John Sandblom ägt och seglat. Båten Sylvia, med John Sandblom vid rodret, kom trea vid den olympiska seglingen, och blev alltså bronsmedaljör. Jag har förgäves försökt hitta någon bild från de olympiska spelen. Däremot hittade jag en bild på John Sandblom, som passagerare i en annan båt, vid ett betydligt senare tillfälle.

John Sandblom 1871-1948, i mörk basker. Bilden är från 1941 och tillhör Sjöhistoriska museet.

John Sandbloms son Philip Sandblom utbildade sig till läkare och blev kirurg. Han blev mest känd som rektor vid Lunds universitet under åren 1957 till 1968.

Philip Sandblom, 1903-2001, rektor vid Lunds universitet

John Sandbloms tre bröder blev alla kvar i USA, bildade familj och fick ättlingar där.

Curlingspelande grosshandlare

Här ska berättas en liten historia om en ingift person i mitt släktträd. En ganska sentida ättling till Andreas Tysk, Elin von Hall, född 1872, gifte sig med Carl August Kronlund, född i Skövde 1865. Giftermålet ägde rum år 1894 i Göteborgs Domkyrkoförsamling. Carl August hade sedan 1882, alltså från 17 års ålder, varit anställd i den ansedda firman Aug. Abrahamsson & Co, en affär i ”korta varor”, dvs underkläder, kragar, knappar o likn. Denna affär var belägen på Östra Larmgatan 16 i centrala Göteborg. Vid tiden för giftermålet hade tiden kommit för Carl August att starta en egen firma i samma bransch. Detta skedde dock i Stockholm, dit han och Elin flyttade 1895. Det gick bra för honom. Han kallas nu grosshandlare, och så småningom flyttar familjen ut till Saltsjöbaden. Paret får två döttrar och en son. Jag fick först bilden av en korpulent herre med cigarr, som tilltalas ”grosshandlarn”, som i äldre svenska filmer. Men det visade sig att han inte riktigt stämde med den traditionella bilden av denna grosshandlare. 

När jag fortsatte googla på Kronlund, framkom det något överraskande faktum, att han var olympisk silvermedaljör i curling! Inte nog med detta. Han innehar även åldersrekordet för medaljörer vid olympiska vinterspel. År 1924, vid 58 års ålder deltar han med sitt lag i de första olympiska vinterspelen i Chamonix. De besegrade där Frankrike, som tog brons, medan Storbritannien tog guldet. Curling för herrar var alltså med som en gren i de första olympiska vinterspelen 1924, men därefter försvann curling som olympisk gren, ända till 1998, då den återkom för både damer och herrar. Detta är ju också ett kuriosum i sammanhanget. Att döma av de bilder som finns, så spelade man utomhus 1924, i rejäla ytterkläder. 

Carl August Kronlund står som nummer två från vänster

Porträtt av Carl August Kronlund, från Sveriges Olympiska kommittés hemsida

 

Att just mitt under 2014 års olympiska vinterspel hitta denna curlingspelande grosshandlare, var lite extra roligt. Han är ju inte riktigt min släkting, men närapå!

Här kan man läsa mer om både Kronlund och Olympiska spelen:
http://runeberg.org/spg/22/0091.html
http://curlinghistory.blogspot.se/2013_11_01_archive.html