Anders Odel 1718 - 1773

Jag har en ambition att vara strukturerad och systematisk i min släktforskning, eftersom jag tycker att det annars lätt blir rörigt, och jag tappar bort mig, med risk för extra arbete. Nackdelen med detta är att det lätt blir lite tråkigt tidvis. Vad kan då vara bättre än att vara begåvad med en dotter som skådar långt bortom min horisont, och söker de stora och mera spännande frågorna. Och hittar böcker på nätet! I centrum för vårt intresse den gångna helgen har varit Anders Odel, en representant för den stora släkten Odhelius, med ursprung i Skaraborgs län.

Anders Odel var äldre bror till vår anfader Thore Odhelius. Anders har gjort betydligt större avtryck i historien än Thore. En av anledningarna till att jag vet detta är att det skrivits en akademisk avhandling om honom, vid Uppsala universitet, 1943. Ett osprättat exemplar av denna har stått i ett antikvariat och bara väntat på oss, känns det som. Klistret har torkat, så bladen faller lätt ur. En intressant detalj är att avhandlingen skrivits av Erik Hörnström, en avlägsen släkting till mina barn och deras far. Det finns mycket att läsa där, om Anders Odels författarskap, som är huvudämnet för avhandlingen. Det som är mer intressant för oss sentida släktingar är nog redogörelsen för hans barndom och hans familjeförhållanden. Extra roligt är att beskrivningen av barndomen kommer från Anders Odel själv, visserligen nedskriven på äldre dagar, men ändå. Anders Odel föddes 1718, och här följer hans egen berättelse:

”Min Far dog då jag som äldst af mine syskon, var tolf år gammal och han rådde intet derföre, att han lämnade min mor i ett ganska fattigt och gäldbundit tillstånd. Jag gret natt och dag, ei allenast öfwer min egen mistning, utan synnerligast för min Mors skull. Men detta goda och förnuftiga Fruntimmer arbetade sig ändoch igenom, betalte sin skulld och uppfödde sine barn. Mången gång tog hon af sine egne kläder och lät ändra åt mig och åt sig ofta halfmätt för att mätta mig och de andre barnen. Jag senterade nog alt detta och tog af mina bitar och lade åt henne, men fick dem med kjärlige ögnekast tillbaka. Jag kunde, som ungt barn, ingen ting giöra, mer än endast njuta och tacka. När någon af tjenstefolket vanvyrdade min Mors befallningar, så bad jag dem blygas, och när grannarna gjorde henne något orätt, så förestäldte jag dem, att de voro elacke och oförskämde människor. Aldrig var jag gladare, än när jag råkade på att gjöra henne något synnerligit till viljes. Och som hon älskade studier och wettenskaper, slögder och flit, så hämnade jag mångfaldige mine ystre nögen och i anledning af det lilla jag kunnat hämta vid scholan och gymnasium, las så upp mig hemma millan terminerna, att jag värkeligen var en bland de mindre ignoranta djeknar. Aldrig tilläts mig en enda ledig stund, ei heller begärade jag någon, om icke i gamle och hederlige mens sällskap, hwilket mig ei heller vardt nekat, utan millan lästimarna antingen ritade, snickrade, eller band jag in böcker. Och som jag hade mycken lust för Poesien och Historien, så fölgde alltid Puffendorff och Plånboken mig ut på ängar och gjärden. Jag hade och en gammal Farfar, en braf gubbe, äfwen en kjäck och lärd Farbror. Desse talade immer om förra tiden och de voro icke rädde, att i vänligt och värdigt sällskap med en Lövenstern, en Åkerhjelm, en Lagercrans, en Strömhjelm och flere, alt Caroliner, beskrifva en hop då varande conjuncturer. De voro alle ense, de slogo i bordet och betygade sitt samfäldte missnöge öfver mången den tiden stor man; och hade de anstådt mig, så hade jag giordt det samma. Det arma Fäderneslandet, det arma Fäderneslandet, sade de. När jag sedan efter min vana berättade min Mor mina conversationer, så förmanade hon mig alltid, att älska Fäderneslandet, men också tillika tåligt lida hwad mig i det samma hända kunde, ty det gingo aldrig i all ting så trå-rätt i verlden och alltid slöt hon sine förmaningar med de orden: Och detta skall du giöra så vist som du älskar mig. Det war ock nog sagt, ty jag behöfde ingen starkare förbindelse.”