Olaus Svensson och jakten på hans ursprung

Det var väldigt länge sedan jag skrev något här. Men nu kommer ett långt inlägg, Jag vet heller inte om det är begripligt, för jag blir lite snurrig när jag tänker på detta, och undrar om jag missat några viktiga ledtrådar, för att lösa gåtan slutgiltigt. Eller är den redan löst genom nedanstående utredning?

Jag har börjat gå igenom mitt släktregister i jakt på punkter där det tagit stopp, och där jag tidigare inte kommit vidare, eller stannat av någon annan anledning. I denna min jakt på sådana punkter, hamnade jag för en tid sedan på Olaus Svensson, timmerman i Majorna, Göteborg, och min farmors morfars far. Han gifte sig 1799 i Göteborgs Domkyrkoförsamling med Johanna Ternberg, skomakardotter från Borås. Och efter den dagen är de båda och deras familj väl kartlagda under resten av sina liv. Olaus har yrket timmerman eller varvstimmerman under hela sin återstående livstid. Familjen flyttar tidigt till Mariebergs församling, som senare bytte namn till Karl Johans församling, och där blev de kvar resten av livet. Deras son Sven Jakob, farmors morfar, bodde kvar i samma fastighet och bildade familj där. Men varifrån kom Olaus, och vilka var hans föräldrar?

Det gäller alltså först att hitta hans inflyttning till Göteborgs Domkyrkoförsamling. Vid denna tid var det massinflyttning till Göteborg från hela Västsverige, och kyrkböckerna är därefter. En fördel med några av göteborgsförsamlingarna är dock att de har maskinskrivna register som skannats. Domkyrkoförsamlingen är en av dessa. Jag har nog tittat i registren tidigare, efter Olaus, men inte ansett mig ha hittat honom. Nu tänkte jag lite bredare, och utgick från att han lika väl kan vara inskriven som Olof. Jag börjar leta efter en Olaus/Olof Svensson, inflyttad under de närmaste åren före giftermålet 1799. Det visar sig finnas endast en Olof Svensson och ingen Olaus Svensson. Nu är dock problemet att själva kyrkböckerna är ganska kaotiska. Den Olof Svensson jag hittar i registret står inte i inflyttningslängden, men det finns däremot en flyttattest skannad. Så hur kan man vara säker på att det inte finns några fler Olaus/Olof som flyttat in under den här aktuella perioden, några som man missat att skriva in? Och det har jag fortfarande inget svar på.

Jag bestämde mig dock för att närmare studera den Olof Svensson jag hittat, och som hade flyttattest. Attesten är utfärdad i Marums pastorat, och berättar att denna Olof är född 1776 i Vinköls församling, Marums pastorat, i Skaraborgs län. Attesten är utfärdad den 10 augusti 1795. Olof är till levernet ärlig och till äktenskap ledig. Men är det denna Olof, som under namnet Olaus bildar familj med Johanna Ternberg? Jag började titta på Olaus och Johannas barns födelser, för att se om det fanns några ledtrådar bland faddrarna. Första barnet Birgitta Christina föds 1800 i Domkyrkoförsamlingen. Det finns två manliga och tre kvinnliga faddrar. Av dessa var det främst två som fångade mitt intresse. Det var timmerman Bengt Winqvist och hustrun Sara Svensdotter. Den förre hade ett taget namn som skulle kunna kopplas till Vinköl. Den senare skulle, utifrån sitt patronymikon, kunna vara en syster till Olaus/Olof. Lösa antaganden, men ändå började det bli lite pulshöjande. Det fanns något att jobba vidare på. Det stod ganska klart att denna Sara inte var hustru till Winqvist. Till två av de övriga barnen, var en av faddrarna Bengts hustru Ingrid Winqvist. Nu kändes det vara hög tid att ta steget över till Vinköls församlings kyrkböcker. Först gällde det att hitta födelsen för den Olof som fått flyttattesten till Domkyrkoförsamlingen. Det fanns endast en Olof född 1776. Lämpligt nog hette hans far Sven Håkansson, och modern var Kerstin Nilsdotter. Familjen var boende i Björnön, Vinköl. Det visade sig att Olof var yngst av fem syskon, varav ett hade avlidit innan Olof föddes. De återstående tre syskonen till Olof hette Nils 1762, Bengt 1766, och Sara 1771. Bengt och Sara, alltså!

Nu bestämde jag mig för att följa syskonen, och se om de möjligen landade i Göteborgstrakten. Det visar sig att familjen huvudsakligen finns på två ställen i Vinköl enligt de husförhörslängder som tack och lov finns. De bor alltså först i Björnön, där alla barnen är födda, men flyttar sedan till Långåsaled, där barnen blir vuxna. Det är husförhörssidan i Långåsaled som i huvudsak varit min källa. (Vinköl (R) AI:1 (1773-1807) Bild 76 / sid 71 (AID: v55197.b76.s71, NAD: SE/GLA/13622)) Den innehåller oerhört mycket information, men rörigt, och hoptryckt, och struket och ändrat, och det tog sin tid att vaska fram vad där egentligen stod. (Det gäller för övrigt hela denna husförhörslängd. Olof är t ex enligt födelseboken född i Björnön, men skrivs aldrig in där. Han kommer inte med förrän 1778 när familjen flyttar till Långåsaled.) Men jag startade nu med att följa äldste brodern Nils.

Nils Svensson, född 1762, gifter sig 1788 med Maria Nilsdotter. I Vinköl får de fyra barn, men flyttar sedan någon gång efter 1798 till Örgryte församling, som ju senare kom att ingå i Göteborg. De kan eventuellt ha mellanlandat någon annanstans, men blir sedan kvar i Örgryte, där barnen växer upp och så småningom blir vuxna. Syskonskaran utökas med ytterligare ett barn efter flytten från Vinköl. Det är svårt att se kopplingar till Olaus Svensson under deras gemensamma tid i Göteborgsområdet. Örgryte och Majorna är dock i var sin ända av Göteborg, och det var inte så smidigt med kommunikationerna däremellan. Möjligen kan det vara så att en dotter till Nils, Sara Nilsdotter, är fadder till ett av Olaus barn. Men det är ju ett vanligt namn. Både Nils och Maria dör så småningom i Örgryte.

Så har vi då Bengt, född 1766. Liksom övriga syskon flyttar han lite fram och tillbaka mellan gårdarna i närområdet, innan han 1799 står som utflyttad till Göteborg. Och här blir det nu ett glapp, för jag hittar honom inte inflyttad i någon göteborgsförsamling som Bengt Svensson. Däremot finns det en Bengt Winqvist inflyttad till Mariebergs församling, med hustru, 1799. Det finns en kolumn för att fylla i varifrån personerna inflyttat, men den gapar helt tom för samtliga inflyttade personer. ”Winqvist Bengt, timmerman, med Hustru” är allt vi får veta. Vi hittar Bengt med hustru uppe i bergen i Majorna. Där fanns en liten grupp hus runt det som några år senare kallades Hellstedtsplatsen. Bland dessa även ett värdshus kallat Gulläpplet, där Bengt Winqvist under en tid stod som ägare och krögare. Bengt anges i Mariebergs husförhörslängder som född 1766, oftast utan datum. Den enda gång man angett datum är det i rätt månad juni, men med några dagars avvikelse från Bengt född i Vinköl. Till samma lilla plats på berget inflyttar 1801 Olaus Svensson och Johanna Ternberg från Domkyrkoförsamlingen med sin förstfödda dotter, som bl a Bengt var fadder till. De flyttar till fastigheten Kroken, där de blir kvar hela livet, och där deras son Sven Jakob sedan i sin tur bildar familj. Bengts hustru Ingrid Winqvist är fadder till de två nästa av Olaus barn. Bengt och Ingrid får inga egna barn. Hustrun Ingrids födelseort uppges ingenstans. Att av dessa fakta dra slutsatsen att Bengt Winqvist är Olaus Svenssons bror är ju lite väl vågat, men känslan är att det inte är osannolikt i alla fall, även on födelsedatum avviker med några dagar.  Men kan han hinna flytta från Vinköl som Bengt Svensson, och sedan in i Marieberg samma år som Winqvist och gift? Jag har än så länge inte hittat någon vigsel i Vinköl, och var hustrun är född eller boende vet jag alltså inte.

Sista syskonet att kolla upp är alltså Sara, född i Vinköl 1771. På den ovannämnda husförhörssidan i Långåsaled kan man med viss möda läsa att Sara har en oäkta son, Sven, född 1798. Fadern till Sven är avskedade sergeanten Sven Kullman. Den lille Sven blir endast ett år gammal. Men när Sven är åtta månader gammal gifter sig Sara med Bengt Nilsson från Ryda. Han tar namnet Ryberg efter sin hemort. År 1799 står båda utflyttade till Göteborg. Detta par går sedan att följa i Göteborg. De är först inskrivna i Göteborgs Garnisonsförsamling, och där får de sitt första barn, en dotter som bara blir några dagar gammal. Bland faddrarna märks timmermannen Olaus Svensson. Eftersom han endast nämns på detta sätt kan man dock inte bevisa att det är ”vår” Olaus Svensson. År 1801 överflyttas de till Mariebergs församling, och kommer där att bo i samma lilla område som både Bengt Winqvist och ”vår” Olaus Svensson. Där får de sitt nästa barn, en dotter, och åter är timmermannen Olaus Svensson fadder. Nu känns det ju nästan konstigt att tro att det skulle vara någon annan Olaus än den som bor i stort sett granne med familjen. Och då blir det mera sannolikt att det även var han som var fadder till första barnet. Jag tror att även den andra dottern dör i späd ålder, men sedan får de två döttrar till som överlever och kan följas genom livet. Bengt Ryberg avlider 1812, och 1814 gifter Sara om sig med Anders Petersson i Mariebergs församling. Dessa får dock inga barn. År 1833 flyttar Sara till Domkyrkoförsamlingen. Från Karl Johans församling (nytt namn på Mariebergs församling) utfärdas en attest. ”Fattighjonet Enkan Sara Petersson, FÖDD I WINKÖLS PASTORAT 1771….”! Denna Sara som bor granne med Olaus Svensson i Majorna är alltså helt säkert syster till den Olof Svensson som flyttar från Vinköl till Göteborg 1795. (Vilket jag egentligen redan visste, eftersom jag följt henne hela vägen.)

När det gäller anteckningar om Olof i husförhöret från Långåsaled i Vinköl, så står endast att han 1794 flyttar till Härlunda, och samma år tillbaka igen. Men det måste ju vara han som fått flyttattesten till Göteborgs Domkyrkoförsamling, eftersom han är den ende Olof som fötts 1776 i Vinköl, och han dessutom har en far vid namn Sven.

Hur får man nu ihop detta? År 1795 flyttar en Olof Svensson, född 1776, från Vinköl till Göteborgs Domkyrkoförsamling. Denna Olof har två syskon, Bengt och Sara, som flyttar till Göteborg några år senare. Sara går att följa ända från inflyttningen i Göteborg till sin död. Hon bor med sin familj granne med en Olaus Svensson, timmerman, som är min anfader. Där bor även en Bengt Winqvist med hustru. Sara samt Bengt och hans hustru är faddrar till Olaus Svenssons barn. Olaus Svensson är fadder till Saras barn. Så då är frågan: Är Sara, och kanske även Bengt, släkt med Olaus Svensson. Är de kanske t o m hans syskon? Är Olaus Svensson densamme som Olof Svensson från Vinköl. Eller är allt bara en slump?

Ett försök att åskådliggöra fadderrelationerna. Här har jag utgått från att Bengt Winqvist är en bror till Olof, och placerat honom i samma ursprungsfamilj. Men är det dags att lyfta in Olaus i familjebilden, såsom identisk med Olof?

 

 

 

 

 

Farfar Arvid Olausson 1875 - 1943, del 6 (sista)

 Åren 1932 - 1943

Fortsättning från föregående inlägg:

Livet går vidare på Lindholmen med både familj och charkuteri. När vi kommer fram till 1932 har det hänt en del. Greta har gift sig och fått en dotter 1921. Sven har redan 1926 börjat arbeta som ”kaffepojk” på Wettergrens konfektionsfabrik, där han skulle bli kvar nästan hela arbetslivet, och avancera till högre positioner. Både Märta, Sven och Lisa bor fortfarande kvar hemma. Och sedan 1927 bor Greta med sin familj också på Linden 2. Greta tar aktiv del i charkuteriet på Miragatan. Kanske får Greta hjälp av sin mor Anna att passa dottern Sonja, när hon arbetar i charkuteriet.

Arvid och Anna med de vuxna barnen Märta, Lisa och Sven, flyttar nu, efter nära 30 år på Lindholmen, tillbaka över älven, till de trakter där Arvid började sin bana, till de stora stenhusen i närheten av Linnégatan. Arvid är 57 år, och det kan tyckas vara lite tidigt för honom att helt dra sig tillbaka från yrkeslivet, men det är ändå så jag har en känsla av att han gör. Tre vuxna barn som arbetar och betalar för sig hemma, gör det kanske möjligt ekonomiskt. Greta driver butiken på Miragatan, och kanske ger detta på något sätt även tillskott i Arvids ekonomi. Men det förklarar fortfarande inte flytten över till ”stan”. De flyttade till ett 6-vånings stenhus, troligen byggt kring 1920. Kanske var det ett ”finare” boende än Linden 2 på Lindholmen. En rolig sak är att även detta bostadshus, liksom de allra flesta som Arvid bott i, finns kvar ännu i dag. Man hittar det på Sveagatan 14 i stadsdelen Kommendantsängen, Annedals församling.

Hit flyttar familjen 1932. Karta från 1923.

Samma hus finns kvar ännu i dag. Bild från Google Earth.

Kanske blir detta ändå inte vad man tänkt sig. Det kan vara så att det fanns en längtan tillbaka till det mera lantliga Hisingen. Men nu var det inte Lindholmen som lockade, utan möjligheten till en egen liten villa med trädgård. Följande är hämtat från webplatsen ”Det gamla Göteborg” (https://gamlagoteborg.se/2018/01/01/en-guide-till-goteborgs-stadsdelar-bracke/)

”En stadsplan för Bräcke egnahemsområde fastställdes 1934. Det är Göteborgs äldsta område av sitt slag. Landshövdingen Malte Jacobsson blev inspirerad av ett besök i stockholmska småstugeområden och motionerade i Göteborgs stadsfullmäktige om att man även i Göteborg borde skapa möjligheter för mindre bemedlade att uppföra en småstuga.

Efter en utredning kom man fram till att lämpliga områden var Bräcke, Fräntorp och Utby. Minimala tomter och smala gator skulle hålla kostnaderna nere. Husen byggdes efter funktionalistiska ideal med husen orienterade i nord-sydlig riktning.

Tvåvåningshusen gav association till lådor på högkant och de fick öknamn som sockerlåda och tändsticksask. De som fick kontrakt med egnahemsbolaget, valde ut en tomt, betalade den låga kontantinsatsen och påbörjade det egna arbetet. Själva husen kom monteringsfärdiga och restes på en till tre dagar. Först då bygget var klart började amorteringen på lånen.”

Arvid och Anna med sina tre hemmaboende barn, på Sveagatan i Annedal, samt Greta med familj, boende på Linden 2 på Lindholmen, kommer nu att bygga var sitt sådant hus i Bräcke. De köper tomter med bara någon minuts gångväg ifrån varandra. Gretas familj på Slånbärsvägen 12 och de övriga på Stenåldersvägen 27. Hur själva byggandet gick till vet jag inte i detalj. Enligt beskrivningen ovan kom husen monteringsfärdiga och restes på några dagar. Det kanske ingick i husfirmans åtaganden att resa själva stommen? Men sedan var det nog egenarbete som gällde, beträffande allt inuti huset. Detta var ju en lösning för dem som inte hade så mycket pengar. Jag förmodar då att det var Sven och Arvid som fick stå för detta arbete, kanske i samarbete med Gretas familj. Gretas make var praktiskt nog elektriker. Arvid, som var pensionär, var väl den som hade mest tid att lägga på bygget, eftersom Sven hade sin anställning på Wettergrens. För honom var det söndagar och kvällar som utgjorde fritiden. Sven har dock alltid haft en enorm arbetskapacitet när det gäller att bygga, så det gick nog på något sätt. Det kan tilläggas att båda husen var av tvåvåningstypen, ”tändsticksaskar”. Det hela måste ha gått snabbt, med tanke på att det enligt ovan fastställdes en stadsplan för området 1934, och inflyttningen skedde samma år. Låter nästan ofattbart.

Stenåldersvägen 27, fotograferat vid en liten rundresa i barndomstrakterna 2013. De flesta husen runtomkring är ombyggda och uppiffade, men detta verkar vänta på sin tur. De enda förändringarna som är gjorda är fasadmaterialet och en tillbygd entré. 

I en familj med tre unga vuxna barn kan man dock vänta sig att det kommer att ske förändringar. Man undrar hur de tänkte när de byggde detta hus. Kanske tänkte de bara att detta var ett gyllene tillfälle att få bygga sig ett alldeles eget hus, för en rimlig penning. Om man återgår till fakta, så ser man i alla fall att 1938 har både Märta och Lisa gift sig, och kvar i huset är Arvid och Anna med sonen Sven, min pappa. Sven är dock nu förlovad med Majken och planerar giftermål.

Nu händer det saker hela tiden, och allt är inte kristallklart dokumenterat. Sven och Majken gifter sig i juli 1938, och tar över huset på Stenåldersvägen. Arvid och Anna har efter detta flera ganska tillfälliga bostäder i närområdet, plus att de i perioder bor hos döttrarna, Lisa i Bohuslän och Märta i Stockholm. Så rullar det på tills jag föds 1942. Men kanske fanns redan tidigt en insikt om att detta inte var den optimala lösningen. Någon gång börjar det gro en annan dröm. Arvid och Anna behöver någon varaktig bostad. Majkens syster Lilly lever ensam, och bor i en liten lägenhet i Landala. Systrarna står varandra nära och skulle nog gärna vilja bo lite närmre varandra. Följaktligen börjar man nu leta efter en villa med tre lägenheter, en större för Svens familj, och två mindre för Arvid och Anna, resp. Lilly. Helst skulle det nog vara i Lundby.

Ett hus med dessa kvalifikationer dyker upp 1943. Nu blir det försäljning av småstugan i Bräcke, som ännu inte har 10 år på nacken. Inflyttning för Svens familj i nya huset på Marstrandsgatan 7, är planerad till 1 oktober 1943. De båda mindre lägenheterna har hyresgäster, som dock planerar att flytta inom kort. Arvid och Anna har nu ett boende på Strängnäsgatan, väldigt nära Marstrandsgatan. Det är praktiskt för dem att bo på gångavstånd från Sven, som lätt kan hjälpa dem med olika saker vid behov. Troligen hyr de en lägenhet i en villa, och planeras bo kvar där tills det blir dags att flytta till Marstrandsgatan. De börjar nu bli till åren, 68 år båda två.

Marstrandsgatan 7. fotograferat 1950 av min moster Lilly Larsson. Min bror Anders och jag poserar på staketet. Fönstren som syns på nedervåningen tillhör den enrumslägenhet där det var tänkt att Arvid och Anna skulle bo. Nu blev det bara Anna som flyttade in där, som änka. När bilden togs var även hon borta och en annan familj hyrde lägenheten.

Men planerna kommer inte att gå i lås, på det sätt man tänkt sig. På eftermiddagen den 9 oktober 1943, när mina föräldrar troligen fortfarande höll på att packa upp sitt bohag på Marstrandsgatan, befann sig Arvid på cykeltur. Han var på väg till Bräcke, och enligt muntliga uppgifter var ärendet att han skulle köpa bullar. Han cyklade från Lundby, på en mindre väg, som så småningom mynnade ut i den större Bräckevägen. Där skulle Arvid svänga åt höger mot Bräcke. Eftersom det var på vänstertrafikens tid, så innebar detta att han skulle korsa Bräckevägen för att komma på rätt sida. En buss kom körande från Bräckehållet på Bräckevägen. Antingen så uppmärksammade Arvid inte bussen i tid, eller så tänkte han att han skulle hinna korsa vägen, innan bussen var framme vid korsningen. Busschauffören, å sin sida, anade att detta inte skulle gå bra, och gjorde ett försök att väja åt höger, för att undvika att köra på Arvid. Men resultatet blev tvärtom att bussen och Arvid kom på oundviklig kollisionskurs med varandra, och katastrofen var ett faktum. Hela förloppet finns i detalj beskrivet i en polisrapport. Ett flertal vittnen fanns till händelsen, förutom busschauffören. Arvid hamnade under bussen. Några busspassagerare fick hjälpa till att lyfta bussens framdel, så att man kunde få fram Arvid, som var svårt skadad. Han fördes till Sahlgrenska sjukhuset med ambulans. Den 15 oktober 1943 avled han på Sahlgrenska av sina skador.  

Om denna dramatiska och tragiska händelse har det talats förvånansvärt lite i vår familj. Att farfar blev påkörd av en buss och dog av denna olycka, är något vi vetat. Däremot vet jag mig aldrig ha hört något om hur familjen fick vetskap om olyckan, om Arvid t ex hade något med sig som identifierade honom, och som gjorde att man kunde hitta hans anhöriga. Inte heller något om besök på sjukhuset, där han ju låg i ett antal dagar innan han dog, och då var vid medvetande, enligt sjukjournal. Vilka var det i så fall som besökte honom. Jag antar att det åtminstone var Sven och Greta, som bodde i Göteborg. Kanske orkade Anna också åka dit? Eller fick hon aldrig träffa sin make efter det att han cyklade hemifrån för att köpa bullar? Det tycks mig nu mycket märkligt att jag faktiskt inte vet dessa saker.

Den 21 oktober fyllde jag ett år. Det var nog ett faktum som kom lite i skymundan av den begravning som ägde rum samma dag. Under min barndom och ungdom fanns en stor grav med gravsten mycket nära ingången till Lundby Nya kyrka (numera nerbrunnen och ersatt av en annan kyrka). Inskriptionen löd ”Charkuterihandlanden Arvid Olaussons familjegrav”. Det fanns inga namn eller datum på stenen, så man vet inte om den tillkommit så tidigt att de avlidna barnen kan vara begravda där. Att farmor Anna hamnade där så småningom vet jag i alla fall, och att hon var den sista att begravas där, 1948. Med tiden togs denna grav bort, av någon orsak som jag inte vet. Därefter finns det i nutiden inte så mycket kvar, som minner om farfar Arvid. Han lever dock vidare i en del arkiv av olika slag. Under det senaste året har både min bror och jag grävt så mycket vi kunnat i dessa arkiv, för att åtminstone kunna kartlägga de delar av hans liv som handlar om yrkesverksamhet, boende och familj. Närmare än så kommer vi nog inte farfar, men vi har nu en betydligt mera detaljrik bild av hans liv, än vi haft tidigare. Det får man vara nöjd med.

Här är Arvid på besök på Stenåldersvägen 1939, efter att mina föräldrar övertagit huset. Bilden tagen av min moster Lilly Larsson, som ofta var på besök. Gräsklipparen på bilden fick sedan följa med mina föräldrar vid flytten till Marstrandsgatan, och jag minns den mycket väl därifrån. Eftersom detta är den enda bild jag sett av farfar Arvid i mogen ålder, känns den extra värdefull. Huset på bilden är ett grannhus, men dessa "tändsticksaskar" såg alla likadana ut. 

 

Farfar Arvid Olausson 1875 - 1943, del 5

 Åren 1908 - 1932

Fortsättning från föregående inlägg:

När det gäller den privata delen av Arvids liv på Lindholmen, kan man konstatera att familjen byter bostad 1908. De flyttar nu från Linden 2 till 2 Roten 28C. Det är just det hus man kan se på den sista bilden i föregående inlägg, som med rött tak avtecknar sig mot den blå himlen. Det ligger i hörnet av Lindholmsvägen och Verkmästaregatan, i dag med adress Lindholmsvägen 8. (Se även karta i föregående inlägg) Jag har ingen kännedom om varför denna flyttning ägde rum. Den skedde några år innan min pappa Sven föddes, och det är inget jag hört honom tala om. Själv hade han ju inte upplevt detta. Som så många gånger förr, sörjer man att man inte frågat ut sina släktingar ordentligt om sådana här saker. Pappas näst äldsta syster, min faster Märta, levde i nära 100 år, och vi träffades vid många tillfällen under årens lopp. Hon hade säkert kunnat berätta massor. Men det går nu inte att reparera, och man får vara glad att det i alla fall finns andra källor i form av kyrkböcker m m. I den här nya bostaden bor familjen kvar till 1910, så det var inte så länge. Inga nya barn föddes i familjen under dessa år, 1908-10. Den enda familjebild jag har av Arvids och Annas familj är troligen tagen omkring 1909-10, och den kan alltså vara tagen i denna bostad i 2 Roten 28C, men det finns också en möjlighet att den är tagen i deras nästa bostad.

Familjen Olausson, ca 1909. Barnen är från vänster i bild Greta, Estrid , Elsa, Märta och så lille Knut i Annas knä. En rolig sak är att den spegel som syns ovanför familjen, numera befinner sig på gästtoaletten hos min bror Anders. Den fanns i vårt föräldrahem så länge jag kan minnas tillbaka. 

År 1910 går flytten till 1 Roten 11½. (Se kartan i föregående inlägg) Det är ett mindre och äldre trähus, i motsats till de landshövdingehus de hittills bott i. Huset kallades Persberg, eller Per i Slipens hus. Det hade byggts tidigare, av Per Eliasson, även kallad Per i Slipen.  Huset ligger nära den s k Bonnabacken, även kallad Lindholmens torg. Varför de flyttade just hit vet jag förstås inte heller. Det huset är borta sedan länge, rivet 1962, och ersatt av modern bebyggelse. Läget var ungefär vid dagens Arbetaregatan 18 B. Här bodde familjen kvar till 1914, och under den tiden föddes två barn, som skulle förbli de yngsta i syskonskaran Det var min pappa Sven 1911 och min faster Lisa (Anna-Lisa) 1912. Pappa har aldrig berättat om detta boende heller, och hade troligen inga minnen av att ha bott där. Det var först när jag började släktforska, som jag insåg att familjen haft flera olika adresser på Lindholmen, och att Per i Slipens hus var det där dessa två yngsta var födda. Lisas födelse var dock inte enbart förknippad med glädje. Bara tre dagar efteråt förlorade familjen sonen Knut, 4½ år gammal. Enligt dödboken avled han på Epidemisjukhuset av polio. Den 23 juni 1912 begravdes Knut, och den 6 juli döptes Lisa. Det måste ha varit en säregen situation av blandade känslor för familjen. Och några fler barn blev det som sagt inte i denna familj.

 Min pappa Sven var vid dessa händelser drygt ett år gammal, och kom nu att bli den ende sonen i syskonskaran. Vid ett tillfälle berättade Lisa lite om syskonsituationen, och det framkom att flickorna kände sig orättvist behandlade av sin mamma. Sven fick en del förmåner, som flickorna inte fick, med motiveringen att ”Sven är ju pojk”. Som vuxen förstod Lisa innebörden av detta. Det stod antagligen för ”Sven är min ende pojk”. Kanske kände hon ett särskilt band till honom, just för detta, och kanske hade det varit annorlunda om även Knut hade överlevt.

 

Huset 1 Roten 11½ "Persberg". Bilden lär vara tagen 1909, och i så fall ska det dröja något år innan Arvid med familj flyttar in här. Annars hade det varit roligt att tänka att det är Greta och Märta som står innanför grindarna. I detta hus föddes Sven och Lisa, 1911 resp. 1912. 

Detta lilla torg kallades "Bonnabacken". Om man anstränger sig, kan man i vänsterkanten ana gaveln på Persberg. En man kommer just gående därifrån. 

 

Jämsides med dessa familjehändelser, driver Arvid sitt charkuteriföretag vidare. Någon gång före 1911 etablerar han den butik som sedan kommer att bestå i många år, och är den som vi i familjen mest hört talas om, 1 Roten 17, på Miragatan. (Se kartan i föregående inlägg) Till en början har han kvar verkstaden på 1 Roten 4B, men den verkar avvecklas senare, så det kan vara så att han samlade hela verksamheten på Miragatan. Det finns också antecknat 1921 att han har en butik på 2 Roten 28C, där familjen tidigare hade bott, men det är inget som det talats om, och kan ha varit en kortare period. Källor till detta med butiker och verkstäder är främst mantalslängderna för 1911, 1916 och 1921. Vad som händer däremellan är svårare att få grepp om.

 År 1914 sker den sista av familjens flyttningar på Lindholmen. Cirkeln sluts, och man flyttar tillbaka till Linden 2, där man först hade slagit sig ner vid flyttningen från ”stan”. Pappa var vid denna sista flyttning ca 3 år, vilket förklarar att han nog hade väldigt suddiga uppfattningar om de tidigare boendena. Det är på Linden 2 han vuxit upp och bott tills han var drygt 20 år. Vid denna sista flyttning består familjen alltså av Arvid och Anna och barnen Greta 13, Märta 12, Elsa 11, Estrid 8, Sven 3 och Lisa 2. Jag har fått uppfattningen att de nu flyttade in i en hörnlägenhet, i något av de övre våningsplanen.

Sven, fotograferad gissningsvis 1918-20. Platsen är baksidan av den nya byggnaden på Lindholmsskolan, som kallades "Mjölkflaskan". 

Sorgen är en följeslagare i familjens liv. Efter fyra år, 1918, insjuknar Elsa, då 15 år gammal, i TBC, och avlider på Kålltorps sjukhus. Efter ytterligare några år drabbas Estrid av cancer (sarcoma mediastini), och avlider på nyårsafton 1924, troligen i hemmet, 18 år gammal. Av familjens åtta barn återstår nu endast hälften. Hur kan Arvid och Anna ha påverkats av detta? Att farmor Anna beskrivits som lite kärv och tvär till humöret, kan ju ha sina orsaker. Och Arvid sägs ganska ofta ha tagit till flaskan. Det gjorde i och för sig många, och även hans bröder, men det kan ju i hans fall även ha varit en lindring av den sorg, som även han måste ha känt. Men man pratade inte så mycket om sådant på den tiden. Dessa två sista dödsfall, som ju pappa måste ha haft klara minnen av, har han visserligen nämnt, men mera som fakta, än som någon stark känslomässig upplevelse.

 Men åter till charkuteriverksamheten. Enligt min pappa Sven, så gick affärerna bra för Arvid, och han sålde mycket till inneliggande båtar i hamnen. När nu det första världskriget bröt ut 1914 så blev dessa affärer ännu mer lönande. Tydligen behövdes ändå någon form av marknadsföring bland kunderna på land. Barnen i familjen fick tillverka reklamlappar med hjälp av stämplar, och gå och dela ut dessa på Lindholmen. Det hade varit roligt att se hur de såg ut. Vi vet att det fanns åtminstone en konkurrent, Helge Larsson. Några år efter kriget figurerar de båda i en annons för fruset nötkött från Amerika. Bland de försäljningsställen i Göteborg som nämns av detta kött, finns både Helge Larsson och Arvid Olausson på Lindholmen. När det gäller detta med kyla, så får man ju tänka att det vid denna tid inte var något vanligt förekommande med kylskåp eller frysboxar, ens i butiker. I stället handlade det om någon form av isskåp. Is inköptes i fiskhamnen, och när Sven blev stor nog blev det hans uppgift att med hjälp av cykel hämta hem isen. Om det var mörkt hade han en karbidlampa på cykeln. Isen lades sedan under sågspån, och varade ca en vecka, enligt pappas berättelse. Jag tänker dock att det måste varierat med årstiden. Och varför frågade jag inte pappa hur han lastade denna is på sin cykel? Eftersom han bara nämnde cykel, så tänker jag inte att det var en trehjulig flakcykel, men det kan ju vara en möjlighet. När det gäller inköp av själva köttråvaran, i form av slaktade djur, så har pappa nämnt att det skedde leveranser från Arvids föräldrahem Lergraven, som mellan 1904 och 1928 innehades av Arvids halvbror August. Det förekom troligen även att han köpte av slaktare i Göteborg. Hur dessa transporter gick till är en sak jag också funderar på, och tyvärr glömde fråga pappa om. Det finns inget som tyder på att Arvid själv skulle ha bedrivit någon form av slakteriverksamhet.

 De äldre döttrarna fick så småningom hjälpa till i butiken, och för den äldsta, Greta, blev detta ett bestående yrke. Hon drev själv butiken på Miragatan i några år efter att Arvid dragit sig tillbaka.

 År 1932 tar Lindholmsepoken slut för familjen, bortsett från charkuteriet på Miragatan. Mer om detta i nästa avsnitt.

Fortsättning följer... 

Farfar Arvid Olausson 1875 - 1943, del 4

Åren 1904 - 1907 

Fortsättning från föregående inlägg:

I fyra år bor alltså Arvid med sin familj på Kapellplatsen 1, och han är troligen under denna tid anställd som charkuteriarbetare i något charkuteri, eller eventuellt några olika under perioden. Familjen består 1904 av Arvid, Anna och de tre små döttrarna Greta, Märta och Elsa, födda med ett års mellanrum 1901 – 1903. Men nu händer det nya saker.

Tidigare såg vi hur Arvids äldre bror Aron fick ett avgörande inflytande över Arvids liv och framtid, genom att introducera honom i Dafgårds charkuteri. Nu träder två andra av Arvids bröder in i handlingen, Herman och Adolf. Brodern Herman har redan 1902 flyttat till Lindholmen i Göteborg, där han står som charkuterihandlare fram till 1904. Han bor i ett hus med beteckningen 1 Roten 4B. Troligen fanns en charkuteriverkstad i samma fastighet, och eventuellt även en tillhörande butik på gården till fastigheten 1 Roten nr 2, även kallad Åkerslund, i dag med adressen Gjutaregatan 10. (Se nedan) Denna ligger mycket nära Hermans bostad. Men redan 1904 flyttar Herman till Arvika, där brodern Aron redan finns och håller på med charkuteri. Då bestämmer sig Arvid och hans yngre bror Adolf för att överta verksamheten efter Herman på Lindholmen, och att bosätta sig där tillsammans. Adolf kommer direkt från föräldrahemmet i Lergraven. Arvid med familj bryter alltså upp från Kapellplatsen, och flyttar tillsammans med Adolf in i ett ganska nybyggt landshövdingehus på 1 Roten 7:e kvarteret B, kallat Linden 2, i dag med adress Lindholmsvägen 1. Detta blir starten för Arvids långa tid som charkuterihandlare på Lindholmen.

 I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kungöres följande:

”Arvid Olausson och Adolf Holmén Olausson ämna i Lundby socken, där de äro boende, idka matvaruhandel och charkuterirörelse under firma Olausson & Co.”

Några ord om Lindholmen. Stadsdelen Lindholmen på Hisingen hade vuxit upp kring varvsverksamhet, och var fortfarande i tillväxt år 1904. Från början växte bebyggelsen upp lite osystematiskt. Invånarna var främst varvsarbetare, som tilldelades tomter och själva byggde sina hus. Runt sekelskiftet 1900 kompletterades denna lite spontana trähusbebyggelse med några landshövdingehus, med en mera ordnad gatuplan. Det hus som Arvids familj och Adolf nu flyttade in i var ett sådant hus, och därför troligen rätt så nytt och modernt. Lindholmen har en intressant historia, som jag tills vidare lämnar här.

Adolf är ungkarl, och det kan ju tänkas att han är inneboende hos Arvid. Nu ska bröderna alltså samarbeta och driva affär tillsammans. Arvid är den som har många års erfarenhet av hur det går till i charkuteributiker i stan. Adolf har mycket kortvarig erfarenhet av detta, och kommer i stort sett direkt hemifrån föräldragården. Han har erfarenhet av livet på en gård, och den slakt som förekommer där, för husbehov. Den 19 september 1904 annonserar de i Tidningen Ny Tid:

Hus nr 2 i 1:sta Roten, ligger i dag på adressen Gjutaregatan 10, som nämndes ovan.  Fastigheten finns ännu kvar, och har renoverats. Inne på gården till detta hus finns en liten byggnad som i dag inrymmer tvättstuga för de boende i huset. Den ser ut att finnas med även på äldre kartor över området, och det var troligen i denna byggnad, som Arvids och Adolfs affär var inrymd. Och i så fall kan det även vara den byggnad där Herman hade sin butik, eftersom han bodde precis intill. Dessutom är min teori att både Herman, och nu Arvid och Adolf, hade någon form av charkuteriverkstad i huset 1 Roten 4B, där Herman även hade sin bostad. I mantalslängd för 1911 framgår att Arvid hyr charkuteriverkstad här, och det kan ju mycket väl vara så att han gjort det ända sedan 1904. Jag har inte hittat några dokument som bekräftar att Arvid och Adolf tar över verksamhet och lokaler efter Herman, men eftersom de startar sin firma samtidigt som Herman flyttar till Arvika, så vågar jag en gissning på att det förhåller sig så. 

Här en karta från 1923, för att underlätta orienteringen. I övre kanten den första butiken, och strax intill den verkstad, som jag tror ingick i verksamheten. Linden 2 var bostad de första åren. Övriga platser återkommer jag till lite senare.  

 

Under tre år framåt bedriver nu bröderna Arvid och Adolf denna charkuterihandel. Sortimentet utökades med några oväntade varor, som kökslampor och portvin, där man verkar ha varit återförsäljare åt en annan affär i Lundby. Man undrar ju lite, hur många som gick till charkuteriet för att köpa en lampa. Portvin är ändå lite mer i livsmedelsbranschen. 

Annonser från oktober 1906

Hemma i Linden 2 fortsatte familjen att växa, med i stort sett ett barn om året. Enligt tidens sed, var det förstås Anna som fick ha huvudansvar för den delen, och hon lär ha haft fullt upp, och ha varit gravid det mesta av tiden. Först att födas på Lindholmen var Signe, mars 1905. Men här fick familjen sin första sorg, när Signe i september samma år avled av kikhosta. Då var Anna redan gravid med nästa barn, Estrid, som föddes i februari 1906. I september 1907 föddes så den förste sonen i familjen, Knut. Nu hade familjen alltså de fem barnen Greta, Märta, Elsa, Estrid och Knut.

Förändringar inträffar år 1907, och omständigheterna är lite oklara. I tidningarnas kungörelser över firmor som gått i konkurs, återfinns även Olausson & Co. Det låter ju lite oroande, efter så kort tid. Adolf lämnar nu Lindholmen, och flyttar till Arvika i Värmland, där han gifter sig och bildar familj, och startar en charkuterirörelse, som kommer att finnas kvar under lång tid. Arvid startar på nytt en egen charkuterirörelse på Lindholmen, som han kommer att driva under flera decennier, så orsaken till konkursen av det gemensamma bolaget borde inte vara att affärerna gått dåligt. Bortsett från några byten av lokaler, så händer nu inte så mycket nytt i Arvids yrkeskarriär. Han kommer fortsättningsvis att vara en väletablerad charkuterihandlare på Lindholmen.

Linden 1 närmast kameran, och Linden 2 längre ner. Foto från 1971, då man planerade att riva dessa hus, som räddades i sista stund.

Foto taget vid ett besök på Lindholmen våren 2022, av min bror Anders Olausson. Bilden är tagen från motsatt håll, jämfört med föregående bild. Linden 2 är nu närmast i bild, med gula bottenvåningar. Det ljusa huset som sticker ut i gatan lite längre upp, ska få vara med lite senare i historien. 

Fortsättning följer...

 

 

Farfar Arvid Olausson 1875 - 1943, del 3

 Åren 1899 - 1904

Fortsättning från föregående inlägg:

På Pilgatan 21 fanns 1896 ett hushåll bestående av Anna Matilda Larsson, 21 år gammal, hennes halvsyster Clara Johansson, 35 år, dennas make Knut Mauritz Svensson, samt Claras helbror och Annas halvbror Knut Gideon Johansson, 29 år gammal. Annas föräldrar och fler syskon hade tidigare bott här också, men flyttat till andra församlingar i nära anslutning till Claras giftermål. Knut Gideon var korgmakare, och troligen något handikappad. När det gäller Anna så finns ingen yrkesbeteckning på henne i församlingsböckerna, vad jag kan se.

Nu har alltså Arvid flyttat in snett över gatan, på Pilgatan 20, och på något sätt tror jag ju att det är i detta område han och Anna knutit sin första kontakt, kanske någon vacker vårkväll, som lockade till utevistelse och promenader. Båda byter sedan var för sig bostad några gånger inom närområdet i Haga, innan de slutligen gifter sig 1899. Bilden av dem hos fotograf bör vara tagen någon gång under perioden 1896-1899. Jag vet ju inte riktigt om det är en förlovningsbild, eller möjligen en bröllopsbild, trots den förhållandevis enkla klädseln. Detta är en av ganska få bilder som finns av Arvid och Anna under deras liv.

Arvid och Anna hos fotograf Axel Larsson,
 i hörnet av Vasa- och Viktoriagatorna. 

Arvid och Anna flyttar först in på Pilgatan 26, men hösten därpå, 1900, flyttar de till Fjärde Långgatan 4. Detta ligger ju väldigt nära Arvids första arbetsplats i Dafgårds charkuteri, men det finns i stort sett inga anteckningar om hans arbetsplatser. Det är alltså svårt att veta om eventuella byten av bostad har med anställningar att göra. Det kan i alla fall konstateras att detta var ett modernt boende i ett av de nyuppförda stenhusen i kvarteret Skonaren, byggt 1898. Det är ett vackert hus som fortfarande finns kvar.

Fjärde Långgatan 4 till vänster i bild. Bildkälla Google Earth.

Där föds i maj 1901 deras första barn Sofia Margareta, som alltid kom att gå under namnet Greta. Tiden på Fjärde Långgatan blir också kort, och de flyttar med bara några månader gamla Greta, till nuvarande Kapellplatsen 1, i den nyare stadsdelen Vasastaden/Landala. En rolig sak att notera är att så många av de hus, som Arvid och familjen bott i, finns kvar ännu i dag. Det gäller nu även huset på Kapellplatsen, och jag kommer att återkomma till ännu fler senare. Flera av husen har ingått i områden som bevarats för eftervärlden och blivit fint renoverade. Jag låter därför även dessa hus få lite utrymme i historien om farfar och hans familj.

 Här ser man Kapellplatsen 1 till höger i bild, och dess fasad ut mot Kapellplatsen (även kallad Landala Torg). Till vänster om huset ser man Karl Gustavsgatan och till höger kan man ana Erik Dahlbergsgatan. Huset troligen byggt på 1880-talet. Bild från 1905, bildkälla Carlotta. Året innan har Arvid med familj flyttat därifrån.

Här blir familjen kvar några år, och utökas med Märta 1902 och Elsa 1903. Arvid är fortfarande charkuteriarbetare, och förmodligen alltså anställd i en eller flera charkuteributiker. Denna lite längre flyttning kan ju möjligen sammanhänga med att han fått anställning i någon butik i den förhållandevis nya stadsdelen Vasastaden. Men det är, som mycket annat, bara en gissning. Med tanke på vad som sedan händer, så kan man även gissa att Arvid börjar känna sig rätt så färdig med att arbeta i andras butiker som anställd. Han drömmer kanske om att själv äga det charkuteri där han arbetar. Den möjligheten kommer att dyka upp år 1904.

Fortsättning följer...

 

Huset på Kapellplatsen i dag, inrymmer renoverade lägenheter av hög standard,
att döma av mäklarbilder. Här ser man fasaden mot Kapellplatsen till vänster
 och fasaden mot Erik Dahlbergsgatan till höger. Bild från Wikimedia Commons.

Farfar Arvid Olausson 1875 - 1943, del 2

Åren 1896 - 1899

Fortsättning från föregående inlägg:

Verksamheten med Dafgårds charkuteri och dess personal rullar på något år. Efter hand utvecklar tydligen Ernst Dafgård och pigan Sofia Nygren (som jag kallar henne för enkelhetens skull) en något närmare relation än som bara arbetsgivare och anställd. Tidigare under året återfinns de båda boende på Sillgatan 57 i Göteborg, så att de nu båda hamnat på Andra Långgatan är nog inte en slump. Kanske hade de inte planerat att bli föräldrar och bilda familj just nu, vid 20, resp 19 års ålder, och med en relativt nystartad charkuteriverksamhet. Men nu blir det ändå så. Sofia blir gravid på hösten 1892, bara ett år efter Ernsts övertagande av charkuteriet. Att det är Ernst som är fadern, verkar det inte vara några tveksamheter om. 

Nu har det alltså ganska snabbt blivit ett nytt läge. Att som ensamstående yngling försörja sig på sin charkuterihandel är en sak. Att bilda familj, och få ytterligare munnar att mätta är lite annat. Det ställer lite andra krav både på bostad och inkomster. Allt detta diskuteras troligen med Ernsts familj i Vänersborg. Lösningen blir att Ernst och Sofia lämnar charkuteriet, och reser (sannolikt med båt) till Ernsts födelsestad Vänersborg, och flyttar där in i samma hus som Ernsts föräldrar. Här finns nog bättre försörjningsmöjligheter i familjens verksamhet i samma bransch. Säkert också bättre alternativ vad gäller boende. Ernst och Sofia gifter sig i Vänersborg i juni 1893, och i juli föds deras son Oskar Ernst. Därmed är Ernst Dafgård ute ur historien om min farfar Arvid. 

Jag har tyvärr inte lyckats hitta några uppgifter om vad som händer med Dafgårds (f d Lieps) charkuteriaffär sedan han själv lämnat både affären och Göteborg bakom sig. Det finns flera personer med titeln handlande boende i huset, men inget är nämnt om just en charkuterihandel. Om ingen fanns som ville överta verksamheten, så lades den kanske helt enkelt ner. Detta återstår att forska om. Hans anställda charkuteriarbetare, Aron, Arvid och Otto, flyttar från fastigheten inom de närmaste åren, först Aron 1894,sedan Arvid 1896 och Otto 1897. Pigan Ester Emilia Fredriksson flyttar 1896. Alla medarbetarna i Dafgårds kortlivade charkuteri spreds således ut åt olika håll, och efter 1897 var ingen av dessa kvar på Andra Långgatan. 

Därmed är det dags att fokusera på farfar Arvid, och hur han gick vidare i livet. Arvid bor alltså kvar i huset på Andra Långgatan till 1896, då han är 21 år gammal. Under de år som gått sedan han flyttade från föräldrahemmet i Skallsjö till Göteborg som 16-åring, har han förstås mognat en del, och blivit vuxen. Under de följande 8 åren, då han bor kvar på ”stadssidan” om älven, så är hans yrkesbeteckning charkuteriarbetare. Jag tolkar det som att han har anställning hos någon eller några charkuterihandlare, och charkuterier fanns det nog många, liksom andra butiker i livsmedelsbranschen, i en tid då man inte kunde förvara så mycket mat i hemmen. En enda arbetsgivare finns nämnd, där han arbetade en kort tid 1899-1900. Det var en slaktare Rydén vid Skeppsbron. Under den korta tiden står Arvid också som boende där. 

Men om vi nu går tillbaka till 1896, så flyttar Arvid detta år från Andra Långgatan till Pilgatan 20 i Haga, ett hörnhus mot Husargatan. Man får väl förmoda att en bostad för en ung ensamstående man i Arvids situation vid den här tiden var liten och enkel. Jag tänker mig någon form av enrumsboende, med eller utan kokmöjlighet. Det var säkert inte heller ovanligt att dela med någon, för att göra det hela billigare. Hur det såg ut just för Arvid, vet jag ju inte. Däremot tror jag mig förstå att detta boende innebar en ny vändpunkt, som blev avgörande för hans fortsatta privata liv. Det känns rimligt att anta att det var här han träffade sin tillkommande, min farmor Anna, eftersom hon bodde bara snett över gatan, på Pilgatan 21.

Fortsättning följer...

Hörnet av Husargatan och Pilgatan 1960. Man ser Husargatans sträckning norrut, och Pilgatan som korsar här. Mannen kommer från den del av Pilgatan där både Arvid och Anna bodde. Om det såg ut så här 1896 vet jag dock inte. Och någon bild på just de fastigheter där de bodde har jag inte hittat. Här har de dock med säkerhet gått en hel del. 
(Bildkälla: Carlotta)

Farfar Arvid Olausson 1875 - 1943, del 1

 

Lite kort om familjebakgrund och den första kontakten med charkuterivärlden

Det är dags att försöka sammanfatta lite om det vi hittills vet om farfars familjebakgrund, och hans flyttning och första år i Göteborg. Dock känns det svårt att göra detta utan att samtidigt beröra den del av charkuterinäringen i Göteborg, som kom att bli avgörande för farfars hela fortsatta yrkesliv. Hur hamnade han där? Det kommer att bli lite bakgrundshistoria som innefattar både farfars äldre bror, och en viss ung man vid namn Dafgård, vars släktingar fortfarande är kändisar i livsmedelsbranschen. (En brorson till Ernst Dafgård, Gunnar Dafgård, startade det nuvarande företaget.) Några glimtar från det sena 1800-talets Göteborg kommer det att bli, som inledning till farfars liv.

Min farfar Arvid Olausson föddes och växte upp på gården Lergraven i Skallsjö församling, som ligger mellan Göteborg och Alingsås. Syskonskaran han föddes in i var väldigt stor, även om några av de äldre halvsyskonen var utflugna. Hans far Olaus Eriksson blev far till 14 barn, med två olika hustrur. Av dessa 14 var Arvid nummer 11, när han föddes 1875. I denna faderns andra barnkull om 7 barn, fanns en flicka och resten pojkar. Systern var sjuklig och flyttade aldrig hemifrån. Den yngste brodern dog som spädbarn. Återstår alltså 5 pojkar, som alla kom att bli charkuterister för längre eller kortare tid, och på olika platser i landet. En av Arvids bröder, Aron, var född 1871. Det var troligen han som kom att spela en avgörande roll när Arvid tog steget in i charkuteribranschen i Göteborg.

Aron bor kvar hemma på gården till 1889, då han alltså är 18 år. Det är hög tid för honom att flytta hemifrån och försörja sig själv. Tidigare generationer av ungdomar har oftast flyttat inom den egna eller närliggande socknar, och haft tjänst som drängar eller pigor, tills de gifte sig. Men nu förändras tiderna. Kommunikationerna har förbättrats. Storstäderna drar till sig mycket folk från omgivande landsbygd, eftersom den begynnande industrin behöver arbetskraft. Som en följd av detta ökar också behovet av service till den ökande befolkningen, mat och bostäder  t ex. Ingen av Arvids helbröder blir kvar i hemsocknen. Lergraven övertas så småningom av en av halvbröderna i faderns första äktenskap. Aron flyttar således till Göteborg år 1889.

Om Aron har kontakter i Göteborg, eller bara räknar med att klara sig på egen hand, förtäljer inte historien. Han får i alla fall en bostad på Husargatan, och står då antecknad som arbetare. Han flyttar dock redan samma år till Magasinsgatan 3. Där finns en charkuterihandlare som heter August Eliasson, och i mantalslängd för 1890 återfinner vi Aron som tjänare hos honom. Året därefter, 1891, flyttar två andra unga män in på samma adress. Det är Ernst Dafgård, från Kristine församling, men född i Vänersborg, 19 år gammal, samt Otto Carlsson Brodd, från Långared, 25 år. Troligen blir även dessa anställda hos August Eliasson, även om det inte är alldeles klart uttryckt i församlingsboken. Vi får alltså tänka oss att charkuterihandlare August Eliasson driver sin charkuterihandel på Magasinsgatan, med bl a dessa tre som anställda, Aron Olausson, Dafgård och Brodd. Så är situationen i början av 1891, men det blir inte så långvarigt.

Vid samma tid driver Carl Jens Fredrik Liep charkuterihandel på Andra Långgatan 4 B. Denna fastighet ligger i ett område runt Linnégatan, som vid den här tiden var ganska nybyggt med moderna stenhus, och hade en hästspårvagnslinje dragen mitt i gatan. Troligen har Liep haft sitt charkuteri i någon annan fastighet tidigare, eftersom han enligt annonsen bedrivit sin verksamhet i 18 år. Av någon anledning säljer nu Liep sitt charkuteri, och annonserar ut detta i dagspressen.

 

Som framgår av annonsen övertar nu den 19-årige Ernst Dafgård denna rörelse, på hösten 1891. Dafgård tillhör en familj av slaktare och charkuterister i Vänersborg, men hur mycket erfarenhet han har av att själv driva charkuterihandel är väl lite oklart, med tanke på hans ålder. Han får nu med sig Aron och Otto, som kommer att arbeta som anställda hos honom på Andra Långgatan, där de också bor alla tre. Även pigorna Sofia Bernhardina Elisabeth Nygren och Ester Emilia Fredriksson är anställda hos Dafgård och bor i huset. Jag vet ju inte alls hur de bodde, mer än att de bodde i samma hus som charkuteriet. Dafgård hade ju fyra anställda, två charkuteriarbetare och två pigor. Jag utgår från att det var han som ordnade att alla dessa hade husrum. Kanske hade han någon lägenhet i huset, där de delade på rummet/rummen? Jag kan inte undgå att fantisera lite om hur livet såg ut för dessa ungdomar där på Andra Långgatan. Vad gjorde de när de var lediga? Här kan man åter bara gissa. Alkoholkonsumtionen rent allmänt var hög vid denna tid, och bestod mest av brännvin. Jag vet att åtminstone i Arons syskonskara var man inte direkt några nykterister Jag kan tänka mig att det var rätt så livat, både hos Dafgård, och i huset och området om helgerna.

Dafgård ser tydligen ljust på framtiden för sin affär. Efter bara någon månad anställer han ytterligare en charkuteriarbetare. Det är i detta skede som farfar Arvid kliver in i historien.

Arvid är nu 16 år, där hemma på Lergraven i Skallsjö. Hans äldre bror Aron arbetar på Dafgårds charkuteri i Göteborg. I november 1891 finner vi plötsligt även Arvid arbetande i samma charkuteri och boende i samma hus. Hur gick detta till? Kanske berättade Aron för Dafgård om sin bror därhemma, som skulle behöva flytta hemifrån och söka arbete, och kanske sa Ernst Dafgård, att de kunde behöva en man till i affären. Och kanske var Arvid, med sina 16 år, inte så dyr i lön. Hur nu än resonemangen kan ha gått, så blev ändå resultatet detta. De är nu fyra unga män och två pigor arbetande i charkuteriet. Yngst av dem alla är Arvid med sina 16 år. Här tycks Arvids fortsatta liv avgöras, eftersom han kommer att ägna hela sitt återstående yrkesliv åt charkuteriverksamhet.

 

Fortsättning följer…

Andra Långgatan 4B i nutid. (Bild från Google Earth) Det finns lite olika uppgifter om husets byggår, men som jag tolkar det hela, så är huset byggt strax före Dafgårds övertagande av charkuteriet. Jag tror alltså att det med största sannolikhet är samma hus som fortfarande finns kvar. Det går lätt att föreställa sig ett charkuteri innanför det röda skyltfönstret. Portarna såg säkert annorlunda ut på den tiden.