En helt annan familj

Det kan finnas olika anledningar till avbrott i den egna släktforskningen. Det avbrott jag nu senast råkat ut för var ganska trevligt. Jag blev kontaktad via mail av en ung kvinna i USA, som släktforskar, och funnit en anknytning till min släkt. Jag kunde ge henne en del kompletteringar, och lyckades hitta några nu levande släktingar till henne (och alltså även till mig själv). När detta var klart, kom hon med en försynt förfrågan om hon kunde få lite hjälp när det gällde en annan gren av hennes släkt. Det gällde hennes farfar, som emigrerat till USA så sent som 1956. Farfaderns bakgrund hade länge varit höljd i dunkel, och det gällde till stor del fortfarande, även om en del hade framkommit på senare år. Den information jag fick var att modern övergett sitt barn, kvinnans farfar, och att barnet vuxit upp med sin far och dennes hustru, som adopterat pojken. Dessa båda hade varit mycket stränga, och han upplevde själv att han inte haft det bra hos dem. Jag fick tillgång till en del dokument från både barnavårdsnämnd och adoptionsmyndigheter, som familjen på grund av språksvårigheter inte kunnat tolka. Följande historia kunde jag pussla ihop:

I stadsdelen Landala i Göteborg bodde arbetarfamiljen Larsson, med många barn, som började bli vuxna i slutet av 1910-talet. Under loppet av ett enda år blev tre av döttrarna gravida, utan att vara gifta, och födde tre s k oäkta barn under 1919-20. Jag föreställer mig en arbetarbostad på ett rum och kök, vilket var vanligt, även om det kanske förekom även tvårummare. Det var ingen drömsituation, tre döttrar som drog skam över familjen, förutom att tre nya munnar skulle mättas. Nu blev det ändå så att de två första av barnaföderskorna rätt så snabbt gifte sig med sina barns fäder. Dock blev de boende kvar i ett eller två år i föräldrahemmet, för det var ont om bostäder. Det tredje av systrarna födde sitt barn i slutet av 1920, och det barnet var alltså min amerikanska kontakts farfar, som vi kan kalla Johan. Modern, som vi kan kalla Anna, uppgav sig vara trolovad med barnets far, som vi kan kalla Lars. Men i handlingarna från barnavårdsnämnden framgår att denne Lars redan i december samma år, 1920, förlovade sig med en annan kvinna, och gifte sig med henne i juni året därpå. Det framgår att detta var ett hårt slag för modern, Anna. Av någon anledning, kanske trångboddheten och en allmänt ansträngd situation, placerades Johan någon gång under 1921 i ett fosterhem i Bohuslän. Där hade han det inte bra, enligt de inspektioner som gjordes, och efter en kort tid placerades han hos fadern Lars och dennes hustru, som vi här kallar Ingeborg. Där blev Johan kvar under hela sin uppväxt. Troligen hade han ingen kontakt med sin mor, som ganska snart träffade en ny man, gifte sig, och fick många barn. 

Första anteckningen om att Lars och Ingeborg ville adoptera Johan är från 1924. De verkar dock inte ha satt denna plan i verket. Nästa gång dyker frågan upp 1932, och då är alltså Johan 12 år. Modern ger sitt tillstånd, och alla myndigheter är positiva till adoptionen, men inte heller nu kommer den till stånd, trots att papper är ifyllda och olika intyg anskaffats. Johan hinner nu bli 13 år, och tydligen finns det då krav på att han själv ska ge sitt medgivande till adoptionen. Detta verkar stjälpa hela adoptionsfrågan. Fadern Lars emigrerar till USA 1947, och sonen Johan kommer efter med sin familj 1956. En av hans söner är alltså far till min kontakt, och är vid utresan 10 år gammal.

Familjen har levt i övertygelsen att Johan verkligen varit adopterad av fadern och hans hustru tillsammans. Man har också varit mycket undrande till att Anna lämnade sin son så ”lättvindigt”. Kanske kan man få ett annat perspektiv på detta genom att se familjens situation i den trånga bostaden där i Landala. Men varför Johan sagt sig, eller trott sig, vara adopterad, skulle vara intressant att få veta. Såvida han nu inte adopterats efter 1935, då det finns en anteckning om att han inte är adopterad. Det verkar mindre troligt. Kanske får jag svar på detta så småningom. Vår kontakt fortsätter.

Lite sjukt är det ju, att jag lägger allt mitt eget åt sidan, och gräver ner mig i dessa papper angående för mig totalt okända personer. Men grejen är väl att så fort man fått syn på dessa papper, så är personerna inte okända längre, och jag blir lika nyfiken som familjen, på vilka öden som döljer sig däri. Sådana är vi släktforskare.

Landala långgata 1903. Vykort.