onsdag 17 maj 2017

Funderingar om en dopfunt



Det fanns några få föremål som klarade sig från att bli förstörda genom branden i Mariestads domkyrka 1693. Troligen var det så att man hann bära ut några saker, innan branden tog över helt. Ett av dessa föremål är dopfunten i koppar. Enligt Mariestads domkyrkas broschyr är den tillverkad 1646, och testamenterad till kyrkan av Brynte Knutsson. Denna broschyr uppger också att givaren själv skulle ha blivit döpt i den. Jag har svårt att få ihop detta, såvida det inte rörde sig om ett vuxendop. Jag har hittat en inventarieförteckning för kyrkan från 1648, och där finns dopfunten med. Om den är tillverkad 1646, och skänktes av Brynte Knutsson senast 1648, så kan han knappast ha döpts i den som barn. Jag har också svårt att tro på broschyrens uppgift att den testamenterades till kyrkan, det måste handa om att den skänkts. Vad jag förstår, så levde Brynte Knutsson, så småningom adlad Cronsköld, i ytterligare ett antal år. Men för att förvirra mig ytterligare, så står det i inventarieförteckningen att den givits av S: Brynte Knutsson. Om S står för Salig, som det ofta gör, så skulle han ju ha varit död 1648. Detta måste utredas!

I vilket fall som helst så är detta ett föremål man tittar på med andakt, vilket också Jenny och jag gjorde vid vårt besök i kyrkan. Att tänka sig att någon satt och tittade på denna funt 1648, och plitade ner dess existens i kyrkans inventarieförteckning, och nu står vi 2017 och tittar på samma funt.

Det är knappt man vågar skriva detta, men denna dopfunt lever nog ett lite farligt liv i kyrkan, som står öppen och obevakad om dagarna, även om det står att funten är larmad. Må den få stå där i fred, i all evighet. 

Dopfunten i koppar, i Mariestads domkyrka (bild från kyrkans broschyr)


Ur inventarieförteckning 1648: "Funt af Koppar medh Koppar och Messingz becken till, gifwen till Kyrkian af S: Brynte Knutsson"

tisdag 16 maj 2017

Släktforskningsresa till Mariestad




Vy från gångbron över Tidan

Det har varit lite nyhetstorka på denna blogg ett tag, liksom många gånger förr. Jag har visserligen gnetat på en del, men inte upplevt några större sensationer bland fynden. Därför kändes det mycket stimulerande att Jenny och jag gav oss iväg på en liten släktforskningsresa den 6-7 maj, till Mariestad. Vi började prata om detta i samband med att vi nån gång i vintras specialforskade lite om vår anfader Christopher Hansson och den stora branden i Mariestad. Då kändes det som om vi verkligen ville se både staden och kyrkan, och känna att vi trampade samma stigar som vår anfader en gång gjort. Och nu blev det verkligen av, vilket ju inte alltid är fallet med sådana planer. Och det var ju inte för tidigt, med tanke på att vår första och hittills enda släktforskningsresa ägde rum för fyra år sedan. Beträffande Christopher Hansson och branden hänvisas till tidigare blogginlägg om detta.

Vi avreste alltså på lördagsmorgonen, i vackert försommarväder, från Värnamo och ankom till Mariestad via en paus på godisfabriken i Mullsjö. Ett besök på bibliotekets västgötarum var förberett, och vi fick all tänkbar service av Kerstin Ask, som särskilt ansvarar för västgötalitteraturen. Här kunde vi nu under några timmar studera det mesta som finns skrivet om stadens historia, och förstås mycket om branden 1693, som är i fokus för vårt intresse. Här fanns bl a kartor, artiklar i lokalhistoriska tidskrifter och artikelserier i dagstidningar. De senare mestadels författade av Åke Möller, en av de mera kunniga Mariestadskännarna. Det fanns även en innehållsrik jubileumsbok om staden. I någon av alla dessa fanns t ex ett avsnitt om rättsskipning och förvaltning, där vi kunde läsa om borgmästarens funktion i olika tider, och vilka dessa varit. Vi fotograferade flitigt allt av intresse och har ännu inte hunnit läsa igenom allt. Vi hade ju redan tidigare en rätt så klar bild av vad som hänt i samband med branden, men det var ändå inspirerande att se samma händelse refererad av andra, som en sorts bekräftelse på att vi uppfattat det hela rätt. Dessutom fanns mycket att läsa om stadens grundande, och kartor över stadsplanen både före och efter branden.

En rolig detalj gäller var branden uppkommit. Där hade jag i protokollen haft svårt att läsa, och funderade över om det stod ”djurens gård” (se mitt tidigare blogginlägg om branden). Nu visade det sig att branden hade uppkommit i Olof Dyrens gård. Inte alltid lätt med de gamla texterna.

Jenny på biblioteket
Efter detta installerade vi oss på vårt mysiga hotell Vänerport, och gick ut på en liten rundvandring i den gamla delen av staden. Här har man varit rädd om sitt kulturarv, och på alla äldre hus satt små emaljskyltar som berättade husets historia. Det ska finnas några få hus kvar sedan före branden, men vi blev inte klara över vilka dessa var. Däremot fanns några hus som var uppförda direkt efter branden, alltså strax efter 1693. I några fall hade de uppförts i en våning, och senare byggts på med en våning till. Ja, här traskade vi bokstavligen på samma gator, kanske t o m samma kullerstenar som vår anfader borgmästaren och hans familj, och det gav oss verkligen en speciell känsla. Vi tittade också in i kyrkan, som vi skulle få lära oss mera om på söndagen.

Efter detta blev det en god restaurangmiddag, och lite slappande på rummet före sänggåendet.



Ett av de första husen som uppfördes efter branden





Nästa morgon blev frukosten långvarig. Dels berodde det på att fanns så otroligt mycket gott att äta, och dels på att vi kom i samtal med ett medelålders par, som var från trakten och liksom hade lyxat till helgen med en hotellvistelse. De var också mycket intresserade av sin hembygd och av släktforskning, och vi hade hur mycket som helst att prata om.

På söndagen hade vi avtalat tid i kyrkan kl. 13 med Elisabeth Göthberg, en av de stora kännarna av Mariestads historia. Hon leder stadsvandringar, arbetar som guide, och har även skrivit en del om staden och dess historia. Detta var nog höjdpunkten i vårt Mariestadsbesök. Hon ställde upp enbart för oss två och vi fick både föreläsning och samtal om allt som vi undrade över och var intresserade av. Hon var också intresserad av vår borgmästare och frågade lite om honom. Det jag personligen uppskattade mest var att få hela skeendet med stadens och kyrkans anläggning insatt i ett historiskt och religiöst sammanhang. Varför denna enorma domkyrka i ett litet samhälle med några hundra invånare? Vad ville Karl IX med denna kyrka? Elisabeth berättade initierat om detta, nästan som om hon varit med på den tiden. Hon kunde också allt om kyrkobyggnaden, dess historia och dess olika inventarier, Det var fascinerande att lyssna på. Ja, det var mycket, som jag kanske får återkomma till.

Den ståtliga altaruppsatsen, skapad av Börje Löfman omkring 1700, och fylld av symbolik


Vi avslutade med ytterligare en promenad på de gamla kullerstenarna, och ett besök på McDonalds. Därefter hemåt i regnet.




torsdag 9 mars 2017

Släktens fortlevnad



Hur många anfäder och anmödrar man har går att räkna ut. En fördubbling i varje generation, förutom några anförluster, orsakade av kusingiften eller andra inbördes giften i släkten. Hur många ättlingar man får är en helt annan historia, inte lika lätt att förutsäga. Man skulle kunna tro att det hänger samman med hur många barn man själv producerar. Jag har dock sett några exempel där detta inte alls stämmer. Jag har flera exempel där man endast fått ett överlevande barn, men där detta barn i sin tur får en stor skara ättlingar. Nyligen stötte jag på det rakt motsatta.

Margareta Mathesius föddes 1845 i Domprostgården, Skara landsförsamling. Fadern var dock inte präst, utan gymnasieläraren i Skara, Johan Mathesius. Modern var Elsa Johanna Modin, en ättling till mina anor Andreas Tysk och Christina Odhelius. Margareta återfinns som mamsell hos olika familjer, mestadels i Skara, under åren 1863 till 1869. Sistnämnda år gifter hon sig med komminister Johan Herman Wingqvist, och flyttar in i prästgården i Härlunda församling, som prästfru. Under årens lopp flyttar sedan familjen ett stort antal gånger mellan olika prästgårdar i olika församlingar i Skaraborgs och Älvsborgs län. Under de närmaste 20 åren kan man säga att Margareta är konstant gravid. På 19 år föder hon 13 barn. Dessa församlingar måste ha vant sig vid att se en ständigt gravid prästfru. Nu kan man ju lätt tänka att det skulle bli en väldig massa barnbarn och barnbarnsbarn till detta par. Så var det inte!

Elsa Rebecka Vingqvist, folkskollärarinna
Den förstfödda Elsa Rebecka blev folkskollärarinna, och dog ogift i Borås, 90 år gammal. Nästa dotter, Sofia Wilhelmina, blev dövstumslärarinna, och tjänstgjorde vid dövstumsskolorna i Örebro och Vänersborg. Hon dog också ogift vid 79 års ålder. Barn nummer 3 är sonen Nils Herman. Efter studier i Skara och Lund blev han filosofie licentiat, och tjänstgjorde som gymnasielärare på några olika ställen, innan han vid 38 års ålder hamnade i Skara, som lektor vid läroverket. Han gifte sig tre år senare, men paret fick inga barn, vad jag kunnat se. Han dog i Skara, 86 år gammal. Så har vi nummer 4, Torsten Daniel. Han ägnade sig åt den framväxande telefonbranschen, och arbetade för ett svenskt företag i Polen. Där gifte han sig med en polsk kvinna och fick två döttrar. Han avled i Polen, endast 42 år gammal. Döttrarna har jag inte kunnat följa, eftersom jag inte är så hemma på forskning i Polen. Nummer 5 och 7, systrarna Maria Margareta och Astrid Charlotta flyttade tillsammans till Hjo, där den ena blev kvar till sin död och den andra flyttade till Skara sina sista år. De dog vid 94 resp 70 års ålder, och vad de livnärde sig av hittar jag ingen uppgift om. Båda dog dock ogifta. Emellan dessa båda hittar vi Gerda Johanna, som blev sjuksköterska, och sedermera hade tjänst som ”rödakorssyster”. Hon avled i Malmköping, Södermanlands län, 81 år gammal och ogift. Därefter har vi Hedvig Kristina, med okänt yrke, som avled ogift i Hjo, 66 år gammal. Johan Harald var stationsskrivare och arbetade vid olika järnvägsstationer. Han avled ogift i spanska sjukan 1918, 36 år gammal. Karl Gustaf var militär (kapten) och gymnastiklärare. Han var även tävlingsgymnast. Vid 60 års ålder gifte han sig med en 10 år yngre kvinna, och några barn blev det ju inte där. Han avled 84 år gammal, i Lund. Erik Algot var ritare och ingenjör, mestadels boende i Göteborg. Intressant nog finns han antecknad som far till en oäkta son i Helsingborg. Sonen blev dock bara 2 månader gammal. Erik Algot avled ogift i Horred, 67 år gammal. Sixten Aron flyttade runt i landet som postexpeditör och postmästare, från Köping i söder till Malmberget i norr. Avled ogift i Köping vid 84 års ålder. Axel Natanael, slutligen, var gymnastikdirektör, verksam som gymnastiklärare i Söderhamn, när han avled 1918, troligen i spanska sjukan, endast 29 år gammal.

Nils Herman Vingqvist, fil. lic., lektor i Skara
Denna syskonskara är intressant på olika sätt. Alla 13 barnen uppnår vuxen ålder, vilket måste anses nästan unikt. Nästan alla utbildar sig på olika sätt, och satsar på sina karriärer i stället för att bilda familj. När det gäller döttrarna kan man förstå att de verkligen gjort detta val tidigt, och sedan hållit fast vid det. Som gifta hade de säkert övergivit sina yrken och blivit hemmafruar. Dock kunde man tänkt sig att sönerna i något större utsträckning skulle ha bildat familj. Jag har funderat över om det sammanhänger med deras egen upplevelse av att växa upp i denna jättestora familj. I så fall var den upplevelsen kanske inte så positiv. Summan av denna möda att föda 13 barn, blev alltså två sondöttrar i Polen, och där kan ju i och för sig finnas en rad ättlingar som är okända för mig.  Men ändå, så är det ju väldigt magert med 3 barnbarn på 13 barn. De två som bodde i Polen kanske inte kom så ofta på besök, och den lille ”oäkta” pojken hade de troligen inte träffat, även om han överlevt. Inga stojande barnbarn fyllde prästgården om jularna. Såsom varande mormor själv, tycker jag det skulle vara trist, men kanske hade Margareta och Johan Herman Mathesius haft fullt upp med de egna barnen, och tyckte det var skönt med lugn och ro. Men den där känslan av att livet fortsätter, efter att man själv är borta, den fick de inte uppleva.

Makarna avled med ett års mellanrum, 1921 och 1922. Och eftersom troligen inga ättlingar finns i Sverige, kan jag nog utan dåligt samvete nämna familjen vid namn.  

Sixten Aron Vingqvist, postexpeditör

(Bilderna från Svenskt Porträttarkiv)