Westring från Västerhaninge

Nu kan man säga att sommaren är till ända, och för min del har den inneburit ett minimum av släktforskning. Det avspeglar sig även i denna blogg, som legat väldigt stilla under flera månader. För mig har ändå det viktiga hänt, att ett nytt litet skott på släktträdet tillkommit. Unni Ida Linnéa såg dagens ljus den 3 juli, och blev mitt femte barnbarn.

Fortfarande har jag inte kommit i gång på allvar med någon släktforskning. Ändå har det hänt en del intressanta saker. En släkting på min mormors sida, Christopher Tollnert, kontaktade mig för något år sedan, och har varit otroligt flitig vad gäller familjen Westring. Han är ändå en generation yngre än mig, och borde ha fullt upp med annat, så jag är väldigt imponerad. Vi har samarbetat en del, och jag har bl a bidragit med en del läsning av gammal text. Följande har Christopher kommit fram till, med visst bistånd av mig, men inte mycket:

I Västerhaninge kommun verkar fram till ca 1770 gästgivaren Nils Eriksson, på Sadelmakarkrogen. Tillsammans med hustrun Kerstin (som troligen senare ändras till Christina) får han flera barn. Någon gång kring 1770 flyttar hela familjen till Katarina församling i Stockholm. De arrenderar en gård med hus i kvarteret Holland, vid Götgatan, för att där driva gästgiveri. I samband med flyttningen tar familjen namnet Westring, troligen efter Västerhaninge. Efter ca 2 år avlider Nils Westring, men änkan bor kvar, och driver eventuellt rörelsen vidare. Sönerna Eric, Nils och Johan utbildar sig till olika hantverksyrken. Eric flyttar till Göteborg 1783 som vagnmakargesäll. Dottern Brita Christina gifter sig med hårfrisören vid Operan, Peter Lindblad. Modern Christina avlider 1792, och efter henne finns en bouppteckning, som upptar de nu nämnda fyra barnen.

Det finns några frågetecken, så vi är inte hundraprocentigt säkra på att detta är rätt familj, men indicierna är mycket starka. Om detta stämmer så har jag kommit ett steg vidare vad gäller Eric Westring, vagnmakaren i Göteborg, som tog över vagnmakeriet på Larmgatan efter sin svärfar Christian Emmich, och som sedermera flyttade till Klädpressaregatan i Nordstan, efter den stora branden  1802. Därmed kan man också avskriva teorin att namnet Westring skulle härstamma från Holland, och vara ett vallonnamn, som vi ibland trott. Det var mycket vanligt att man tog namn efter hemorten, så namnet Westring har sitt ursprung på flera olika orter som heter något på Väster, t ex Västervik. Den som står för det utländska inslaget är Christian Emmich, som vi nu vet kommer från Magdeburg i Tyskland. Det skulle vara roligt att kunna gå vidare även med hans anor, men hur man forskar i Tyskland vet jag ingenting om.

Christopher har även kartlagt ättlingarna till Eric Westrings syskon, vilket jag kan redogöra för vid något senare tillfälle. Vi får ju se om vi även kan gräva oss ytterligare någon generation tillbaka, vilket inte ser helt omöjligt ut när det gäller Nils Eriksson-Westring.

Tillbaka bland tragiska livsöden

Jag har inte kommit vidare på det ryska spåret och lämnar det för tillfället. I stället återgår jag till den grå vardagen bland bönder, torpare och inhyseshjon. Ibland är den inte ens grå, utan nattsvart. Begrunda t ex Olof Svenssons öde. Olof var bror till min farfars farfar Erik Svensson. Han var född 1890. Så här såg hans liv ut:

Olof Svensson, född 1790, gifter sig 1813 med Britta Andersdotter.
12 mars 1814 föds dottern Britta Maja.
23 maj 1814 dör dottern Britta Maja.
1815 föds dottern Anna Britta.

Under 1819 händer följande:
15 april 1819 föds sonen Andreas.
3 september 1819 dör hustrun Britta Andersdotter.
2 november 1819 dör dottern Anna Britta.
16 december 1819 dör sonen Andreas.
Efter 6 år har Olof alltså mist både hustrun och samtliga 3 barn.

1822-1828:
1822 föds dottern Anna Britta utom äktenskapet. Modern är pigan Ingjerd Larsdotter.
31 mars 1823 gifter sig Olof Svensson och Ingjerd Larsdotter.
4 december 1823 föds dottern Christina.
1826 föds dottern Brita Stina.
1827 dör dottern Christina.
29 oktober 1828 dör Olof Svensson själv av bröstvärk.
21 november 1828 dör dottern Brita Stina.
Av familjen återstår nu andra hustrun Ingjerd samt dottern Anna Britta.

Därefter kan noteras att:
Änkan Ingjerd gifter så småningom om sig och flyttar till Bollebygd.
Dottern Anna Britta, det enda överlevande av sex barn, medföljer modern till Bollebygd. År 1900 dör Anna Britta ogift på lägenheten Klippdalen under Gamlebo Svenningsgård i Lerums församling.

Återigen undrar man hur de orkade, hur de stod ut med detta liv. Av Olof Svenssons sex barn återstår efter 1900 ingenting.

Mer om ryska krigsfångar

Jag blev väldigt nyfiken på detta med Anders Gregg och huruvida han faktiskt var en rysk krigsfånge. Så pass nyfiken att jag kände att jag måste friska upp mina historiekunskaper en aning. I helgen har jag därför läst på en del om Gustav III:s krig mot Ryssland 1788-90. Gustav III ville av flera orsaker börja ett krig mot Ryssland, men hade inte ständernas samtycke till detta. Han planerade därför att "fejka" ett ryskt anfall mot Sverige. Tydligen behövde detta inte genomföras eftersom en rysk patrull av misstag gick över gränsen, och därmed kunde man stämpla Ryssland som angripare. Kriget verkar ha gått lite halvdåligt de första åren, för Sveriges del. I juli 1790 inträffade dock det berömda slaget vid Svensksund, där den svenska flottan angrep den ryska. Det slutade med en svensk seger, som blev avslutningen på kriget. Det är här krigsfångarna kommer in i bilden. "De cirka 6 000 ryssar som räddat sig upp på holmar och skär togs snart till fånga. De var så talrika att man fick problem med att föda dem alla. Bland dessa fångar - som beskrivs som "usla" och "ynkligt klädda" - fanns både kosacker, kalmucker och basjkirer samt också ett 60-tal turkiska galärslavar som tagits till fånga i Svarta havet två år tidigare." (Peter Englund om slaget vid Svensksund) På hemsidan för Westgiötha Gustavianer kan man läsa om Garnisonsregementet i Göteborg, ett värvat regemente: "Manskapet kom i huvudsak från västra Sverige men det förekom också folk av utländsk börd. I slutet av 1700-talet kom ungefär hälften av manskapet från andra länder. De största grupperna utgjordes av norrmän (ca 160 man) och ryssar (ca 180 man). De senare kom till Göteborg som krigsfångar i samband med kriget 1788-90." Av detta drar jag slutsatsen att Gregg absolut kan ha varit en rysk krigsfånge, och i så fall kom han nästan säkert i samband med slaget vid Svensksund. Staden Jaroslav har jag också hittat, den finns lite nordost om Moskva, om jag nu minns rätt. Nu återstår att se om Greggs ursprung kan bekräftas på något mer sätt, och om det dessutom fanns ytterligare en krigsfånge som kom efter slaget vid Narva. Det har varit svårare att hitta uppgifter om detta. Det verkar som om alla krigsfångar från det kriget hamnade på Visingsö, fram till att Visingsborgs slott brann vid jul 1718. Då fraktades de ut i landet, men det nämns inte några platser i västsverige i samband med detta. (Av någon obegriplig anledning går det nu inte att göra radbrytningar i texten. Den blir därför rörig och svårläst, men jag lyckas för tillfället inte göra något åt detta.)

Anders Gregorowitz, rysk krigsfånge?

Jag skriver lite för sällan i den här bloggen. Emellanåt slår mig tanken att jag borde skriva något, men då tycker jag att jag inte har så mycket nytt, av allmänt intresse, och så blir det inte av. Jag harvar på bland mina bönder och torpare, och det är sig för det mesta ganska likt. Själv är jag dock intresserad av varenda person som dyker upp, men kanske är det ändå inte så mycket för andra att läsa om. Jag arbetar nu sedan en tid med farfars släkt. Det som är lite intressant med den släkten är att det ryktas om att vi härstammar från en rysk krigsfånge. Man blir alltid lite nyfiken på om sådana rykten stämmer med verkligheten. En halvbror till farfar uttalar sig i en tidning om saken i samband med en intervju på hans 90-årsdag. Halvbrodern heter Karl Olsson, och är född i Skallsjö 1855. Karl uppger att han härstammar från en rysk krigsfånge som kom till Sverige "i början av 1700-talet". Karl tror att det finns ett samband med slaget vid Narva. Jag har dessvärre inte kunnat leta mig så långt tillbaka. Jag har dock en misstanke om att det som vanligt är en hel del förväxlingar inblandade. Farfars farmor Elin Nilsdotter hade en syster, Olena Nilsdotter. Olena gifte sig med sonen till en rysk krigsfånge, som dock inte kom hit i början av 1700-talet, utan runt 1789. Ryssen i fråga hette Anders (troligen försvenskat) Gregorowitz, och uppges i husförhörslängderna vara född i Jaroslav i Ryssland 1769. Jag har inte kollat upp om det finns en sådan stad, det låter mest som ett mansnamn i mina öron. I kyrkböckerna anges han som ryss, men det står inget om krigsfånge. Anders Gregorowitz antogs 1799 som svensk soldat för Ödenäs socken under soldatnamnet Anders Gregg. Han tjänade som soldat fram till 1813. Anders Gregg gifte sig och bildade familj i Ödenäs. Då äldste sonen med familj flyttade till Petared i Bollebygd 1833 flyttade Gregg med. Han avled där vid jultid 1857. Nu återstår bara frågan om denne Gregg är den som det ryktats om i släkten, eller om det finns ytterligare en rysk krigsfånge som skulle ha kommit tidigare. Jag hoppas att det ska gå att reda ut detta med tiden.

Lite mer om "brodermordet" i Redslegården

Jag ska återvända tillfälligtvis till den mörka händelsen i Horred. Jag har nu tillgång till hela rättegångsprotokollet, som jag ägnat en hel del tid åt att läsa och renskriva. En mängd vittnen är hörda. Jag får uppfattningen att det som hände var följande:

Den 18 februari 1881 var Johan Berndt Eriksson tillsammans med en granne på ett besök i Öxnevalla. De kom tillbaka hem till Redslegården ungefär kl. 18. Johan Berndt fick då se sin broder August komma körande med ett lass ved, som han tagit i Johan Berndts skog. Han började gräla med August, som försvarade sig med att veden var avsedd för deras mor, som enligt undantagskontraktet hade rätt till ved. Johan Berndt menade att August hade detta som svepskäl för att skövla skogen mer än nödvändigt. Johan Berndt hade en kniv i handen, som var avsedd för att lossa en del rep på "drögen" (en sorts släde?). August kom emot honom med en stake och de kom i slagsmål. I detta tumult råkade August bli skuren i armen av Johan Berndts kniv. August rusade in i Johan Berndts hus, där även modern befann sig. Det blödde ymnigt från armen. Kniven hade, enligt oduktionsprotokollet, råkat skära av ett större blodkärl. Man skickade efter en man som var känd för att kunna förbinda sår, men det tog en timme innan denne anlände. Förbindningen gick till så "att han först satte en kork midt över pulsådren straxt ofvanför såret på August Erikssons arm och deröfver lade klutar samt till sist band om med strumpeband". Blödningen minskade något, men August hade så ont att han inte kunde hålla armen stilla, och dessutom hade troligen blödningen pågått för länge. Vid tiotiden på kvällen avled August Eriksson på golvet i Johan Berndts hus. Obduktionsprotokollet talar om "stor blodfattigdom i alla inre organ".

Det framkommer i rättegångsförhandlingarna att Johan Berndt och August en längre tid varit osams. Bakgrunden verkar vara att August ville köpa hälften av gården, vilket Johan Berndt inte gick med på. Johan Berndt säger sig ha köpt gården "efter faderns död". Köpet måste dock ha skett senare, eftersom Johan Berndt vid faderns död endast var 11 år gammal. August, som var ogift, bodde alltså med modern i undantagsstugan, och var förstås väldigt missnöjd med detta. Vittnena talar om upprepade tillfällen då bröderna varit både i gräl och slagsmål, tidigare. Enligt domen kan dock inte styrkas att Johan Berndt hade för avsikt att döda August, och han döms därför för dråp. Straffet blir alltså nio års straffarbete, något som dock aldrig kom att verkställas, eftersom Johan Berndt tog livet av sig i häktet i Borås.

Ja, vilken sorglig historia!

En familj av charkuterister

Det blev ett långt juluppehåll i släktforskningen. Nu är det tjugondag knut och kanske kan det bli lite ordning på vardagen. Det är dock helt otroligt vad tiden rusar iväg, även för en pensionär. De där stilla vardagarna som bara lunkar på, vill liksom aldrig infinna sig. Det är ju egentligen bara positivt, jag skulle inte vilja ha långtråkigt. En bra sak var i alla fall att det uppdaterade släktregistret blev utlagt på hemsidan. Där finns hela Horredsgrenen med, som jag lagt ner mycket tid på under hösten. Det finns tyvärr lite småfel, som jag dock hoppas ska kunna rättas till rätt snart. Registret innehåller nu närmare 2000 personer, och det är klart att allt inte blir helt rätt på en gång.

Nu har jag i alla fall lagt hela Horredsgrenen åt sidan, och känner för att börja rota i en annan ända. För en tid sedan lade jag in en bild på Olaus Eriksson, farfars far i Skallsjö. Jag har nu bestämt mig för att titta lite närmare på hans barn och deras ättlingar, dvs farfar och hans syskon. Lite basfakta om denna familj fick jag fram redan på 80-talet, men det känns som om mycket nu behöver kollas upp och kompletteras.

Olaus Eriksson blev far till 14 barn. Han var gift 2 gånger och fick 7 barn i vardera äktenskapet. Min farfar Arvid Olausson föddes i det andra äktenskapet år 1875. Farfar hade en syster och fem bröder, varav en dog i späd ålder. Det speciella med denna brödraskara på fem personer, är att varenda en av dem blev charkuterister. Lika speciellt är att alla dessa utom Arvid var verksamma i Arvika, för kortare eller längre tid. Varför just Arvika, kan man undra, och det har jag inget svar på. En kort beskrivning av var och en av bröderna ser ut så här:

ARON, född 1871: Aron verkar ha varit en orolig själ, och flyttade omkring ständigt och jämt. Han har varit bosatt i Arvika i flera olika perioder, förutom i Torslanda och Lundby församlingar. Han gifte sig i Arvika 1908 och fick tre barn. Han blev änkeman redan 1914, och gifte aldrig om sig. Under åren 1923-30 vistades han i Amerika tillsammans med sonen Erik. Därefter födde han upp grisar i Torslanda en period. Han avled i Lundby församling 1942 och var då tämligen utfattig. Vid bouppteckningen uppgavs boet av Greta Nicander (min faster). Aron efterlämnade ett fickur, en summa av 5:90 på en bankbok, samt värdelösa gångkläder. Detta understeg i värde begravningskostnaden.

ERIK, född 1873: Erik var verksam som charkuterist i Arvika 1899 till 1901, men flyttade därefter till Borås, där han blev kvar resten av livet. Han gifte sig i Borås 1904 och fick fem barn. Han avled i Borås 1948, och verkar ha levt ett ordinärt präktigt liv.

ARVID, född 1875, min farfar: Arvid flyttade till Göteborg redan vid 16 års ålder och arbetade till en början i olika charkuterier där. Han gifte sig 1899 med min farmor, och de fick med tiden åtta barn, varav dock fyra dog som barn eller unga. Familjen flyttade 1904 till Lindholmen på Hisingen, där Arvid hade en egen charkuteriaffär. Han hade även andra affärer i Göteborg, parallellt med denna på Lindholmen. Dottern Greta var tidigt verksam som biträde i affärerna, och sonen Sven, min pappa, fick utföra diverse ärenden på cykel. Bl a fick han hämta is i fiskhamnen, 25 kilo åt gången, som kördes hem på cykel. Arvid sålde en hel del köttvaror till inneliggande båtar, han hans rörelse var mycket lönande, speciellt under första världskriget. Tyvärr hade han också lite dyra levnadsvanor. Han var en hel del ute på krogen och festade, och åkte hyrbil hem, och mycket av pengarna gick nog åt till detta. Lindholmen var redan då en arbetarstadsdel, och familjen hörde till Lindholmens "överklass". Det var inte enbart positivt, vilket några av barnen vittnat om. Det innebar ett visst utanförskap för barnen. Arvid avled i en trafikolycka 1943. Familjen hade då sedan länge flyttat från Lindholmen, och förmodligen var charkuterierna då avvecklade.

HERMAN, född 1878: Även Herman flyttade vid 16 års ålder till Göteborg och arbetade i olika charkuteriaffärer under tio års tid. År 1904 flyttade han till Arvika, där brodern Aron då redan befann sig. Herman flyttade till Säffle 1905, gifte sig där 1907 och fick en dotter 1908. Några fler barn föddes inte i äktenskapet. Enligt muntlig uppgift för många år sedan, av en släkting, så var det helt enkelt så att Herman "söp ihjäl sig". Detta bekräftas av dödboken, som berättar att Herman avled 1915 av skrumplever. Hans lilla familj hade det kanske inte så lätt? Herman avled i Säffle, men begravdes av någon anledning i Grums.

ADOLF, född 1880: Adolf flyttade 1907 till Arvika och blev sedan kvar där resten av livet, som charkuterist. Han gifte sig 1909 och fick minst tre barn. En dotter född 1920 är fortfarande i livet, boende i Stockholmstrakten. Minst en av sönerna, Torsten, blev charkuterist i Arvika liksom fadern.

Alla dessa bröder från Skallsjö startade sin yrkesbana i Göteborg, och Arvid verkar ha varit först med detta. Det måste ha framstått som mycket attraktivt att söka sig till Göteborg för att arbeta i charkuteri, eftersom alla bröderna följde detta exempel. I övrigt blev ju deras levnadsöden lite olika. Av barnen i Olaus första gifte var det ingen som ägnade sig åt charkterinäringen.

En mörk familjehistoria i Marks härad

Cajsa Helgesdotter var dotterdotter till en av mina anfäder, Lars Jonsson i Horred. Hennes mor Anna Larsdotter hade gift sig med soldaten Helge Klar och familjen bodde från 1829 i Torestorps församling. Många av Annas och Helges ättlingar emigrerade till Amerika, och jag har haft kontakt med en kvinna i USA, June Rhodes, angående dessa.

Cajsa Helgesdotter blev dock kvar i Sverige och fick en tragisk livshistoria. Hon gifte sig 1842 med Eric Johansson i Redslegården. Några månader därefter föddes sonen Bengt Carl, som avled vid fyra månaders ålder. Året därpå föddes dottern Inga Maria, som blev ett år gammal. Under de följande åren föddes tre barn som alla överlevde, Brita Maria 1845, Johan Berndt 1849 och August 1853. När yngste sonen var sju år hängde sig fadern Eric Johansson. Anledningen till detta har jag tills vidare ingen aning om, men jag föreställer mig att det var ett trauma för både hustrun och barnen.

I följande husförhörslängder står nu att gården äges av Eric Johanssons arvingar. Brita Maria gifter sig så småningom och flyttar därifrån, men de båda sönerna blir kvar på gården. Johan Berndt gifter sig 1874 med Anna Henriksdotter och får tre barn, 1874, 1876 och 1879. August står nu som dräng, och modern som boende på undantag, men alla på samma gård. Det finns en osämja mellan bröderna, vilket senare ska komma att dokumenteras. Troligen är modern Cajsa också involverad i detta på något sätt. På kvällen den 18 februari 1881 hugger Johan Berndt kniven i sin bror August, så att han förblöder. Wernamo tidning berättar: "Emellan bröderna hade en längre tid osämja varit rådande, och vid omtalade tillfället hade Johan Berndt blifvit uppretad på brodern, derför att denne i brodrens skog hemtat ett lass ved åt deras moder, som har undantag från gården." Johan Berndt dömdes till nio års straffarbete av Marks härads tingsrätt den 23 mars samma år. Samma dag transporterades han från tingsstället i Skene till häktet i Borås av "fånggevaltiger" J. Gabrielsson. Hemma fanns hustru och tre barn, det yngsta 2 år gammalt, samt modern Cajsa.

Vad som sedan händer är mycket utförligt dokumenterat i ett förhörsprotokoll från Borås rådhusrätt. Gabrielsson berättar att Eriksson varit nedstämd under resan men inte yttrat några självmordstankar. Han blir inlåst i häktet, sedan han bett om att följande morgon få bli serverad "kokadt kaffe". På morgonen den 24 mars kommer ogifta Anna Bengtsdotter för att servera det begärda kaffet. Hon ser då genom fönstret hur Eriksson hänger livlös där inne. Hon tillkallade omedelbart Gabrielsson, som ordnade att dörren blev upplåst och ryckte ner Eriksson och lossade på snaran runt hans hals. Den visade sig bestå av hans livrem i läder som han tydligen tillåtits ha på sig i häktet. Han hade hängt den i något slags fäste till sängen. Han visade inga livstecken, "ehuru kroppen ännu bibehöll någon värme".

På detta tragiska sätt miste Cajsa båda sina söner. Vad som än ligger bakom hela historien blir jag nu mest tagen av Johan Berndts öde. Visserligen högg han ihjäl sin bror, men upplevelserna därefter med rättegång och dom måste ha varit outhärdliga för honom. Nio års straffarbete var inget han kunde tänka sig. Kanske plågades han också av det han gjort. Han kan säkert ha tagit till kniven i hastig vrede, utan någon avsikt att döda. Hur som helst så orkade han inte fortsätta livet under dessa förutsättningar. Att hänga sig var ju ett känt sätt att ta livet av sig, som även hans far hade använt. Man undrar hur det slutat om han inte tillåtits ha livremmen med sig i häktet.