torsdag 28 november 2013

Magdalena Odhelius, gift Åhgren, och hennes ättlingar


Magdalena föddes som den ena i ett tvillingpar, varav båda överlevde, vilket inte var så vanligt 1773. De båda tvillingflickorna Sara och Magdalena var de sista som föddes i denna syskonskara, barn till Thore Odhelius och Brita Salenius. Lilla Sara drabbades dock vid fem månaders ålder av kopporna, vilket hon inte överlevde. Detta är i varje fall vad som anges som dödsorsak. Jag kan inte låta bli att i detta sammanhag citera vad som står om Saras begravning, i död- och begravningsboken:

”Det lilla lijket blef burit på en liten lijkbåhr giord der till, ock bars af 3 sine bröder ock en ung herre, från gården ock till kyrkan, på lijkkistan var en vacker krants, den aftogs för än jord kastades på. Dödzsiukdomen kopperna.”

Ja, det var lilla Sara, men detta skulle handla om hennes tvillingsyster Magdalena.

Magdalena bodde, liksom flera av syskonen, kvar i föräldrahemmet tills föräldrarna avled 1794-96. Jag har ingen uppgift om vart Magdalena tog vägen just efter detta, men 1804 gifter hon sig i Falköping med stadskassör Nils Åhgren. De får två barn, Rebecka 1805, som avlider vid några månaders ålder, och Lars Johan Gustaf 1806. Själv avled Magdalena redan 1810, så hon fick aldrig se sonen bli vuxen. Nils Åhgren gifte om sig 1812 med Maja Stina Tenggren, och fick fler barn med henne.

Sonen Lars Johan Gustaf Åhgren var regementsskrivare vid Skaraborgs regemente. Större delen av livet var han bosatt på Örnsjöberg i Skara. Han avled 1870, således 64 år gammal. I Johan Fredrik Odhelius krönika noteras om Lars Johan Gustaf: ”Hade goda gåfvor, men var hård och bitter, samt blef slutligen begifven på dryckenskap”. Vem vet hur han präglats av att tidigt ha blivit moderlös, och få en styvmor och nya syskon, tänker jag när jag läser sådant. Han gifte sig 1834 med Maria Christina Wallqvist, och fick sonen Gustaf Wilhelm med henne. Hustrun dog tidigt, ytterligare en sorg troligen, och sonen förblev ogift och barnlös.  Lars Johan Gustaf gifte 1841 om sig med Johanna Gustava Sofia Gallander, som levde ända till 1914, och fick med henne fyra barn:

Hulda Sofia, född 1842, gifte sig med Per Rudolf Synnerholm. Hon dog vid 30 års ålder, utan att paret fått några barn, vad jag kunnat se.
Karl Viktor Åhgren
Bild från publicistklubbens porträttgalleri 1936



Carl Sanfrid, född 1843, kamrer och kammarskrivare, var den ende av syskonen som förde släkten vidare. Han gifte sig 1871 med Hilma Oktavia Åvall, och paret fick åtta barn, varav sju nådde vuxen ålder. Hilma Oktavia avled redan 1885, då yngste sonen endast var 2 år. Denne son, Torsten, blev då fosterbarn hos Carl Sanfrids bror Bror Emil Åhgren, och hans hustru. Detta par hade inga egna biologiska barn. De övriga sex barnen, som vid moderns död var mellan fyra och tretton år gamla, blev kvar hos fadern. För hela denna barnaskara tycks det ha gått väl i livet. De har förökat sig ordentligt och bildat en stor släkt. En son blev tidningsman, en annan blev sjökapten, och en tredje järnvägstjänsteman, för att nämna några exempel. Bland ättlingarna finns bl a TV-reportern Göran Åhgren, på SVT. Jag har haft kontakt med en kvinnlig ättling till tidningsmannen Karl Viktor Åhgren, och har på så sätt fått reda på mycket om de nutida ättlingarna. Sånt är som vanligt väldigt roligt.

Bror Emil, född 1848, löjtnant och kapten, var gift med Matilda Charlotta Helena Friberger. De hade inga egna barn, men tog brorsonen Torsten som fosterbarn, som nämnts här ovanför.

Arvid Viktor, född 1849, posttjänsteman, och ogift. Under senare år bosatt tillsammans med sin mor i Falköping. Det noteras mot slutet att han är lam och oförmögen att gå, och han avlider 1903 på sjukhemmet i Skövde. Kanske hade han fått vad vi i dag kallar en stroke? En gissning från min sida bara.

Magdalena är ytterligare ett exempel på att man kan bilda en stor släkt, med många ättlingar, även om man bara har ett enda överlevande barn.

tisdag 19 november 2013

Hedvig Christina Odhelius, gift Frölich


Av Thores och Britas sex överlevande barn var de tre första söner, Johan, Anders Gustav och Christoffer. De tre yngsta var döttrar, Maria Elisabeth, Hedvig Christina och Magdalena. Det fanns också en son och en dotter som dog som barn. Detta ska handla om Hedvig Christina, nummer två av döttrarna.

Hedvig Christina, född 1769, bodde liksom systern Maria Elisabeth kvar i föräldrahemmet, Prästebolet i Valstad, så länge föräldrarna levde. När Hedvig (som jag tror hon kallades) 1796 gifte sig med löjtnant Hans Fredrik Frölich, levde modern fortfarande, men avled senare samma år. Frölich är en adlig ätt, vilket har gjort att jag kunnat hitta en del dokumentation på internet på ett smidigt sätt. Även om det är andrahandskällor, så är det väldigt bra att hitta lite trådar att dra i och kolla upp.
Vapensköld för adliga ätten Frölich nr 1280

Paret fick 1797 en son, Hans, som avled vid några månaders ålder. Dottern Hedvig föddes 1799. Hon dog ogift och barnlös vid 30 års ålder. Nästa barn, sonen Hans, föddes 1806 och blev den som förde ätten vidare. Mer om honom nedan. Hedvig och Hans Fredrik har flyttat runt en hel del i trakten, och varit svåra att följa genom husförhörslängderna, som dessutom är så slarvigt förda i de här församlingarna. Vid ett tillfälle, då de är bosatta i Eggby församling, står som anmärkning: ”Hafva aldrig medfört prestbetyg”. Detta slarv verkar ju ha varit lite typiskt för familjen Odhelius. Hans Fredrik står som löjtnant vid Skaraborgs regemente, och senare fänrik vid Skaraborgs lantvärn. Jag har väldigt dålig kunskap om vad dessa militära titlar innebar i det dagliga livet, och det måste jag nog ta reda på lite mer om. De sista åren var paret bosatta på Staversäter i Lerdala församling, och där avled de med ett års mellanrum, Hans Fredrik 1848 och Hedvig 1849.

Sonen Hans gifte sig ståndsmässigt 1843 med friherrinnan Amalia Gustava Posse af Säby. Han gick liksom fadern den militära banan. Han blev far till sju barn, varav fem nådde vuxen ålder. I motsats till föräldrarna var Hans och hans hustru bofasta på samma ställe under alla år alltifrån giftermålet och fram tills de avled, 1870, resp. 1889. De bodde på Stångsäter i Säters församling, Skaraborgs län, och där föddes samtliga barn. Jag ska nämna några av dem här:

Hilda Gustava, född 1843, gifte sig med Karl Oskar Lindeblad, som var son till en präst i Öveds församling i Skåne. Karl Oskar var kapten vid Skaraborgs regemente, men blev senare fängelsedirektör i Västerås. Paret fick tre barn som nådde vuxen ålder, varav en son anges ha varit omyndig, blind och lidit av epilepsi.

Carl Fredrik, född 1845, hade ett sorgligt öde. Han reste 1872 till Amerika, och där gifte han sig den 11 september 1876 med Hulda Olsson. Direkt efter detta bröllop begav han sig på resa till Sverige och föräldrahemmet. Det framgår inte om hustrun var med, men jag tänker mig att det var så. Det var väl rimligt att han ville presentera henne för sin familj. Jag vet ju heller inte om de tänkt återvända till Amerika, eller stanna i Sverige. Hur som helst, så kom Carl Fredrik aldrig fram till Stångsäter. Han kom dock så långt som till Skövde, men avled där plötsligt av hjärtslag, vid endast 31 års ålder. Detta dödsfall inträffade den 11 oktober, alltså exakt en månad efter bröllopet. I dödboken för Säters församling står kort och koncist ”död i Skövde under resa från Amerika till Stångsäter”. Dödorsaken anges vara hjärtslag. Hulda Olsson gifte sedermera om sig i Amerika.

Amelie Wilhelmina Christina, född 1848, gifte sig 1875 med lantbrukaren Ernst August Andersson, som var änkeman med några minderåriga barn. Paret bodde på gården Mölltorp i Säters församling, och fick fyra gemensamma barn mellan 1876 och 1884. År 1890 verkar paret ha separerat, dock utan någon formell skilsmässa. Detta år flyttar maken, med sina barn från första äktenskapet, till Skövde. Amelie flyttar med de gemensamma barnen till Stångsäter, som var hennes föräldrahem. Föräldrarna var dock inte i livet, modern avliden året före. Jag tänker att de kanske var kloka ändå, som tog steget att flytta isär, om de inte kunde leva ihop på ett bra sätt. Kanske fler skulle gjort så? Sent i livet, 1922, flyttar Amelie till Danderyd, och bor där tillsammans med en ogift son. Hon avlider där 1936, vid 88 års ålder. En av Amelies söner avled i spanskan 1918, två månader efter sitt bröllop. Ett öde liknande morbrodern Carl Fredriks. 




torsdag 14 november 2013

Lite mer om Maria Elisabeth Odhelius och Lovisa




Under några timmar i går lyckades jag reducera de tio ”försvunna” åren i Maria Elisabeths liv till sex år. Det visar sig att häradshövding Arrsenius före 1804 bodde på säteriet Viken i Falköpings landsförsamling, och redan där hittar jag Maria Elisabeth, från och med 1801. Detta år verkar hon ha kommit till Arrsenius på säteriet Viken, och sedan flyttat med detta hushåll till Munkatorp i Marum 1804. I mantalslängderna står hon genomgående med titeln hushållerska. Det tolkar jag som att hon haft en ganska god position i familjen, och tydligen har man varit nöjd med henne, eftersom hon stannat ända till 1809, två år efter häradshövdingens död.

När det gäller dottern Lovisa, ska jag också göra en liten komplettering. Jag trodde tidigare att Lovisa och modern varit samtidigt på Munkatorp, men så var det inte. Modern flyttar, som sagt, därifrån 1809. Därefter är Munkatorp bebott av en Göran Westfelt, och det är under hans tid som Lovisa är där, 1813-1815. I husförhörslängden står hon som jungfru Lovisa Odhelius, i mantalslängden står hon 1813 som pigan Lofwisa, och 1814 som pigan Lisa Odhelius. Denna mantalslängd från 1813 är alltså den första källa jag hittat som nämner Lovisa. Hon är då 18 år gammal. Här finns alltså ännu fler ”försvunna” år, men möjligheterna att hitta dessa är nog väldigt små. Kanske kunde man på den här tiden ganska lätt ”gömma” ett barn, särskilt om det fötts med anonyma föräldrar.

Vad gäller modern Maria Elisabeth har jag ännu inte gett upp hoppet att finna några fler år, men det kommer säkert att ta tid. Men kanske kan man hoppas på fler upplevelser liknande den i Skara i våras, när Jenny och jag gjorde fyndet av nedanstående anteckning, i Johan Fredrik Odhelius bok. Fyndet som slutgiltigt knöt ihop oss med släkten Odhelius.

Ur Johan Fredrik Odhelius anteckningar

onsdag 13 november 2013

Maria Elisabeth Odhelius och hennes dotter Lovisa, mina gåtfulla anmödrar



Jag har tidigare skrivit om Maria Elisabeth, men nu ska jag försöka göra en mer sammanhängande beskrivning av hennes liv, utifrån de ganska knapphändiga fakta jag lyckats hitta. Maria Elisabeth föddes alltså 1764, som fjärde barnet till Thore Odhelius och Brita Salenius. Hon var den första flickan i barnaskaran. Som den enda i syskonskaran, har hon aldrig blivit införd i någon födelsebok, och jag vet därför inte vilket datum hon är född. Hon växer upp i föräldrahemmet i Valstad. Fadern Thore avlider 1794, och året därefter står änkan fortfarande antecknad i prästbostället, liksom barnen Christoffer, Maria, Hedvig och Magdalena. Detta enligt mantalslängderna, som det är lite ordning på. Året därefter dör även modern, och efter detta är alla borta därifrån. Det är nu det blir betydande svårigheter att följa syskonen, eftersom Valstads kyrkböcker är bland de rörigaste och slarvigaste jag sett.

Maria Elisabeth skymtar ett kort ögonblick i en husförhörslängd för Yllestad, som sträcker sig fram till 1796. Hon står då antecknad i hushållet för en major Fock. Exakt när hon kommit dit, eller när hon försvinner därifrån går inte att se. Nu får jag fylla på med min fantasi.

Ungefär ett år efter pappa Thores död, i början av 1795, flyttar Maria Elisabeth ut från föräldrahemmet. Hon är då 31 år gammal. Hon måste antagligen försörja sig på egen hand, efter faderns död. Eftersom hon är av lite finare familj, så blir hon inte piga, utan kallas Mamsell, Demoiselle och liknande. Vad jag förstår innebär det ändå en slags anställning i en familj, som då är ännu ”finare”. Som sådan återfinns hon alltså hos major Fock i Yllestad. Maria Elisabeth har levt ett skyddat liv i familjens hägn under 31 år. Nu kommer hon ut i världen, och nästan omedelbart blir hon gravid. Jag kan tänka mig katastrofen för denna prästdotter. Och vem var barnafadern? Var det någon som hon verkligen tyckte om? Var det någon form av övergrepp? Om dessa saker vågar jag inte ens spekulera. Men visst funderar man på om det kan ha varit någon av alla dessa som står antecknade i hushållet hos major Fock. Hur som helst har det inte blivit något giftermål.

Nu försvinner Maria Elisabeth ur alla dokument under ca 10 år. Det var troligen inte möjligt att försörja sig som mamsell i en familj, som ogift gravid kvinna. Sedan några år fanns den av Gustav III införda möjligheten att föda på okänd ort, och i anonymitet, detta för att minska antalet barnamord. Troligen innebar detta dock att man lämnade bort sitt barn. Maria Elisabeth verkar ha tagit sig till Göteborg, kanske med hjälp av sin familj. I december månad 1795 föder hon där sin dotter Lovisa. Vilket omtumlande år för denna familjeflicka, som levat i föräldrahemmet sina första 31 år. Ut och tjäna som mamsell, ”råka i olycka” nästan genast, bege sig till storstaden, och bli mor till en liten flicka. Det måste ha präglat henne för resten av livet.

Så småningom dyker både mor och dotter upp i Marums socken, i trakten av Skara, som mamseller hos häradshövding Arrsenius på Munkatorp. Efter att Arrsenius dött flyttar Maria Elisabeth omkring i olika socknar under några år, medan Lovisa verkar bli kvar på Munkatorp. Några år senare, 1815,  återfinns båda i Skara, hos rektor Mellroth.  Maria Elisabeth flyttar 1816 till Årnäs glasbruk i Forshems socken. Där blir hon mamsell hos glasblåsare Johann Joseph Grundel, som just blivit änkeman, och har några söner i åldern 8-12 år, förutom några äldre barn. Grundel kommer, liksom flera av glasblåsarna på Årnäs, från Böhmen, inflyttad därifrån med hustru och några barn runt 1800. Jag gissar att Maria Elisabeth blev någon sorts extramamma till de yngsta barnen, och efter två år gifter hon sig också med Grundel. Maria Elisabeth är nu 54 år gammal. Enligt alla kyrkböcker vid denna tid är hon dock endast 48 år. Efter fem års äktenskap, år 1823, avlider Maria Elisabeth på Årnäs. Flera av Grundels barn döper så småningom sina egna barn till namn som Maria, Elisabeth och Lovisa. Jag tolkar det som att Maria Elisabeth, och även hennes dotter, haft en god relation till familjen Grundel.

Årnäs glasbruk med bostadslänga omkring 1900, bild från Västergötlands museum

När Maria Elisabeth avlider har dottern Lovisa hunnit bilda egen familj med Erik Aron Westring.

Men de tio ”försvunna” åren irriterar mig mycket. Jag ska nog försöka gräva lite mer där ganska snart.

måndag 4 november 2013

Christoffer Odhelius, guldsmed och urmakare


Christoffer föddes 1762 i Valstad, som tredje barnet och sonen till Thore Odhelius och Brita Salenius. Han var den ende av sönerna som bodde kvar i föräldrahemmet, i stort sett fram till föräldrarnas död. Av mantalslängderna framgår att Christoffer, Maria Elisabeth, Hedvig Christina och Magdalena bor tillsammans med föräldrarna fram till ca 1795. Därefter bor ingen av dem kvar i Prästebolet i Valstad, som är den plats föräldrarna avlider på, 1794 resp 1796.

Var eller hur utbildningen till guldsmed/urmakare ägt rum framgår inte någonstans, utan plötsligt tituleras han bara så. Christoffer gifter sig 1795, några månader efter faderns död, med Brita Christina Åhman, dotter till komminister Peter Åhman och hans hustru Elisabeth Pihler. Enligt Johan Fredrik Odhelius krönika var hon hushållerska hos baron Fock i Bjurbäck. De är till en början bosatta i Bjurbäck. Här föds de tre äldsta barnen Gustav, Johanna Dorotea (Jeanna) och Brita Elisabeth. År 1803 flyttar familjen till Madäng Nolgården i Baltaks socken, och där föds barnen Jakob och Dina. Därefter flyttar man 1810 till Suntaks socken och flyttar runt en del där. I Suntak föds yngsta barnet Thore.

Fram till 1813 har familjen dragit sig fram, om än under fattiga förhållanden. Guldsmedsyrket var säkert inte så lukrativt på den svenska landsbygden. Inte många hade råd att ha guld eller klockor. År 1813 inträffar en katastrof för familjen. Hustrun Brita Christina, 43 år gammal, dör den 8 augusti i rödsot. Lille Thore är då endast drygt ett år gammal. Efter drygt en vecka, den 16 augusti dör även han i rödsot. Men det är inte nog med detta. Den 14 oktober dör även den knappt sexåriga dottern Dina i samma sjukdom. I dödboken för Suntak framgår att mellan juli och oktober finns ingen annan sjukdomsorsak än rödsot angiven, för de 13 personer som dör under denna period. På cirka två månader har alltså Christoffer mist hustru och två barn.

Rödsot eller dysenteri var en vanlig sjukdom i fattigsverige, och hade stark koppling till undernäring i kombination med usla hygieniska förhållanden, enligt vad jag läst mig till. Det är en svår tarmsjukdom, orsakad av bakterier eller av en sorts amöba. Det förekom epidemier, och en sådan var just 1808-13 i Sverige, då 50 000 människor dog i sjukdomen.

Efter detta  har det varit väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att följa Christoffer och barnen i kyrkböckerna. Det framgår att de flyttar till Skövde, men inte vilket år, och jag hittar dem inte i flyttlängderna. Jag vet alltså inte vad som händer förrän 1818, då jag i alla fall hittar Christoffers död i Skövde. Barnen är då mellan 14 och 22 år gamla, men jag hittar inget som visar om de bor tillsammans med fadern.

Christoffer dör alltså 17 maj 1818 i Skövde, 56 år gammal, som ”utfattig urmakare”. Bouppteckningen är nog det magraste jag någonsin sett, och den omfattar knappt en sida totalt.

År 1818, 3dje juli, förrätas Bouptekning efter aflidne urmakare Odelius hwelken efterlämnade Sig 4 barn Son Gustaf do Jakob dotter Sjanna do Britta Elisabeth deras ålder okänd och Sakerna hämtade Lite här och Lite der.

1 st Coffort med dewerse Saker
1 st Skrin med Dewerse
2 st Stolar
1 st Warkbord med et halft Skrufstä
1 st Skiärwark
1 st Sängställe fins hos Båtsman Törn

Summa 4 Riksdaler 8 skilling (jag har här utelämnat värdet av varje sak)

Uptagit och wärderat Styrker
Sköfde Som ofwan
L. Darelius

Ett av de sorgligaste ödena i Thores och Britas familj är därmed till ända. Hur jag än ansträngt mig har jag inte lyckats följa Christoffers fyra barn för att se vad de fick för livsöden. Det är oerhört irriterande, och jag kommer säkert att försöka ytterligare med detta. Det finns en anteckning av Johan Fredrik Odhelius att ”Carl dränkte sig”. Eftersom Christoffer inte hade någon son med namn Carl, undrar jag om det är Gustav som avses, men detta har jag inte lyckats få bekräftat.

fredag 1 november 2013

Anders Gustav Odhelius, häradsskrivare i Vartofta



Anders Gustav, född 1760, var barn nummer två till Thore Odhelius och Brita Salenius. I motsats till den äldre brodern, vars släktgren slutade med sonen som dog i kriget, så blev Anders Gustav anfader till en stor släkt. Detta trots att endast ett av hans tre barn bildade familj. Anders Gustav gifte sig 1785 med Maria Bånge, som var dotter till häradsskrivare Johan Bånge och hans hustru A M Hasenmyller. Första barnet, sonen Carl, var enligt Johan Fredrik Odhelius ”mindre vetande”, vilket jag tolkar som att han hade något medfött handikapp. Han levde sitt liv som fattighjon, och dog enligt dödboken ”ute på marken i Brandstorps socken”. Yngste sonen Johan Jacob, troligen kallad Jan, dog i Stockholm 1818, vid 23 års ålder. Johan Fredrik Odhelius skriver att han dog ”av vissa omständigheter”, vilket förvisso väcker nyfikenhet, men vi får inte veta mer.

Emellan dessa bröder föddes så dottern Brita Maria, som kom att sörja för återväxten. Brita Maria, född 1789, gifte sig 1818 med kyrkoherden i Odensåker Carl Magnus Theorell. Med detta par var det också så, att de fick tre barn, varav endast ett bildade familj. De båda döttrarna Maria Sophia och Johanna Laurentia gifte sig båda i 50-årsåldern och fick inga barn. Sonen Thure August, däremot, blev tillsammans med sin hustru Agda Sofia Kling anfader till en hel klan Theorell, varav några berömdheter.

Thure August Theorell gick i faderns fotspår och blev präst och kyrkoherde. Han gifte sig med Agda Sofia Kling 1857, och paret fick nio barn som alla nådde vuxen ålder. Det skulle bli en hel bok om jag skulle redogöra för alla dessa och deras ättlingar, så jag gör ett litet urval:

Hugo Gustaf Theodor Theorell, född 1859, blev ingenjör. Här ett utdrag från Wikipedia 2013 om honom.
Hugo Gustaf Theodor Theorell

”Theorells Installationskonsult AB var ett stockholmsbaserat konsultföretag som sysslade med VVS-projektering. Företaget grundades av civilingenjör Hugo Theorell 1889, då under namnet Hugo Theorells Ingenjörsbyrå. Hugo Theorell hade dessförinnan arbetat för Johan Erik Cederblom, en tidig förespråkare för centralvärme. Det centralvärmesystem som till en början projekterades var luftburen värme, luften värmdes i en kalorifär. Man förespråkade även tidigt fjärrvärme.
Theorells Installationskonsult blev sedermera uppköpt av Sweco. 2007 försvann namnet helt då namnet ändrades till Sweco Systems AB.

SWECO delar årligen ut ett energipris till minne av Hugo Theorell i form av en förgylld sk theorellventil.”

Thure Theorell, född 1861, blev läkare och var verksam som regementsläkare och bosatt i Linköping. Han var gift med Karin Emelie Armida Bill, och de fick tre barn. Ett av dessa var Axel Hugo Theodor Theorell, född 1903 och professor i biokemi vid Karolinska institutet. Han blev även nobelpristagare 1955. Här ett utdrag från Wikipedia om honom.
Hugo Theorell, son till Thure Theorell

”Axel Hugo Teodor Theorell, född den 6 juli 1903 i Linköping, död den 15 augusti 1982 i Stockholm, var en svensk biokemist samt nobelpristagare i fysiologi eller medicin.

Hugo Theorell föddes i Linköping som son till regementsläkaren Thure Theorell och Armida Bill. Han läste på Katedralskolan i Linköping, och blev sedan student vid Karolinska institutet. Han var en av Gösta Mittag-Lefflers studenter, vilket kom att påverka hans framtida karriär, eftersom det gav honom möjlighet att studera vid Pasteurinstitutet i Paris samt hos Walther Nernst i Berlin, som gav honom goda kontakter. Han doktorerade vid KI i fysiologisk kemi 1930 med en avhandling om lipoiderna i blodet. Under en tid arbetade han som Rockefellerstipendiat åt Otto Heinrich Warburg.

1932-1936 hade han tjänst som laborator i Uppsala, och utnämndes till professor och föreståndare för Nobelinstitutets biokemiska avdelning 1937. 1959 blev han professor i biokemi vid Karolinska institutet och emeritus 1970.

I sin forskning sysslade Theorell med enzymkemi samt med att ta fram antibiotika mot tuberkulos, det senare tillsammans med Hans Davide. Han var särskilt framstående med sin forskning om cellandningsferment, alkoholförbränning i levern, och myoglobin.

Theorell invaldes 1942 som ledamot nummer 898 av Kungliga Vetenskapsakademien.

1955 blev han mottagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin för sina rön angående oxiderande enzymer.

Med sin hustru, konsertpianisten Margit Alenius, var han far till Töres Theorell, Klas Theorell och Henning Theorell. Vid sidan av sin vetenskapliga gärning var Theorell violinist. Han var släkt med justitieombudsmannen Sven Lorens Theorell.”

Hugo Theorell fick alltså tre söner, och alla är läkare, och i livet 2013.

Elin Augusta Theorell, född 1871, var den enda av döttrarna som inte gifte sig. Hon var under en kort period verksam som fotograf i Arboga, ca 1902-1907. Det är hon som porträtterat sin bror Hugo Gustaf Theodor, här ovan. Efter  1907 bor hon tillsammans med sin syster Malin och hennes familj och avlider i Vänersborg 1937. Under dessa sista 30 år står inget i församlingsböckerna om att hon är fotograf. Jag undrar därför om hon bara var någon sorts hembiträde hos systern, som hade sex barn.

Detta är en väldigt annorlunda gren av Odheliussläkten. Det hjälps inte att jag tänker att det är de ingifta Bånge och Theorell, som står för kraften. Anders Gustav Odhelius ärvde häradsskrivaretjänsten av sin svärfar, och därmed blev hans bana kanske mer lyckosam än syskonens. När sedan dottern gifte sig med kyrkoherde Theorell kom kanske ännu fler goda gener in i släkten. Det behöver ju förresten inte bara handla om gener. Det kan också vara goda levnadsvillkor och traditioner som ärvs. Hur som helst, så är nog detta den mest framgångsrika grenen på Thore Odhelius släktträd, åtminstone ytligt sett.


tisdag 29 oktober 2013

Johan Odhelius, fältprost

Efter tre månaders tystnad ska jag nu försöka få liv i denna bloggen igen. Det har inte varit mycket tid för släktforskning, och det är väl det som är anledningen till skrivtorkan. Jag tycker fortfarande inte jag hinner så mycket som jag vill. Det måste låta helt obegripligt för dem som inte själva är pensionärer.

Redan under våren startade jag projektet med att göra en ordentlig genomgång av Thore Odhelius alla barn, och deras familjer och ättlingar. Nu tycker jag nog att jag kommit så långt som det är möjligt, med detta. Den problematiska prästen Thore fick åtta barn, varav sex nådde vuxen ålder, och fick mycket skiftande öden. Det är alltså syskonen till min länge okända anmoder Maria Elisabeth Odhelius. Här är några rader om den äldste brodern Johan, eller Johannes, som han också kallas:


Johan (Johannes) Odhelius, fältprost
1758-1836

Äldste sonen Johan utbildade sig till präst, liksom fadern. Han intogs i Skara skola vid 16 års ålder, och började sedan studera i Uppsala 1789 och i Lund 1781. Efter avslutad utbildning 1787 återvände han till hembygden och blev regementspastor vid Skaraborgs regemente. Var han bodde har varit svårt att följa i kyrkböckerna. Det verkar vara som med Thores familj, att det inte varit så noga att bokföra prästfamiljerna. Johan dyker dock upp emellanåt på olika ställen i Skövde med omnejd. Från 1815 och framåt verkar han och hustrun fast boende på Flata Nolgården i Suntak.

Johan gifte sig 1788 med Brita Catharina Roos. Hon var dotter till kyrkoherde Carl Magnus Roos i Dimbo församling, och hans hustru Annica Berg. Enda barnet, sonen Thore, föddes 1789. Thore valde en militär bana, vilket gjorde att hans liv blev kort. Han avled som underofficer vid endast 24 års ålder i kriget i Tyskland 1813. Detta var ett krig som fördes mellan å ena sidan Napoleon, och å andra sidan en allians av andra länder, där bl a Sverige ingick, under ledning av Karl XIV Johan. Napoleon var förlorare i detta krig, men givetvis kostade det liv även på segrarsidan. Om Thore Odhelius avlidit av själva krigshändelserna, eller av sjukdom, förtäljer inte historien. Av en tillfällighet handlar ett av de senaste numren av tidningen Populär Historia om just detta krig, och jag läste detta med särskilt intresse just med tanke på Johans son Thore.

Johan själv var också, i sin egenskap av fältpräst, med i krig i Tyskland. Detta ska ha varit 1805, och måste då ha varit det s k pommerska kriget, som jag dock inte kan så mycket detaljer om. Även där var dock Napoleon inblandad.

Johan Odhlius avled 1836 på Flata Nolgården av ålderdom. Hustrun överlevde honom, men jag har inte kunnat hitta när hon dog. Vid bouppteckningen är det hon som uppger boet, som dock är ganska magert. Johan har mycket skulder, som överstiger tillgångarna i boet.

Släktingen Johan Fredrik Odhelius skriver i sin krönika om präster och lärare i Skaraborg, att Johan var ”svår mot hustrun”. Denna anteckning, i all sin korthet, ger obehagliga associationer, i alla fall för mig. Jag ser framför mig en inte särskilt lycklig familj. Paret får endast ett barn, och han dör ung utan arvingar. Bara det är ju en tragik. Och hur ”svår” var Johan egentligen? Hur var livet för Brita Catharina, under alla år? Var Johan våldsam, eller handlade det mer om kränkning och förtryck? Ja, det får vi väl aldrig veta.

En annan fundering gäller Johans yrkesval. Ville han verkligen bli präst, eller var detta något påtvingat från pappa Thores sida? Thores far och farfar var präster, kanske skulle nu Johan som äldste son fortsätta denna tradition. Ja detta är ju bara spekulation från min sida, men det är inte helt omöjligt att det kan ha varit så. Ingen annan av bröderna blev i alla fall präst, och inte heller Johans egen son. 

Ur Johan Fredrik Odhelius krönika

tisdag 23 juli 2013

En solig vacker julidag...


Den 6 juli var dagen för släktmötet i Skogsnäs. Ättlingar till soldat Ny skulle komma och titta på stället de härstammade från. Vi hade en förhandsinformation om att cirka 10 personer skulle komma. När de två första bilarna dök upp, så tänkte vi därför att de 10 gästerna var på plats. Sedan häpnade vi mer och mer, för det kom en bil till, och en bil till etc. tills vi tappade räkningen. Gräsmattan vimlade plötsligt av människor i alla åldrar, solen sken, och allt var fantastiskt festligt och roligt. Att det var så stort intresse för att få denna kontakt med sina rötter känns särskilt glädjande för en släktforskare som jag.

Det blev förstås mycket prat om soldaten Sven Jonas Ny, och olika anteckningar kom fram, angående släktskapet med hans första barn Ester Sofia, som så vitt vi förstår såg dagens ljus någonstans i denna stuga. Vi gissade på rummet. Den äldsta av gästerna var barnbarn till Ester Sofia, och det får man ju säga är ett väldigt nära släktskap.

Ja, detta var en rolig dag, och den blev extra festlig genom vädergudarnas försorg. Det fikades och pratades och gicks husesyn, under ca 1½ timma. Vi såg till att få bilder på hela församlingen utanför huset, och med hjälp av dessa kunde vi räkna att det var 19 personer som besökt oss och dessutom en hund. Jag hoppas att de fick en fin fortsättning på sin släkthelg.

Lilla Unni två år, som var orsak till allt detta genom att hon behövde vägas för två år sedan, hon var förstås med och fick hälsa på alla, men förstod nog inte riktigt sin roll i det hela. För min egen del så kommer nog framtida besök i Skogsnäs att ännu mer förknippas med tankar på dem som tidigare bott i denna stuga och framlevt sin strävsamma vardag där.  

Nitton glada släktingar till Sven Jonas Ny samlade utanför hans gamla soldattorp

måndag 24 juni 2013

Historien om ett torp

Torpet Skogsnäs 2011 med sin nuvarande ägare
Nu ska jag göra en liten utvikning till en helt annan släkt än min egen. Orsaken till detta återkommer jag till så småningom.

På hösten 1965 köpte mina svärföräldrar ett gammalt soldattorp utanför Växjö. Det rustades upp och blev en kär sommarbostad. Torpets historia var det dock ingen som tänkte så mycket på, mer än att man visste att det var gammalt, och att det varit soldattorp, och att det hade namnet Skogsnäs. När jag började intressera mig för släktforskning, så väcktes även en nyfikenhet på vilka som bott i denna stuga. Den släktforskarförening som jag då var medlem i anordnade en helg ett studiebesök på lantmäteriet, där vi fick vara i flera timmar, och beställa fram olika akter som vi var nyfikna på. Vi fick också möjlighet att kopiera av dessa, och ta med hem. Detta var långt före internets tid. Numera kan jag gå in på lantmäteriets hemsida och utan problem hitta samma kartor och handlingar. Jag gick i alla fall hem med en bunt papper som innehöll hela protokollet från laga skiftet i Holkastorps by, Tolgs socken, Kronobergs län. Det var oerhört intressant läsning för mig som aldrig tidigare sett något sådant. Praktiskt nog var det också renskrivet på maskin, så jag behövde inte lägga någon extra energi på själva läsningen.

Nu fick jag alltså veta att laga skifte ägt rum åren kring 1850. Det var en process som tog flera år från beslut till genomförande. Laga skiftet innebar i korthet att vissa av gårdarna flyttade ut från byns centrum, där de förut legat samlade. Detta för att man på ett mera praktiskt sätt skulle kunna bruka marken. Soldattorp, andra torp och backstugor flyttades också. Före skiftet låg två torp ganska nära varandra på Näset, som området vid Bergsjön kallades. Det är detta område som Skogsnäs nu ligger på. I det ena torpet bodde en fattig torparfamilj, och i det andra bodde en skollärare. Vid skiftesförrättningen kom man fram till att byns båda soldattorp lämpligen skulle placeras här. Det ena soldattorpet var gemensamt för Hökagård och Storegård, och det andra hörde till Västregård. Detta löstes rent praktiskt så att skolläraren fick flytta, och hans torp användes i stället som soldattorp under Storegård. Det andra torpet flyttades med både byggnader och invånare några hundra meter längre ut på Näset. Strax intill uppfördes Västregårds soldattorp, nuvarande Skogsnäs, som flyttats från sin mera centrala plats i byn. Och med soldattorpet flyttades även soldaten, som hette Anders Ny, och hans hustru. Anders Ny var vid denna tid i 40-årsåldern. Några barn finns inte antecknade vid flytten, och det troliga är att eventuella barn redan var utflugna. Detta har jag inte kontrollerat.

Anders Ny bodde kvar i torpet till 1870. Då ersattes han av en ny soldat, som hette Sven Jonas Salomonsson, född 1847. Denne fick följaktligen namnet Sven Jonas Ny. Han gifte sig 1876 med Lena Jonasdotter, och de fick fem barn, varav ett avled strax efter födseln. Omkring år 1900 började indelningsverket att avvecklas, och torpet upphörde att vara soldattorp. Sven Jonas Ny flyttade då till Bergs socken, där han arrenderade en bit mark och byggde en stuga, som kallades Västerlund. Soldattorpet såldes av Västregårds ägare till Johan Gustaf Karlsson med hustru, troligen ett äldre par. Det hade då beteckningen Skogsnäs No 1. När detta par avlidit 1922 köpte Västregård tillbaka torpet och hyrde ut det under många år, tills mina svärföräldrar köpte det 1965. Sedan dess har det varit i familjens ägo, och lär nog så förbli under många år till.

Nu kommer jag till själva anledningen till att allt detta aktualiserats. För två år sedan var min yngsta dotter Karin med familj, boende i Göteborg,  på sommarvistelse i Skogsnäs, som de brukar. De hade då ett nyfött barn, som skulle kontrolleras på BVC med ganska täta mellanrum, och de fick möjlighet att göra detta på en vårdcentral i Växjö. Där kom de i samspråk med BVC-sköterskan, och det blev nämnt att de vistades i Tolg, på ett torp som hette Skogsnäs. Då blev sköterskan eld och lågor, och berättade att hon härstammade från soldaten Ny. Hon skulle försöka komma på besök innan de reste hem igen, men dök aldrig upp. Plötsligt nu i sommar hörde hon av sig igen, via ett handskrivet brev på dörren i Skogsnäs. Det har resulterat i att hon nu ska komma på besök i början av juli, tillsammans med några äldre släktingar. Hennes mormors mormor var första barnet till Sven Jonas Ny, en dotter född 1877.

Så kan det gå när man åker till Skogsnäs med ett nyfött barn, får tid på BVC i Växjö, och där råkar träffa en BVC-sköterska som är barnbarns barnbarn till en kvinna som föddes och växte upp som soldatdotter just i Skogsnäs. Hur stor är chansen till ett sådant möte, av ren slump?


torsdag 16 maj 2013

Släktforskarresan - kyrkorna i Valstads församling



Hångsdala kyrka
På vårt schema stod nu Hångsdala kyrka, som var en av dem som öppnats denna dag för oss.  Här var Andreas Tysks son Anders Odhelius kyrkoherde under sina sista år 1727-30. Han efterträddes både som kyrkoherde och make av Johan Beckner, som alltså gifte sig med änkan Maria Billmark. Johan Beckner flyttade så småningom till Valstad, och efterträddes då av Thore Odhelius svärfar Gustaf Salenius, som också är en av våra anfäder. Enligt Skara stifts herdaminne ska denne vara begraven under vapenhuset i Hångsdala kyrka, men vi upptäckte inte några spår av det. Kyrkan var vacker, och Jenny prövade predikstolen. 

Jenny predikar i Hångsdala kyrka
I Valstads kyrka var det gudstjänst denna dag, så vi strövade runt lite på kyrkogården i väntan på att gudstjänsten skulle bli klar. När vi så småningom fick möjlighet att gå in, visade det sig att inte heller här fanns några direkta spår av förfäder. De som varit kyrkoherdar här var alltså Johan Beckner, och så småningom Thore Odhelius, som bodde och verkade i Valstad eller dess annexförsamlingar  i ca 40 år. Det fanns dock inte några konkreta minnesmärken efter dessa båda.

Nästa anhalt var Vättaks kyrka. Kyrkorna i det här området ligger mycket tätt, så vi hade inte några stora avstånd att avverka. Vättaks kyrka var för ovanlighetens skull en träkyrka, och belägen uppe på en höjd, med en lång trappa upp från vägen. Den visade sig vara låst, vilket dock berodde på att vi var lite tidigare där, än vad Jenny pratat med damen på pastoratet om. Vi blev ändå lite oroliga att det blivit något missförstånd, så Jenny ringde ett av telefonnumren som stod på  kyrkporten. Det resulterade i att en vänlig äldre man så småningom (efter avslutad middag) dök upp, och guidade oss i kyrkan. Medan han avslutade sin middag passade vi också på att få i oss lite föda, samt tanka bilen. Ett planerat besök i Suntaks gamla kyrka ströks från programmet på grund av tidsbrist, men vi såg den några sekunder på lite avstånd. Åter till Vättak. Detta var en kyrka med fantastiska målningar. Om målaren Johan Risberg berättade vår guide att han ”både föddes och dog i ett dike”. Målningarna var utförda 1755, ett av de första år som Thore Odhelius var pastor i Valstad, enligt Skara stifts herdaminne. Men det kan säkert ha inneburit att han faktiskt var pastor i Vättak. Valstad, Vättak, Suntak och Kymbo verkar ha hört ihop på något sätt som vi inte alltid begriper. Att Thore Odhelius hade med målningarna i Vättaks kyrka att göra, är dock utom tvivel, eftersom en notering om detta liksom ingår i målningarna i taket. 


 ”Med Kyrkans egne medel och Sochnens willige understöd, är dena Kyrka målad, under den tiden Herr Mag. Thore Odhelius förestod nådåren uti Församlingen af Joh: Risberg 1755”

Det är så roligt att få se dessa namn på våra anfäder, förevigade antingen på stenar eller målningar. Man får en så konkret känsla av att de verkligen funnits. Allt det man letat fram i kyrkböcker och mantalslängder blir mera verkligt. Ja, vi fick veta mycket mer om denna kyrka. Det har från början stått en stenkyrka på platsen, men denna revs och ersattes av en träkyrka omkring 1718. Träkyrkan har sedan byggts till, och målningarna tillkom som sagt 1755. Målningarna har restaurerats på senare tid, eftersom de hade mörknat, bl a av sot från eldning i kyrkan. Om vår anfader Thore Odhelius visste vår guide ingenting, men vi vet ju rätt mycket själva om honom. 

Vättaks kyrka

Efter detta kyrkbesök gjorde vi som avslutning ett besök vid Assmundskvarn vid Tidan, där Thore Odhelius bott med sin familj någon period. Vi förstod nog var själva kvarnen hade varit, men givetvis fanns ju ingen så gammal bebyggelse kvar. Det var ändå roligt att med egna ögon få se denna miljö vid ån.

Efter detta påbörjade vi vår hemfärd, och landade i nutiden via ett besök på Ikea i Jönköping. Vi kände oss väldigt nöjda med våra upplevelser. Det är nu med en annan känsla man går vidare i utforskandet av denna släktgren. Man kan lättare se deras hembygd för sin inre syn. Guldkornen var förstås dessa tre: Anteckningen om att Maria Elisabeths dotter var gift med snickare Westring, stentavlan och gravstenen över Andreas Tysk i Åsle, och takmålningen med Thore Odhelius namn i Vättaks kyrka.

söndag 12 maj 2013

Släktforskarresan - Åsle kyrka


Åsle kyrka


På söndagen åt vi en god hotellfrukost, och gav oss sedan iväg. Detta med kyrkorna var lite rörigt. Vi var intresserade av kyrkorna i Valstads församling, som numera tillhör Tidaholms pastorat. Egentligen skulle alla kyrkor som tillhörde Tidaholms pastorat vara öppna från och med första maj. Nu var detta dock ändrat, eftersom man haft en anlagd brand i en kyrka i Tidaholm. Jenny hade därför ordnat så att några av kyrkorna i Valstad skulle öppnas under några timmar på söndagen just bara för oss.

Vi bestämde oss dock för att först besöka Åsle kyrka, som hörde till ett annat pastorat. Vi hade ingen aning om ifall denna kyrka skulle vara öppen eller inte, och vi visste inte heller om där fanns något intressant att se. Det vi visste var att vår anfader Andreas Tysk (farfar till Anders Odel och Thore Odhelius), född 1645, varit kyrkoherde här under ett antal år, fram till sin död 1727. Det var han som omnämndes av Anders Odel som en "braf gubbe", som jag skrivit om tidigare. Åsle kyrka var en fin liten kyrka med separat klockstapel. Och när vi tog i dörren, visade det sig att den var öppen. Så fort vi kommit in i vapenhuset, uppenbarade sig återigen ett fynd som gjorde oss upprymda. Ovanför ingången till själva kyrkorummet satt en stentavla med text som följer:



” Under thetta wapenhus hwilar
 fordom Kyrkioherden Hr Andreas
 Tysk med sin K hustru Christina
 Odhelia, hwilkas större grafsten
 finnes in uti Kyrkion, nest fram-
manföre Predikstolen.
ANNO 1727”

Eftersom kyrkan renoverats och byggts om, blev vi osäkra på om Andreas Tysk och hustrun verkligen låg kvar under våra fötter i vapenhuset. Hur som helst så verkade de stenar vi stod på väldigt gamla, och helt omöjligt är det väl inte att vapenhuset är på samma plats som det alltid varit, och att man i så fall inte heller flyttat på det som finns därunder. Men helt säkra är vi ju inte. Vi fortsatte in i kyrkan, och hittade även den ”större grafsten” som omtalades på stentavlan i vapenhuset. Den befann sig dock framme vid altaret, och just detta område var avstängt och larmat, så vi lyckades inte läsa all text på stenen. Vi kunde dock urskilja namnen, så vi visste att det var rätt sten. 

Den större gravstenen över Andreas Tysk och Christina Odhelius, framme vid altaret


Jag har googlat en del på Åsle kyrka, för att se om man nämner något om denna tavla i vapenhuset, eller gravstenen framme vid altaret. Av någon anledning är detta tydligen inte av så allmänt intresse. Det är lite konstigt, tycker jag, att man i en beskrivning av kyrkan inte nämner stentavlan, som är det första man ser när man kommer in genom porten. Vi funderade också över varför just Andreas Tysk har fått dessa båda minnesmärken. Det måste ju ha funnits massor av andra präster som inte nämns någonstans. Kanske kan det ha att göra med att han var i Åsle länge, och att han dog där. Han blev också gammal, för att vara på den tiden, 82 år, och det hade väl respekt med sig.

Efter lite fotograferande var vi så redo för kyrkorna i Valstads församling.

lördag 11 maj 2013

Släktforskarresa


Stifts- och landsbiblioteket i Skara


Lördagen den 4 maj gav vi oss iväg, Jenny och jag, på den sedan en tid planerade lilla släktforskarresan. Jenny hade gjort research, och en plan för resan, och hon hade också stått för alla förhandskontakter och bokningar. Själv behövde jag bara ansvara för vår förtäring, samt till viss del dokumentation.

Huvudpunkten denna första dag var Skara bibliotek. Vid Jennys telefonsamtal med biblioteket hade framkommit att en Johan Fredrik Odhelius skrivit ett stort verk om prästerna i Skara stift och deras familjer och släkt. Detta hade vi ingen aning om, och det framkommer inte vid googling. Vi visste inte riktigt vad vi skulle vänta oss av detta verk. Man hade även tagit fram en avhandling, skriven på latin av bl a Thore Odhelius, om Vartofta, samt en brevsamling med anknytning till Odheliusfamiljen. Dessa verk kördes fram till oss på en liten vagn, och vi anvisades plats vid ett litet skrivbord i en hörna, inte riktigt som vi föreställt oss en arbetsplats på forskaravdelningen på ett anrikt bibliotek. Det spelade dock en underordnad roll.

Johan Fredrik Odhelius verk visade sig vara fyra stora band med handskrivna sidor. Till en början kändes det lite hopplöst att veta vad man skulle leta efter i allt detta. Jenny kom snabbt underfund med att det fanns ett system i det hela, så vi kunde leta oss fram till Thore Odhelius familj. Där redogjordes i tur och ordning för Thores barn. Det för oss mest intressanta var barn nummer 3, Maria Elisabeth, denna gåtfulla anmoder, som vi inte ens hundraprocentigt säkert visste var vår anmoder. Nu läste vi med stigande puls:

”3) Maria Elisabeth, f. 1764, d. 1823 på Årnäs, gift med glasblåsare Grundel. Hade inga barn med honom, men en dotter utom äktenskapet, gift med snickare Westring i Mariestad.(min understrykning)

Efter allt detektivarbete hade vi ju varit tämligen säkra på att det var så här det förhöll sig, men nu kunde vi släppa den sista lilla osäkerheten. Kanske är det svårt för andra att föreställa sig, men en sådan här bekräftelse på något man anat, väcker faktiskt nästan en sorts lyckokänsla. Så efter bara någon kvart på Skara bibliotek var vi helt upprymda, och insåg att ingenting skulle riktigt kunna matcha detta fynd. Ändå läste vi förstås vidare, och där fanns mycket mera att hämta, om alla dessa prästsläktingar. Bl a framkom att Thores son Johannes, fältpräst vid Skara regemente, var ”svår mot hustrun”. Thores andra son Anders Gustaf, häradsskrivare, hade en son som var ”mindre vetande”. Thores dotter Magdalena hade en son som var regementsskrivare vid Västgöta regemente, och han ”hade goda gåfvor, men var hård och bitter, samt blef slutligen begifven på dryckenskap”. Thore själv var ju inte Guds bästa barn, det hade vi ju sett redan tidigare.

Tanken var först att vi skulle göra avskrifter direkt på datorn, som var med, men det visade sig vara en omöjlig uppgift under den tid som stod till buds innan biblioteket stängde. Då fick vi i all hast försöka fotografera av det viktigaste, men det blev lite för stressigt och hafsigt på slutet, så det blir nog att åka dit någon mer gång. Avhandlingen på latin tittade vi lite på, men trots mina latinstudier på gymnasiet, så fick vi inte ut så mycket av den, mer än att det var roligt att se den. Breven var inte heller av så stort intresse för oss, visade det sig. Det var egentligen dessa fyra band av Johan Fredrik Odhelius hand som var vår guldgruva.

När biblioteket stängt åt vi lite medhavd mat i bilen, och gjorde sedan besök i Skara domkyrka och på det närbelägna muséet. Sådant är alltid intressant. I denna gamla del av Skara, runt domkyrkan, vet vi ju att många anfäder och släktingar trampat omkring, när de varit inskrivna vid Skara skola.

Vi avslutade dagen lite lyxigt på Kurorten Mösseberg i Falköping, med middag, och bubbelpool, och lite simning i den varma poolen, och slutligen sömn. Nästa dag skulle det bli kyrkorunda. 


Mor och dotter i arbete




söndag 21 april 2013

Tillbaka till Maria Elisabeth Odhelius

 

Ja, det var ett tag sedan senaste inlägget om Anders Odel. Jag hade tänkt att det skulle bli ytterligare något om honom, men i stället flyttades mitt fokus tillbaka till Maria Elisabeth Odhelius, denna gåtfulla kvinna som inte finns i någon födelsebok, liksom inte heller hennes dotter Lovisa. En av de saker som irriterat mig är att det finns två olika födelseår på Maria Elisabeth. Skara stifts herdaminne uppger 1764. När hon dyker upp i kyrkböckerna en bit in på 1800-talet anges konsekvent att hon är född 1770 i Valstad. Nu har jag under en period haft tillgång till SVAR och tänkte att jag skulle utnyttja detta till att studera mantalslängderna, eftersom hela familjen Odhelius är så slarvigt förd i kyrkböckerna. I mantalslängderna är det lite mer ordning och reda. 


Jag har nu gått igenom alla mantalslängder i Valstad och Suntak mellan 1764 och 1795, vad gäller Thore Odhelius med familj. I längden för 1766 namnges även minderåriga barn, vilket inte sker fortsättningsvis. Familjen har då en dotter Maria, 2 år gammal, alltså född 1764. Därefter ser man barnen endast som en siffra i en kolumn för under- resp överåriga, och jag har lite svårt att avgöra hur det stämmer. Men 1781 står plötsligt en dotter Maja (senare Maria) såsom vuxen dotter. Det måste väl då vara Maria född 64, som inte längre får räknas som minderårig. Vore hon född 1770 skulle hon inte vara vuxen 1781. Detta år återstår två minderåriga, vilket måste vara hennes yngre systrar Hedvig Christina och Magdalena. Det finns alltså inget utrymme för någon ytterligare dotter född 1770. Så småningom blir även Hedvig och Magdalena vuxna, och alla tre döttrarna står då med namn, Maria, Hedvig och Magdalena. Jag kan inte förstå att det finns någon möjlighet, utifrån detta, att det kan finnas någon Maria Elisabeth född 1770, som är dotter till Thore Odhelius och Brita Salenius. Det innebär att herdaminnets uppgift måste vara den riktiga.

Mellan 1795 och 1809 kan jag inte hitta minsta spår av Maria Elisabeth. Någonstans, ev i Göteborg, har hon fött dottern Lovisa, 1795 eller möjligen 1796. 1809 flyttar hon från Falköping till Marum (annexförsamling i Vinköl). Där finns då även Lovisa, och det är den tidigaste uppgiften jag har om henne. Det står dock inte att de är mor och dotter. Första uppgiften om detta är i Skara några år senare. Efter flyttningen till Skara går det någorlunda bra att följa både mor och dotter.

Efter detta detektivarbete känner jag mig ändå hyggligt säker på att Maria Elisabeth Odhelius föddes 1764, men av något slarv aldrig blev inskriven i kyrkboken. Hon bor kvar i sitt föräldrahem ända till föräldrarnas död 1795-96. När hon 1815 flyttar till Skara visar det sig att hon har en dotter Lovisa, född 1795. De flesta frågetecknen kvarstår. Vem är far till Lovisa? Föddes Lovisa verkligen i Göteborg på det angivna datumet? Levde mor och dotter åtskilda eller tillsammans under åren fram till 1815? Kanske Lovisa var fosterbarn någonstans, tills de återförenades, först 1809 i Marum, och sedan 1815 i Skara? 

Dottern Lovisa, gift med Erik Aron Westring,  var alltså min mormors farmors mor. 


fredag 22 mars 2013

Anders Odel som "Directeur wid Appreteringswärket"


Här kommer ytterligare ett kapitel om Anders Odel. Jag fortsatte att läsa i Hörnströms bok om vad som hände när Odel kom hem från sin vistelse i Paris. Nu blev det dock väldigt rörigt, och jag vet inte om jag lyckats få någon riktig bild av de återstående åren av hans liv.

Manufakturkontoret hade ju tänkt sig att nu få nytta av Odel vad gäller appretering av sidentygerna, och att det skulle visa sig lönsamt att man kostat på honom denna Parisresa. Det verkar dock tveksamt hur det blev med detta. När Odel skulle börja sin verksamhet hade han klagomål på appreteringsverkstaden som fanns, och föreslog olika förbättringar, som alla kostade en hel del pengar. Till slut ansåg han att den gamla verkstaden ändå inte kunde fylla de krav den moderna appreteringen ställde, så han föreslog byggande av ett helt nytt hus för verksamheten. Han tycks ha fått igenom alla dessa åtgärder, dock under visst knorrande från Manufakturkontoret och riksdagen. Det verkar ha varit en ständig ström från Odels sida, av nya förslag för verksamheten, och en hel del klagomål från hans sida. Han verkar t ex ha haft en ständig konflikt med sidenfabrikörerna, som bl a var missnöjda med att Odel så småningom fick monopol på appretering.

Odel hade också kritik mot sidenfabrikörerna för att deras mönster inte höll god kvalitet. Det framkommer på olika sätt att Odel var betydligt mer intresserad av mönsterritning än av appretering. Manufakturkontoret verkar dock inte ha haft så stort intresse av hans kunskaper i mösterritning, utan ville enbart använda honom som appretör. Odel kommer så småningom med förslaget att inrätta en ”ritakademi”, dvs en utbildning i mönsterritning, där han föreslår sig själv som given lärare. Här får han dock inget som helst gehör, vilket tycks ha tagit honom hårt. Han måste ha ägnat mycket tid åt den långa skrivelse där han motiverar sitt förslag om en ritakademi som ska göra att de svenska tygerna får en högre kvalitet, och detta var säkert en hjärtefråga för honom. Han blev liksom fast vid appreteringen för återstoden av sitt liv, och jag får ett intryck av att det inte var detta han drömt om.

Hörnström refererar och citerar mängder av brev och skrivelser mellan Odel och myndigheterna, och det är omöjligt att här återge alla detaljer. Jag får en bild av en man som hela tiden kämpade för att få gehör för olika förslag och förbättringar, och antagligen var han både kreativ och envis. Mycket lyckades han genomdriva, trots stora kostnader, man han fick också mycket mothugg. Samtidigt med allt detta, så fortsatte även hans litterära verksamhet, som jag dock inte har satt mig in i.

Fler kapitel finns förstås i Odels liv. Han deltog i ordenslivet i Stockholm, och han hade ett privatliv med hustru och barn, och sina övriga släktingar i Västergötland. Det får kanske bli lite mer om detta en annan gång.

fredag 1 mars 2013

Anders Odel i Paris 1748-50

Erik Hörnströms avhandling om Anders Odel är mest inriktad på Odels litterära verksamhet. För min del är kanske de stycken som handlar om hans övriga liv mest intressanta. Ett stort kapitel i Odels liv handlar om sidentillverkning.

År 1739 hade staten inrättat ett ämbetsverk som hette Manufakturkontoret. Avsikten med detta var att Sverige skulle bli mindre beroende av import av olika varor från utlandet. Bland annat ville man minska på sidenimporten. 1748 hade man dock bara en person som var kunnig i appretur* och mönsterritning, och det var behov av en "tronföljare". I detta sammanhang kom Odel in i bilden. Han uppgav sig ha viss utbildning i ritkonsten, men han behövde förkovra sig i denna, och dessutom lära sig appreteringskonsten, om han skulle kunna inträda i den svenska sidentillverkningen. År 1748 påbörjar han därför en resa till Paris, på Manufakturkontorets bekostnad. Han reser under antaget namn, Carl Nordenberg. Detta med anledning av att appreteringskonsten omgavs av mycket sekretess och hemlighetsmakeri. Han beskriver hur han varit tvungen att besöka dessa verkstäder om natten, efter att ha "sonderat och kiöpt" sig in där. Vissa dagar fick han ligga gömd utan att röra sig "så att kropp och lemmar värkte av vedermöda". Trots denna försiktighet blev han vid något tillfälle upptäckt, och hade viss möda att skaka av sig förföljarna.

I Paris förkovrar sig nu Odel i mönsterritning och skickar prover på sina färdigheter hem till Manufakturkontoret, som hela tiden förser honom med nya pengar. Även appreteringskonsten lär han sig alltså, genom detta hemliga förfarande, en sorts industriellt spionage, enligt Hörnström. Odel stannar i två år i Paris. Under denna tid tvivlar Manufakturkontoret vid något tillfälle på att det är väl använda pengar att låta honom vara kvar där. Man ber därför "svenske ministern" i Paris, Carl Fredrik Scheffer, att hålla ett öga på Odel och vad han håller på med. Scheffer har dock idel lovord för Odel, och utbetalningarna till Odel fortsätter. År 1750 menar dock Scheffer att Odel nu måste anses fullärd och kan hemkallas för att påbörja sin verksamhet i Sverige. Odel verkar inte ha något emot detta, och han anträder hemresan, som går över Berlin. I Berlin finner dock Odel att sidentillverkningen står på ett så högt plan, att han måste stanna där för ytterligare studier. Detta godkänns av Manufakturkontoret. Odel stannar sex månader i Berlin, och i oktober 1750 kommer han tillbaka till Stockholm.

Detta är så långt jag hunnit läsa, och jag ska nu fortsätta  att läsa om Odel som direktör för appreteringsverket i Stockholm. Jag återkommer om detta.

* Appretur är efterbearbetning av textila material. Den syftar på att ge bestämda egenskaper, exempelvis styvhet och glans, åt garn, tyg och trikå som är blekt, färgat, eller tryckt. Appretur kan vara mekanisk, kemisk eller en kombination av båda. (Wikipedia)

tisdag 12 februari 2013

Några reflektioner kring Odels barndomsberättelse

Anders Odels egen berättelse om sina barn- och ungdomsminnen väcker ju olika tankar. En sak som verkar uppenbar är att han stått sin mor nära, eller i alla fall haft mycket höga tankar om henne. Familjen tycks ha haft det ganska torftigt efter faderns död, och kanske även före. Modern avstod själv från mat, för att barnen skulle få äta sig mätta, och hon sydde om kläder, av sparsamhet. Hon älskade "studier och wettenskaper, slögder och flit" och därför ansträngde sig Anders till det yttersta i skolan, så att hon skulle vara stolt över honom. Mellan lästimmarna ritade han, eller snickrade och band in böcker. Någon fritid säger han sig inte ha haft!

Nästan lite komiskt är att läsa hans beskrivning av de gamla gubbarna.  Det var farfadern, Anders Andersson Tysk, "en braf gubbe", och även en "kjäck och lärd farbror". Vem farbrodern är vet man inte säkert. Fadern hade flera bröder som kan komma i fråga. Tillsammans med en del andra gubbar satt dessa och ondgjorde sig över den nya tiden, och pratade om hur mycket bättre allt var förr i världen, dvs i slutet av 1600-talet. "De voro alle ense, de slogo i bordet och betygade sitt samfäldte missnöge öfver mången den tiden stor man; och hade de anstådt mig, så hade jag giordt det samma. Det arma Fäderneslandet, det arma Fäderneslandet, sade de." Jag försöker se dessa gubbar framför mig där i prästgården, och den unge pojken som sitter tyst och lyssnar och lägger på minnet. Vad det var som var så mycket sämre i den nya tiden får jag inte helt klart för mig, men själva företeelsen att förfasa sig över det nya verkar ju tidlös. 

Jag ska nu ägna mig åt att läsa Erik Hörnströms avhandling lite bättre, för den verkar ge en heltäckande beskrivning av Anders Odels liv. Han har gjort så otroligt mycket saker, att man baxnar, och i allt detta verkar också ha funnits ett privatliv, med hustrun Brita Christina Röök, och faktiskt också några barn. Jag hade nästan fått för mig att han inte hade några barn, varför vet jag inte riktigt. 

Den som nu blir intresserad av min släkting Anders Odel kan göra en sökning på Google, och det kommer garanterat upp saker att läsa.

måndag 11 februari 2013

Anders Odel 1718 - 1773


Jag har en ambition att vara strukturerad och systematisk i min släktforskning, eftersom jag tycker att det annars lätt blir rörigt, och jag tappar bort mig, med risk för extra arbete. Nackdelen med detta är att det lätt blir lite tråkigt tidvis. Vad kan då vara bättre än att vara begåvad med en dotter som skådar långt bortom min horisont, och söker de stora och mera spännande frågorna. Och hittar böcker på nätet! I centrum för vårt intresse den gångna helgen har varit Anders Odel, en representant för den stora släkten Odhelius, med ursprung i Skaraborgs län.

Anders Odel var äldre bror till vår anfader Thore Odhelius. Anders har gjort betydligt större avtryck i historien än Thore. En av anledningarna till att jag vet detta är att det skrivits en akademisk avhandling om honom, vid Uppsala universitet, 1943. Ett osprättat exemplar av denna har stått i ett antikvariat och bara väntat på oss, känns det som. Klistret har torkat, så bladen faller lätt ur. En intressant detalj är att avhandlingen skrivits av Erik Hörnström, en avlägsen släkting till mina barn och deras far. Det finns mycket att läsa där, om Anders Odels författarskap, som är huvudämnet för avhandlingen. Det som är mer intressant för oss sentida släktingar är nog redogörelsen för hans barndom och hans familjeförhållanden. Extra roligt är att beskrivningen av barndomen kommer från Anders Odel själv, visserligen nedskriven på äldre dagar, men ändå. Anders Odel föddes 1718, och här följer hans egen berättelse:

”Min Far dog då jag som äldst af mine syskon, var tolf år gammal och han rådde intet derföre, att han lämnade min mor i ett ganska fattigt och gäldbundit tillstånd. Jag gret natt och dag, ei allenast öfwer min egen mistning, utan synnerligast för min Mors skull. Men detta goda och förnuftiga Fruntimmer arbetade sig ändoch igenom, betalte sin skulld och uppfödde sine barn. Mången gång tog hon af sine egne kläder och lät ändra åt mig och åt sig ofta halfmätt för att mätta mig och de andre barnen. Jag senterade nog alt detta och tog af mina bitar och lade åt henne, men fick dem med kjärlige ögnekast tillbaka. Jag kunde, som ungt barn, ingen ting giöra, mer än endast njuta och tacka. När någon af tjenstefolket vanvyrdade min Mors befallningar, så bad jag dem blygas, och när grannarna gjorde henne något orätt, så förestäldte jag dem, att de voro elacke och oförskämde människor. Aldrig var jag gladare, än när jag råkade på att gjöra henne något synnerligit till viljes. Och som hon älskade studier och wettenskaper, slögder och flit, så hämnade jag mångfaldige mine ystre nögen och i anledning af det lilla jag kunnat hämta vid scholan och gymnasium, las så upp mig hemma millan terminerna, att jag värkeligen var en bland de mindre ignoranta djeknar. Aldrig tilläts mig en enda ledig stund, ei heller begärade jag någon, om icke i gamle och hederlige mens sällskap, hwilket mig ei heller vardt nekat, utan millan lästimarna antingen ritade, snickrade, eller band jag in böcker. Och som jag hade mycken lust för Poesien och Historien, så fölgde alltid Puffendorff och Plånboken mig ut på ängar och gjärden. Jag hade och en gammal Farfar, en braf gubbe, äfwen en kjäck och lärd Farbror. Desse talade immer om förra tiden och de voro icke rädde, att i vänligt och värdigt sällskap med en Lövenstern, en Åkerhjelm, en Lagercrans, en Strömhjelm och flere, alt Caroliner, beskrifva en hop då varande conjuncturer. De voro alle ense, de slogo i bordet och betygade sitt samfäldte missnöge öfver mången den tiden stor man; och hade de anstådt mig, så hade jag giordt det samma. Det arma Fäderneslandet, det arma Fäderneslandet, sade de. När jag sedan efter min vana berättade min Mor mina conversationer, så förmanade hon mig alltid, att älska Fäderneslandet, men också tillika tåligt lida hwad mig i det samma hända kunde, ty det gingo aldrig i all ting så trå-rätt i verlden och alltid slöt hon sine förmaningar med de orden: Och detta skall du giöra så vist som du älskar mig. Det war ock nog sagt, ty jag behöfde ingen starkare förbindelse.”




tisdag 15 januari 2013

Thore Odhelius, präst i Valstad

Valstads kyrka, Skaraborgs län

Det har funnits många personer med namnet Thore Odhelius, så det gäller att hålla tungan rätt i munnen när man söker information om en av dem. "Min" Thore var alltså född 1725 och morfar till den Lovisa som så länge hängt i luften. Han var son till regementspastorn och kyrkoherden Anders Odhelius och hans hustru Maria Billmark. Han gick i faderns fotspår och blev präst. Han var bl a verksam i Valstads församling under många år, och de flesta av barnen är födda där. Frågan är dock om hans yrkesval var rätt. I Skara stifts herdaminne, sid 498-499, tecknas bilden av en ganska besvärlig person. Jag återger här hela texten om Thore:
 

"24. Mag. Thore Odhelius, son af kyrkoh. Anders O. i Hångsdala, f. på Törnstorp vid Sköfde 1725, blefstud, i Ups. 1747 och prestv. i Stockholm 1751; reste till Lund 1753 och blef der magister 1754; v. pastor i Hvalstad s. å.; kommin. derst. med enhällig kallelse 1757; past.-ex. 1762; kyrkoh. här 1776; tilltr. 1778. Död d. 28 jan. 1794. — Han hade af naturen goda gåfvor, men förföll på sednare åren till dryckenskap och vårdslöshet i embetet; var inkallad för konsist. 1781 och varnades för fylleri; beträddes äfven med osannfärdiga uppgifter; måste emottaga v. pastor 1783; var åter inkallad 1791, då han "förmanades till varsamhet och ett kristligt och vänligt bemötande emot hvar man, särdeles mot sina åhörare, samt att taga sig till vara för ett bittert och okärligt sinnelag."

 

Gift 1758 m. Brita Salenius, död 1796, d:r af kyrkoh. Gustaf S. i Hångsdala. Barn: Johan f. 1758, regem.-past. vid Skarab. regem. Anders Gustaf f. 1760, härads-skrifvare i Wartofta. Maria Elis., f. 1764 död 1823, g. m. glasblåsaren Grundell. Christofer f. 1766, guldsmed. Hedvig Chr. f. 1769 död 1849, g. m. löjtn. H. F. Frölich. Magdalena f. 1773 död 1809, g. m. stadskassören N. Åhgren i Falköping."
 

Han borde kanske inte ha blivit präst utan något helt annat. Här finns i alla fall uppgiften att dottern Maria Elisabeth var född 1764. I alla de senare husförhörslängder där jag hittat henne anges hon född 1770 i Valstad. Egentligen tycker jag att 1764 passar bättre, för där finns annars ett ganska stort glapp i syskonskaran, medan det blir väldigt tätt runt 1770. Det är irriterande att hon inte står med i födelseboken. Jag antar att detta beror just på att hon är prästdotter, och att det kanske inte var så noga med att föra in dessa barn. Prästen visste ju ändå vilka barn han hade. Dock har jag hittat alla hans övriga barn, så lite konstigt är det. 

Thore avled 1794, året före Maria Elisabeths olämpliga graviditet och hennes oäkta dotters födelse. 

Om jag nu räknar rätt så är Thore Odhelius min mormors farmors mormors far. Thore hade en bror, Anders Odel, som jag kan berätta lite mer om en annan gång.

torsdag 10 januari 2013

Odhelius, äntligen!

Tiden rusar och nu är alla helgerna förbi. Det har inte blivit så väldigt mycket släktforskat sedan sist. Tiden har en tendens att fyllas med andra saker, trots att man är pensionär. Jag har i alla fall gett mig i kast med ena svärsonens släkt. Det fanns en hel del gjort där, som fanns dokumenterat i ett antal lösa papper. Jag har försökt göra det mera samlat och kolla upp alla uppgifter i källorna. Det visade sig då finnas en hel del felaktiga uppgifter som jag rättat till. Det konstiga med släktforskning är att det inte behöver vara ens egen släkt för att vara engagerande. Efter ett tag glömmer man bort detta och blir bara fullt fokuserad på de människor som här framträder, och deras öden. De är ju för all del släkt till mina barnbarn, så på det sättet finns ju anknytning, men jag tror det hade varit lika intressant, vilken släkt det än varit.

Jag skulle ju berätta om Lovisa Odhelius/Westring. Hon är min mormors farmors mor, och en av de "oknäckta" nötterna, fram till i våras. Det är ju hoppfullt att det kan finnas lösningar även på problem som man dragits med i 30 år. Lovisa Odhelius inflyttade till Skara 1819, samma dag som sin blivande make Erik Aron Westring. Vad som varit dessförinnan har varit höljt i dunkel, och till vissa delar är det så fortfarande. Det står vid inflyttningen till Skara att hon kommer från Götene, men där går det inte att hitta henne. Där har det som sagt varit helt stopp. Då och då har jag slängt ut frågor både på Anbytarforum och i facebookgruppen Släktforskning, utan resultat. Det var i denna senare grupp jag plötsligt fick napp i våras. En person gjorde mig uppmärksam på att det i Skaras husförhörslängd fanns en anteckning om en Maria Elisabet Odhelius med dotter Lovisa. Det var äntligen en trådända att börja nysta i.

Jag har under årens lopp läst mycket om släkten Odhelius i Skaraborgs län, utan att hitta kopplingen till min Lovisa. Jag har dock känt en övertygelse att en koppling finns. Alla med det namnet i Skaraborg verkar vara mer eller mindre släkt med varandra, så varför skulle inte Lovisa höra dit. Släkten Odhelius är väl kartlagd, genom att där funnits många präster och andra bemärkta personer, som det skrivits om, och som även lämnat skriftliga spår efter sig själv. Och nu fann jag äntligen kopplingen. Till 99,9 procent är jag säker på den här historien, som dock fortfarande har några hål kvar att täppa igen.

I Valstads och Vättaks församlingar i Skaraborg verkar en präst Thore Odhelius, född 1725, gift med Britta Salenius, även hon av en känd och bemärkt släkt. Dessa har många barn, och bland dessa finns dottern Maria Elisabet, född i Valstad. Hon är enligt vissa källor född 1764 och enligt andra 1770. Tyvärr har jag inte hittat henne i födelseboken för något av dessa år, men det förefaller helt säkert att hon är dotter till Thore. Maria Elisabet flyttar så småningom hemifrån, och återfinns som "mamsell" i olika hushåll runt om i grannsocknarna. Så inträffar 1795 den stora skandalen att prästdottern Maria Elisabet blir gravid, utan att vara gift. Här finns utrymme för mycket fantasi angående reaktionerna från familjen och omgivningen. Pappan och prästen Thore hade avlidit 1794, och slapp uppleva denna skandal, men det fanns säkert många andra som inte var glada. I december 1795 föder i alla fall Maria Elisabet sin dotter Lovisa, men var detta sker är oklart. Lovisa anges född i Göteborg, men finns inte i någon födelsebok där för denna tid. Därefter är mor och barn som bortblåsta tills de dyker upp tillsammans i Skara, då Lovisa redan är tonåring. Uppgiften om inflyttning från Götene är tills vidare gåtfull. Lovisa verkar ju ha funnits i Skara längre tillbaka än 1819.

Efter 1819 är Lovisas liv väl kartlagt. Hon gifter sig med Erik Aron Westring 1820, något efter att hon fött tvillingar. Modern är den som lämnar skriftligt samtycke till giftermålet, vilket tyder på att ingen fader eller annan manlig nära släkting finns som kan göra detta. Maria Elisabet flyttar 1816 till Årnäs glasbruk och gifter sig 1818, på lite äldre dagar, med en glasblåsare Joseph Grundel, född i Böhmen. I vigselboken står att hon är dotter till Thore Odhelius och Brita Salenius. Hon får aldrig några fler barn än Lovisa, och hon avlider redan 1823.

I och med detta kan jag koppla på hela den kända släkten Odhelius på mitt släktträd. Det känns tillfredsställande efter alla år av frågetecken.