Farmors farfars morfar Lars Lundgren i Lödöse

Inför denna jul har jag åter försökt få ihop några sidor om någon utvald del av släkten. Valet föll på släkten Lundgren/Radde, som jag känner har blivit lite styvmoderligt behandlad av mig hittills. Det blev några personbeskrivningar ur dessa familjer, som jag nu även, i något redigerat skick, lägger ut här i bloggen. Här kommer alltså först historien om min farmors farfars morfar Lars Lundgren.

Lars Lundgren är enligt tillförlitliga uppgifter född i Södra Norrmannebo, Romelanda församling, i Bohuslän, omkring 1722. Föräldrarna var Evert Anundsson Lundgren och hans hustru Annika Bengtsdotter. Tyvärr har alla kyrkböcker för denna tid brunnit i Romelanda, men tillräckligt många indicier pekar på att han är född av just dessa föräldrar. En gemensam bouppteckning efter föräldrarna finns bevarad, och där framgår att de både avlidit 1738, efterlämnande 6 minderåriga barn, varav Lars alltså var ett.

Släkten Lundgren är en stor släkt med många giften inom släkten. De rör sig nästan uteslutande inom socknarna Romelanda, Skepplanda och Sankt Peder, med omnejd.  Bland de manliga medlemmarna av släkten är militära yrken mycket vanliga. Många heter dessutom Olof, vilket gör att man verkligen måste vara noggrann när man reder ut släktförhållandena, så att man vet vilken Olof Lundgren som är vilken. Lyckligtvis är namnet Lars inte lika vanligt, och inte heller Evert.

Vad händer nu med korpral Evert Lundgrens 6 minderåriga barn, när de plötsligt blir föräldralösa 1738? Jag har inte hittat några konkreta uppgifter alls om detta, men däremot har jag gjort en gissning, utifrån olika omständigheter i källorna. Det verkar finnas flera nära kopplingar mellan Lars och hans farbror, korpral Olof Lundgren, och dennes familj. Lars och farbrodern Olof har militära befattningar för samma rote, Lars undertecknar bouppteckning efter Olof, och Olofs änka finns i Lars hushåll under några år. En tänkbar möjlighet är att Olof och hans hustru tog ansvar för den döde brodern Everts barn vid den senares frånfälle.

I övrigt är inte mycket känt om Lars yngsta år. Han dyker upp i de militära källorna vid 20 års ålder, då som dragon i Bohusläns dragonregemente, för Övre Källby i Jörlanda socken, dvs samma rote som farbrodern Olof. Det är dock lite osäkert var han faktiskt bor. De närmaste åren avancerar han, först till korpral, sedan till sergeant. Han avslutar den militära karriären 1757, vid 35 års ålder. Titeln sergeant följer honom dock genom hela det återstående livet. Åren 1752 – 1757 bor han i Kroken, Harestads socken i Torsby pastorat, Bohuslän, och i mantalslängderna där kallas han Lorentz Lundgren. Det står dock helt klart att det är samma person. Båda namnformerna utgår från Laurentius. Lars fick alltså avsked som sergeant kring 1757, och blev i stället rusthållare. Under hans tid vid dragonregementet verkar det i huvudsak ha varit fred, och troligen slapp han fara ut i krig.

Denne sergeant Lars Lundgren flyttar 1757 från Torsby pastorat till Gammalöse (Gamla Lödöse) i Sankt Peders socken, Skepplanda pastorat. Flyttningen är dokumenterad genom en flyttattest skriven av pastorn i Torsby Laurentius Bruhn. Denne intygar att Lars har uppfört sig kristeligt och väl under sina fem år i församlingen. Med vördnad har han nyttjat salighetsmedlen (dvs nattvarden). Veterligen är han ledig från äktenskaplig förbindelse, och slutligen önskas han lycka och välsignelse med sin flyttning. 

Västra Heden, på karta över delning mellan Västra och Östra Heden 1767. Dagens genomfartsvägar Nygårdsvägen och Trollhätteleden, ungefärligen inriktade med blått.

Här börjar nu nästa fas i Lars Lundgrens liv, då han etablerar sig som en inflytelserik man i bygden, samt bildar familj. Lars tillträder kronorusthållet Västra Heden, vid Västgöta kavalleri, där han blir kvar resten av sitt liv. Ett rusthåll är ett hemman som har till uppgift att hålla krigsmakten med en ryttare, som förses med ett torp med lite mark, och vissa förmåner, på samma sätt som var fallet med soldattorpen. Flera av ryttarna som bodde på detta torp hade soldatnamnet Segervall. Torpet med ägor låg alldeles intill själva rusthållet Västra Heden. Att detta rusthåll betecknas som ”krono”, tolkar jag som att det egentligen ägdes av kronan, och det arrende som innehavaren egentligen skulle betala för att få bo där, utgjordes i detta fall av att bekosta ryttaren och hans uppehälle. De första åren lever Lars på denna gård som ogift. Från år 1760 och några år framåt bor även hans farbror Olofs änka Inga Stierman där, med sin dotter Eva och några yngre barn. Det är alltså samma familj, som han även tidigare visat sig ha en stark koppling till.

En inflytelserik familj i denna trakt är skeppsbyggarfamiljen Radde (även stavat Radhe). Redan under de första åren sitter Lars Lundgren med i sockenstämman i Sankt Peder, och där sitter även hans blivande svärfar Jonas Olofsson Radde. Kanske är det dessa båda herrar som gör upp om att Jonas dotter Anna vore ett passande parti för sergeanten Lars. År 1762, i januari, vigdes ”Herr Sergeanten Lars Lundgren med Jungfru Anna Radde”. I september samma år föds deras första barn, en dotter, som dock dör efter knappt tre månader. Under 15 år, fram till 1777, föder Anna Radde sammanlagt 9 barn. Minst 4 av dessa dör inom de första levnadsåren. Min anmoder Eva Sofia Lundgren är det näst sista av barnen. Vid sista barnets födelse är Anna Radde 36 år gammal, men troligen en sliten kvinna, inte minst av alla barnafödslar, och sorger över förlorade barn. Hon avlider nu i barnsäng, och lämnar Lars ensam med de överlevande barnen. Han har nu hunnit bli 55 år gammal, och det var således en avsevärd åldersskillnad mellan honom och Anna Radde.

Två år senare gifter han om sig, denna gång med sin kusin Maria Margareta Lundgren, som vid giftermålet är 28 år gammal. Hon är dotter till farbrodern Olof Lundgren och Inga Stierman, alltså återigen den familj han verkar ha ett så  nära förhållande till. Vigselboken berättar att den 4 juni 1779 ”vigdes Sergeanten Herr Lars Lundgren med Dygdädla Jungfrun Maria Margareta Lundgren ifrån Västra Heden”. Tittar man sedan i mantalslängden så ser man att sergeanten Lundgren ”gifter sig med pigan Maria”. Hon har alltså funnits i hushållet, troligen sedan Anna Radde dog. Kusinen flyttar in som piga, och gifter sig med husbonden. Inget ovanligt, förutom att de inte brukar vara kusiner. Egentligen tror jag att man behövde dispens för sådant kusinäktenskap, men kyrkboken nämner inget om detta. I detta äktenskap föds nu 3 barn, som alla når vuxen ålder.

Vad sysslade då Lars med under alla dessa år på Västra Heden? Troligen skötte han, med hjälp av någon dräng, gården/rusthållet med tillhörande ägor. Trots titeln sergeant var han nog som en vanlig bonde. Han skulle ju både försörja sin egen familj, samt ryttaren på torpet. Därutöver tillbringade han en del tid i Sankt Peders sockenstämma. Där finns han särskilt omnämnd vid några tillfällen, t ex då han utnämns till kyrkvärd 1775, eller då han gör ett inlägg angående ungdomens fördärvliga beteende 1781. Mestadels framgår dock bara att han varit närvarande, och att hans underskrift finns med på protokollet.

”Föredrog Sergeanten Ädel och Högaktad Herr Lars Lundgren på Västra Heden, det det skadeliga och förledande missbruket nu, mer än tilförene, rätt mycket taget öfverhanden och sig inrotat, at en del af Församlingens ungdom och tjänstehjon af bägge könen , på krogar och andra ställen, på Lördagars, Söndagars och Helgedagars eftermiddagar och aftnar, sig samla och tilhopa komma, at hålla spel och dans, samt at dervid förefaller rätt mycket annat olofligt, oanständigt och förderfande upförande, som med tiden lägger en ofelaktig grund, at öfverlefva en skröpelig, bräcklig, dålig och usel framtid; samt derjemte förestälte om icke, på denna Sokenstämman alfvarliga mått, enligt Kongl. Författningar, där emot vidtagas böra…”

Efter detta följer bestämmelser om vilka bestraffningar i form av böter, som ska drabba dem som deltar i sådana fördärvliga sammankomster. Även de som anordnar dessa aktiviteter på de angivna dagarna bestraffas med böter.

Lars Lundgren förekommer också i en skifteshandling på Lantmäteriet, angående en delning mellan Östra och Västra Hedens ägor 1767. Eftersom man använder ordet ”delning”, så kanske det var så att Heden tidigare varit endast ETT rusthåll. I denna lantmäterihandling anges Lars Lundgren som ägare till Västra Heden, även om det alltså egentligen borde vara kronan som var ägare. Kanske var man inte så noga med formuleringarna. Lars Lundgren figurerar även året efter detta, i en storskifteshandling, som gäller Sankt Peders sockens samfällda utmark.

Den sista dokumenterade sockenstämman som Lars Lundgren deltog i ägde rum 1786. Han var då omkring 64 år gammal, en ganska ansenlig ålder vid den här tiden. Sju år senare avled han i Sankt Peders församling av ”håll och styng”, vilket brukar betyda lunginflammation eller någon annan lungåkomma. Änkan Maria Margareta Lundgren gifte om sig 1795 med drängen Olof Jonasson från Mörkeryd/Mökered i samma församling. Lars Lundgrens och Maria Margaretas son Lorenz Lundgren, född 1783, var den som så småningom övertog rusthållet Västra Heden. Efter hans bortgång 1827 verkar gården ha försvunnit ur släkten. 

Karta över Heden med omnejd 2018. Det ligger i dag en gård på samma plats som Västra Heden en gång låg.

Gustav Salenius, en ny detektivgåta

Min släktgren Odhelius har sysselsatt mig i många år. Ju mer man gräver, desto mer finns att upptäcka. Detta är, som jag tidigare antytt, ett dilemma. Trots att detta ”bara” är en hobby, så tycker jag mig ha någon sorts skyldighet att vara rättvis mot mina olika släktgrenar. Så är det väl egentligen inte. Ju äldre jag blir, desto viktigare är det kanske att jag har roligt när jag sysslar med detta. Jag får kanske vara egoist?

Att denna gren blir extra rolig, har nog också att göra med att jag delar intresset för den med min dotter Jenny. När man hjälps åt blir det ännu mer intressant, och man kommer lite bättre framåt (eller bakåt!) än när man harvar på ensam. Och efter denna inledning kommer jag nu fram till det huvudsakliga ämnet för detta inlägg, Gustav Salenius, kyrkoherde i Hångsdala. Han är min mormors farmors mormors morfar, om jag räknar rätt. I herdaminnet finns t ex detta citat om honom:  "Han var en hederlig man, god hushållare och mådde mycket väl." Vi tror att det var en sympatisk präst.

Det finns en hel del andrahandsuppgifter att hitta på nätet angående vår "Odheliusgren". Ett exempel är nedanstående träd av Monica Staversjö (http://d22131512.u318.surftown.se/page1.html). Just det trädet har vi lånat och skrivit ut på papper, och sedan kompletterat med uppgifter ur andra källor, som överblick och utgångspnkt när vi själva var i starten av denna forskning. (Observera att det i många fall bara är våra egna funderingar och hypoteser, även om vi senare kunnat bekräfta en del av dem!) Det som är ganska irriterande är, att just när det gäller Gustav Salenius, så är det helt stopp i alla träd vi hittat. Ingen har kunnat, velat, eller orkat gå vidare med hans ursprung. Vi har undrat om det beror på att det faktiskt är omöjligt. Hittills har vi själva också haft fullt upp med andra grenar av detta träd, men nu kändes det plötsligt som att det var dags att ta itu med detta frågetecken.

Staversjös träd med våra egna kladdanteckningar (se texten ovan)

Våra källor angående Gustav Salenius tidiga liv har hittills inskränkt sig till Skara Stifts herdaminne. Där finns uppgiften att Gustav föddes 1691 och blev student i Lund 1713. Ingen födelseplats, och inga föräldrar anges. Ganska snart upptäcker jag dock att i dödboken, när Gustav dör 1761, står att hans föräldrar ska ha hetat Sven Gustavsson och Maria Arvidsdotter. Troligen har jag sett detta tidigare utan att fästa så mycket avseende vid det. Någon ort finns dock fortfarande inte. Min tanke blir nu att en ledtråd måste vara släktnamnet Salenius. Han har alltså egentligen hetat Gustav Svensson, men som präst eller studerande tagit sig namnet Salenius. Hur tog man sig namn, vid denna tid? Jo, vanligtvis med någon anknytning till födelseorten. Av olika skäl begränsade jag detta tänkande till Skaraborgs län, i ett första skede. Där fanns två misstänkta socknar, Sal och Saleby. I Sal hade alla kyrkböcker brunnit. I Saleby fanns de kvar, men tyvärr hittade jag ingen Gustav med pappa Sven i födelseboken för 1691 och angränsande år. Husförhörslängder fanns ju inte, men däremot mantalslängder. I mantalslängden för Saleby 1691 fanns en ryttare Sven Gustafsson i Åby, och han var den ende Sven Gustafsson i Saleby. Dessutom var Arvid ett väldigt vanligt namn i socknen. Det började kännas intressant. 

Jenny började i andra änden, inskrivningen i Lund 1713. I matrikel över inskrivna vid Västgöta nation i Lund 1713 finns Gustaf Salenius, Matrikeln är uppenbart skriven i efterhand, eftersom det finns med uppgifter om hans senare prästgärning. Vi vet alltså inte om han faktiskt hette Salenius eller Svensson vid inskrivningen. Men det var alltså rätt att vi ska hålla oss i Västergötland. Var nånstans gick man i skola i Västergötland om man skulle studera vidare vid universitet? Skara skola/läroverk, tänkte Jenny. Särskilt om vi nu skulle misstänka att han var från Saleby i Skaraborgs län. Arkiv Digital kan erbjuda liggare över inskrivna elever vid denna skola. Den 7 maj 1702 inskrivs eleven ”Gustavus Svenonis Rustici filio in Saleby”. Vi tolkar detta som ”Gustav Svensson, ryttarson från Saleby”. Är detta den Gustaf som skrivs in i Lund 1713? Och om dessa båda är samma Gustaf/Gustav, är han då son till ryttaren Sven Gustafsson i Åby, Saleby? Vi tyckte i alla fall att det kunde vara en fullt möjlig teori. Men varför fanns han då inte med i födelseboken?

Nu kommer nästa akt i detta detektivdrama. Plötsligt skickar Jenny mig ett klipp ur födelseboken för 1691 i Saleby och frågar ”vad står det här?” Då tappar jag hakan. Swän Göstasson i Åby har fått ett barn! Jag har ju sett i mantalslängderna att han kallas omväxlande Gustafsson och Göstasson. Men vad heter barnet? Första bokstaven är lite svår att känna igen, men resten är ju _östa. Vi blir ändå hyggligt säkra på att det är sonen Gösta som föds här, dvs Gustav! Rätt år! Faddrar Nils Arvidsson och Anders Göstasson, kan alltså vara bröder till resp. förälder. Mina ögon hade bara varit inställda på Gustaf eller Gustav, och jag har helt missat detta gång på gång. Troligen har jag haft för bråttom och läst detta som Brita.

Jag vill gärna vara 100 % säker på allt, och det kan man ju inte riktigt vara här. Men kanske ändå 95 % säkert att vi hittat vår Gustav Salenius och hans födelse, födelseort och föräldrar? Sedan återstår många trådar att dra i. En Olof Salenius skrivs in i Västgöta nation i Lund två år tidigare. Är han en bror? Det finns en prästsläkt Salander från Saleby, är dessa släkt med Gustafs familj? I den släkten finns många som heter Arvid. Vi jobbar vidare. Jag hoppas på ytterligare belägg för att vi hamnat rätt.

Utflykt till Skara en varm junihelg

Så här drygt tre månader i efterhand ska jag försöka skriva ner lite hågkomster från Jennys och min lilla resa i början av juni. Den första helgen i juni var avsatt för släktresa. Vi har tidigare rest i maj, och då tyckt att det varit lite för kallt. Därför blev det nu lite senare, men nu var det ju för varmt, så maj hade passat bra i år. Nåväl. Vi hade bestämt oss för ett återbesök på forskaravdelningen på Skara bibliotek. Vi har alltid känt att vi inte blev riktigt klara där vid det förra besöket 2013. Jag hade i förväg mailat biblioteket om att vi önskade få läsa mer i Johan Fredrik Odhelius böcker, och dessa hämtades raskt fram när vi kom. Dessa böcker ligger till stor del som underlag till Skara stifts herdaminne, av Johan Wilhelm Warholm, som också ingår i vår släkt. Odhelius har dock med mycket mera av personliga noteringar om personerna, än vad som finns i herdaminnet. På fem år har den tekniska utvecklingen gått framåt, och vi hade nu smidigare och bättre grejer att fotografera med, d v s våra telefoner. Nu var ambitionen att mera systematiskt fotografera av relevanta sidor. Det har också resulterat i en stor mängd bildfiler av god kvalitet. Hur vi ska bearbeta dessa återstår att se, men de finns i alla fall, med ordentlig back up. Tyngdpunkten på de fotograferade sidorna ligger på prästerna Odhelius och alla de anknytande prästsläkterna.

När detta var klart, och efter en liten glasspaus, för att komma ur de heta och ganska dammiga lokalerna, så frågade vi bibliotekarien om det kunde tänkas finnas något mer som anknöt till våra intressen. Han dök ner i källaren och återkom med en till lika stor bokhög. Det visade sig vara Olof Sundholms anteckningar om delvis samma släkter. Nu har jag sett att Warholm även har med dessa i sina underlag till herdaminnet. Troligen har även denne Sundholm anknytning till vår släkt, fast jag vet inte exakt hur. Olof Sundholms anteckningar måste vara betydligt äldre, eftersom han dog 1819. Då var Johan Fredrik Odhelius bara ett litet barn. Sundholms upplägg är lite annorlunda. I stället för att utgå från församlingar, så utgår Sundholm från släkter. En rubrik är således ”Odhelier”, och en annan ”Billmarker”. Två släkter som är synnerligen intressanta för oss. Billmarkssläkten kan dessutom knappast sägas vara en prästsläkt, så den har vi inte sett i J F Odhelius böcker alls. Att se denna redogörelse för Billmarkssläkten fick hjärtat att klappa lite extra, eftersom vi där enbart har vår egen forskning att gå på, fram tills nu. Då ger det en extra kick att se det man själv med möda fått fram, stå här på pränt, nerskrivet för ca två hundra år sedan. Det visar sig också att det fattas en del uppgifter hos Sundholm, och delvis beror detta förstås på att många av personerna då ännu inte var födda.

Här har vi just fått fram Sundholms böcker

Skara biblioteks forskaravdelning är en guldgruva för oss som släktforskar i Skaraborg. Den som ännu inte upptäckt detta, rekommenderas att göra ett besök. Om det är något speciellt man är intresserad av är det ett tips att maila avdelningen om detta i förväg. Vi har också bokat tid för våra besök. Då finns en plats redo i biblioteket, där man kan slå sig ner och jobba.  

Egentligen skulle jag nu vilja läsa igenom varenda en av boksidorna, både hos Odhelius och Sundholm, och kolla av mot mina egna uppgifter, och komplettera där det behövs. Det känns dock som ett stort och tidsödande arbete, som inte alldeles omedelbart kommer att bli gjort. Det eviga dilemmat, det finns alldeles för mycket kvar att göra!

På vägen till Skara passade vi på att besöka Suntaks gamla kyrka. Bild på kyrkans exteriör finns i föregående inlägg. Vi blev väldigt besvikna att den inte var öppen! Information fanns utanför om allt vackert som fanns att se där inne, men det kunde vi alltså inte göra.  

Efter Skarabesöket blev det middag och övernattning vid Läckö slott, och kraftsamling inför nästa dag.