fredag 8 oktober 2010

En mörk familjehistoria i Marks härad


Cajsa Helgesdotter var dotterdotter till en av mina anfäder, Lars Jonsson i Horred. Hennes mor Anna Larsdotter hade gift sig med soldaten Helge Klar och familjen bodde från 1829 i Torestorps församling. Många av Annas och Helges ättlingar emigrerade till Amerika, och jag har haft kontakt med en kvinna i USA, June Rhodes, angående dessa.

Cajsa Helgesdotter blev dock kvar i Sverige och fick en tragisk livshistoria. Hon gifte sig 1842 med Eric Johansson i Redslegården. Några månader därefter föddes sonen Bengt Carl, som avled vid fyra månaders ålder. Året därpå föddes dottern Inga Maria, som blev ett år gammal. Under de följande åren föddes tre barn som alla överlevde, Brita Maria 1845, Johan Berndt 1849 och August 1853. När yngste sonen var sju år hängde sig fadern Eric Johansson. Anledningen till detta har jag tills vidare ingen aning om, men jag föreställer mig att det var ett trauma för både hustrun och barnen.

I följande husförhörslängder står nu att gården äges av Eric Johanssons arvingar. Brita Maria gifter sig så småningom och flyttar därifrån, men de båda sönerna blir kvar på gården. Johan Berndt gifter sig 1874 med Anna Henriksdotter och får tre barn, 1874, 1876 och 1879. August står nu som dräng, och modern som boende på undantag, men alla på samma gård. Det finns en osämja mellan bröderna, vilket senare ska komma att dokumenteras. Troligen är modern Cajsa också involverad i detta på något sätt. På kvällen den 18 februari 1881 hugger Johan Berndt kniven i sin bror August, så att han förblöder. Wernamo tidning berättar: "Emellan bröderna hade en längre tid osämja varit rådande, och vid omtalade tillfället hade Johan Berndt blifvit uppretad på brodern, derför att denne i brodrens skog hemtat ett lass ved åt deras moder, som har undantag från gården." Johan Berndt dömdes till nio års straffarbete av Marks härads tingsrätt den 23 mars samma år. Samma dag transporterades han från tingsstället i Skene till häktet i Borås av "fånggevaltiger" J. Gabrielsson. Hemma fanns hustru och tre barn, det yngsta 2 år gammalt, samt modern Cajsa.

Vad som sedan händer är mycket utförligt dokumenterat i ett förhörsprotokoll från Borås rådhusrätt. Gabrielsson berättar att Eriksson varit nedstämd under resan men inte yttrat några självmordstankar. Han blir inlåst i häktet, sedan han bett om att följande morgon få bli serverad "kokadt kaffe". På morgonen den 24 mars kommer ogifta Anna Bengtsdotter för att servera det begärda kaffet. Hon ser då genom fönstret hur Eriksson hänger livlös där inne. Hon tillkallade omedelbart Gabrielsson, som ordnade att dörren blev upplåst och ryckte ner Eriksson och lossade på snaran runt hans hals. Den visade sig bestå av hans livrem i läder som han tydligen tillåtits ha på sig i häktet. Han hade hängt den i något slags fäste till sängen. Han visade inga livstecken, "ehuru kroppen ännu bibehöll någon värme".

På detta tragiska sätt miste Cajsa båda sina söner. Vad som än ligger bakom hela historien blir jag nu mest tagen av Johan Berndts öde. Visserligen högg han ihjäl sin bror, men upplevelserna därefter med rättegång och dom måste ha varit outhärdliga för honom. Nio års straffarbete var inget han kunde tänka sig. Kanske plågades han också av det han gjort. Han kan säkert ha tagit till kniven i hastig vrede, utan någon avsikt att döda. Hur som helst så orkade han inte fortsätta livet under dessa förutsättningar. Att hänga sig var ju ett känt sätt att ta livet av sig, som även hans far hade använt. Man undrar hur det slutat om han inte tillåtits ha livremmen med sig i häktet.










tisdag 21 september 2010

Forskningsblunder m m

Det har varit glest mellan inläggen här under sommar och tidig höst. Det blir väl så i perioder, och jag hoppas på bättre tider. Beträffande hemsidan så har den nu fått en ny adress som är http://web.comhem.se/gunneltoft/

Karin har tagit över underhållet av sidan, och därmed måste jag tacka Jenny för allt arbete hon har lagt ner på design av densamma. Släktregistret är inte uppdaterat på evigheter, och jag hoppas att det ska bli nu i höst. Allt nytt material om horredsgrenen ska då komma med.

Nu måste jag också erkänna min stora blunder, som jag blev varse nu i sommar. Jag har alltså gjort ett ganska oförlåtligt misstag när det gäller släkten Hillberg. Den 15 oktober 2009 skrev jag här om Johan Otto Hillberg och hans familj. Det mesta som står där är rätt, men de sista raderna är fel. Sonen Karl Johan avled inte alls i Risinge 1920, som jag trodde. Däremot flyttade han till Katarina församling i Stockholm, och jag trodde att jag hittat honom där, trots att födelsedatum inte stämde. Men den jag hittat var en annan Carl Johan (stavat med C) och det var han som flyttade till Risinge. Två Carl(Karl) Johan Hillberg i Katarina församling vid samma tid alltså! Detta kändes extra jobbigt eftersom jag haft kontakt med ättlingarna till fel Carl Johan, i tron att det var mina släktingar. Detta är ett tydligt exempel på den svåra balansgången man många gånger får göra. När har prästen skrivit rätt födelsedatum, och när har han skrivit fel? Jag har ju hur många exempel som helst på att prästerna skrivit fel, och där jag verkligen kan vara helt övertygad om att det är så. I fortsättningen kommer jag dock att vara ännu mer försiktig än jag hittills kanske varit.

Nu har dock detta även för goda saker med sig. Jag har fått kontakt med trevliga människor, och nu blir jag ju även nyfiken på deras "riktiga" släkt. Det visar sig att "den andre" Carl Johan Hillberg var son till en August Hillberg, född 1847 i Värsås i Skaraborgs län. August var i sin tur son till en soldat Johannes Hill (Hild) i Värsås, född 1810. August har alltså gjort ett tillägg till faderns namn, och kallat sig Hillberg. Johannes Hill var i sin tur son till soldaten Johannes Kling, född i Söne församling 1783. Johannes Klings far hette Jon Bryngelsson född 1752. Ättlingen Carl Johan Hillberg bor alltså i Katarina församling i Stockholm samtidigt som "min" Karl Johan Hillberg. Men jag borde varit mer på min vakt!


"Min" Karl Johan var gift och hade två barn enligt folkräkningen 1900. Jag vet dock inte hur länge han levde, men mycket talar väl för att han blev kvar i Stockholm och avled där.

Ja, det var en lägesrapport.

måndag 2 augusti 2010

Hemsida tillbaka

Ytterligare en tid ligger nu hemsidan tillbaka på sin gamla adress http://web.telia.com/~u57802953
Fram till 1 oktober ska tjänsten vara kostnadsfri på Telia, därefter kostar den 129 kronor +moms i månaden. Då, kära Telia, kan ni vara säkra på att jag hittat ett billigare alternativ.

tisdag 6 juli 2010

Telia - bara för rika?

Nu är jag uppriktigt sagt förbannad och upprörd! Efter allt slit med hemsidan, så upphör Telia nu med tjänsten personlig hemsida. Egentligen upphörde den redan vid årsskiftet, vilket man anser sig ha informerat om. Om jag fått sådan information hade det knappast känts lönt att slita med hemsidan. Tjänsten upphörde i så fall ungefär när jag skapade min hemsida, och Telia har varit så oerhört tillmötesgående att de väntat ända till 1 juli med att släcka ner dessa sidor (antar att många mer än jag är drabbade). Men Telia har gott hjärta. För endast 129 kronor i månaden "erbjuder" man nu en ny tjänst som är mycket bättre! Det hade man gärna fått göra om man samtidigt behållit den gamla. Nu är det ju bara ett sätt att tvinga kunderna att betala 129 kronor i månaden för att få behålla sin gamla hemsida som tidigare ingick i abonnemanget.

Ja, kära läsare, som har kvar adressen till bloggen. Dessvärre finns det nu ingen hemsida. Jag anser mig inte ha ekonomiska möjligheter att ha kvar den på Telia. Jag kommer att undersöka möjligheterna att publicera den gratis någon annanstans. Detta lär dock ta ganska lång tid. Jag kan bara beklaga det inträffade...

tisdag 15 juni 2010

Ytterligare några öden

När jag nu gräver vidare, så ser jag att den tidigare nämnda Inga Cajsa Andersdotter inte reste ensam till Fässberg. Hon hade sällskap av sin kusin Inga Cajsa Johansdotter, som var 3 år yngre. (I allafamiljer i Öxnevalla, Istorp och Horred hette minst en av döttrarna Inga Cajsa!) Dessa båda flickor, 19 och 16 år gamla, kom alltså till Korndals pappersbruk 1867. För den yngre av dem gick det inte lika bra. Hon blev ganska snart antecknad vid "Socknens slut", och blev kvar där så länge jag kan följa henne. Senaste bok jag hittar henne i är från sekelskiftet, då hon alltså är runt 50 år. Hon är då ogift, och verkar inte heller ha fått några barn. Hon "försvinner" sedan för mig, och jag vet inte hur länge hon levde.

En syster till denna yngsta Inga Cajsa, Sara Charlotta Johansdotter, född 1854, flyttade vid 18 års ålder till Eftra församling i Halland, och efter ytterligare några år till Göteborgs Domkyrkoförsamling. Vid 31 års ålder blev hon där med barn utan att vara gift. Hon reste hem till Öxnevalla och födde där sonen Axel Edvin i november 1885. Efter några dagar dog hon i barnsängsfeber. Pojken levde några månader, och jag gissar att det var hans morföräldrar som då tog hand om honom. Det gick väl inte så bra, för i mars 1886 dog han, drygt 4 månader gammal. Prästen i Öxnevalla skickade meddelande till Göteborgs Domkyrkoförsamling både om pojkens födelse och om moderns död, så dessa händelser finns dubbelt registrerade.

Det känns som vanligt lite tungt, när man försöker sätta sin in i omständigheterna kring sådana här händelser, som Sara Charlottas öde. Kanske hade hon en romans med någon som inte hade möjlighet att gifta sig med henne. Kanske var det inte alls så romantiska omständigheter, vad vet man? Men slutet på det hela blev en för tidig död för Sara Charlotta, och även för hennes son. Jag tror inte hon reste hem med lätt hjärta, men hennes pappa var vittne vid pojkens dop i alla fall, så jag hoppas och tror att hon hade sina föräldars stöd.

tisdag 8 juni 2010

Inga Cajsa Andersdotter från Öxnevalla

Jag återkommer nu till Inga Cajsa Andersdotter, som jag omnämnde i förra inlägget. År 1867, då hon är 19 år gammal, flyttar hon från Öxnevalla till Fässbergs församling, med adress Korndals pappersbruk. Hon träffar så småningom August Andersson från Götiska förbundets skola i Mölndal, och gifter sig med honom 1871. Hon flyttar då till denna skola, som även senare har adressen Roten D Mölndals Mosse. Så småningom flyttar familjen till Mölndals Västergård, och ytterligare senare till Åby Nordgården.

Inga Cajsa och August får elva barn. Första barnet, en son, dör i späd ålder, men samtliga övriga 10 lever långt upp i vuxen ålder och de flesta får stora familjer. Det är dessa jag nu försökt följa så gott det går. Jag har roat mig med att räkna deras barnbarn. Det visar sig, om jag räknat rätt, att Inga Cajsa vid sin död 1921 hade 27 levande barnbarn. Det blir ju en större skolklass! Tillsammans med de 10 barnen, och deras partners blir det en jättefamilj. Räknar jag mina egna barn, barnbarn och partners så får jag ihop det till 8. Jag försöker föreställa mig om det gick att hålla reda på alla bemärkelsedagar. Och inte kan det ju ha gått att samla alla för t ex julfirande.

Så småningom flyttade även Inga-Cajsas syster Anna Brita, född 1837, till Fässberg, tillsammans med sina båda barn Anders Johan och Emma Sofia. De flyttade dock först någon gång efter hennes makes bortgång 1875. Anders Johan fick inte några biologiska barn, men adopterade en son och hade flera fosterbarn. Emma Sofia fick i likhet med sin moster Inga Cajsa en mängd ättlingar som bidrog till att befolka Mölndal och Göteborg.

onsdag 2 juni 2010

Nu gräver jag djupt

Nu har det varit stiltje på den här bloggen ett bra tag. Ändå sitter jag och harvar framför datorn flera timmar, flera dagar i veckan. Nu när jag hållit på några år med släktforskningen, som pensionär, märker jag att jag förändrar min strategi och mina målsättningar. Jag gräver nu mycket mera framåt än bakåt, medan det tidigare var tvärtom. Det nuvarande sättet att arbeta tar oändligt mycket mera tid. Släktregistrens utseende blir också lite annorlunda, och det blir betydligt tjockare pärmar. Så t ex är min utgångpunkt för tillfället Lars Jonsson, född 1754, och farmors farfar till min egen morfar. Denna Lars hade två systrar. Med dessa systrar och deras ättlingar har jag varit sysselsatt minst en månad. En av dem har 115 ättlingar i rakt nedstigande led, och den andra ca 80. Detta förutom alla ingifta, och förutom dem jag inte kunna hitta. De nu levande ättlingarna finns i de flesta fall inte med, och med dem skulle siffrorna säkert fördubblas.

Varför gör jag nu detta? Det vet jag egentligen inte. Svaret är nog bara att jag inte kan låta bli, därför att jag är så nyfiken. En annan anledning måste vara att jag blir så personligen bekant med dem jag möter, att jag inte längre bryr mig om att vi har väldigt få gener gemensamt.

Den familj jag för närvarande umgås med stammar från Inga-Cajsa Andersdotter, född i Öxnevalla 1848. Hon är en av ättlingarna till Lars syster Brita Jonsdotter. Inga-Cajsa flyttade till Fässbergs församling och gifte sig där med snickaren August Andersson. De fick elva barn, varav endast det först verkar ha avlidit i späd ålder. Jag har hittills följt fyra av barnen, och många återstår således. De tre äldsta sönerna blev liksom fadern snickare, en av dem pianosnickare. De flyttade mellan olika göteborgsförsamlingar, och deras barn i sin tur verkar också ha blivit kvar i den trakten, så långt jag kunnat följa dem. Den dotter jag följt gifte sig med en man som tydligen var kriminell, och som hon skilde sig från 1916. Det måste ha funnits starka skäl för detta på den tiden. Paret hann i alla fall få fyra barn, varav det yngsta levde till 1994.

tisdag 6 april 2010

Amerikaresor

Jag har just läst i min favorittidning Populär historia om utvandringen till Amerika. Man kanske har föreställt sig att när man reste till Amerika så var det för all framtid. Av artikeln i Populär Historia framgår att det inte alltid var så. Många reste till Amerika för att tjäna pengar, så att de sedan kunde skapa sig en bättre framtid hemma i Sverige. Jag har sett flera exempel på detta i kyrkböckerna när det gäller mina egna anfäder och släktingar. Ett exempel är följande:

Anna Sofia Johansdotter, född 1850 i Horred, gifter sig 1878 med Johannes Persson i Loftsgården. De får samma år dottern Anna Brita, som lever ett långt liv som ogift på Loftsgården, och avlider där 1967. De får därefter en son Johan som avlider i späd ålder, och därefter ytterligare en son Johan. Familjen har nu flyttat från Loftsgården till Hulugärde i samma församling. Tvillingparet Anders och Adolf föds 1882, och dör båda inom några dagar. En ny Anders föds 1884, och en ny Adolf 1885. Efter detta reser Johannes Persson till Amerika och blir borta där i tre år. Under denna tid får alltså Anna Sofia ensam dra försorg om sig själv och de fyra barnen, den yngste bara något halvår gammal vid Johannes avresa.

Johannes återkommer i början av 1889, och i oktober samma år föds en son, Natanael. I januari 1890 avlider Natanael, och en månad därefter reser Johannes åter till Amerika. Även denna gång blir han borta i tre år, och återkommer 1893, troligen för gott. Vid folkräkningen 1890 står Anna Sofia som inhyses, och det är antecknat att mannen är i Amerika. Man kan av detta förstå att det fortfarande var knapert, och att Johannes inte medfört några större rikedomar efter sin första amerikavistelse. I folkräkningen 1900 står Johannes som jordbruksarbetare, och frågan är om alla dessa år i Amerika någonsin innebar någon standardhöjning för familjen.

Efter 1900 har jag inga uppgifter om denna familj. Inget av barnen, förutom Anna Brita, finns med i Sveriges dödbok från 1947 och framåt. Det kan naturligtvis finnas en möjlighet att hela familjen rest till Amerika, men det måste i så fall ha varit efter 1900.

Jag tänker dock mest på åren 1886 till 1893, då familjefadern befann sig i Amerika, med ett kortare avbrott. Detta var ju barnens uppväxtår, och de kan knappt ha känt sin far. Mödrar som miste sina män genom dödsfall gifte oftast ganska snabbt om sig, för att klara sin och barnens försörjning, men här fanns ju inte det alternativet. Johannes återkomst 1889, Natanaels födelse och död, och mannens nästan omedelbara avresa igen efter detta, hur kan det ha känts för Anna Sofia? Och hur levde Johannes, och andra i hans situation, där borta i Amerika? Vad gjorde de? Det skulle jag vilja veta mera om.

torsdag 4 mars 2010

Levnadsöden i Horred

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev här. Det betyder inte att jag varit overksam med släktforskningen, utan snarare tvärtom. Jag har hamnat i Horred igen, och gräver allt djupare och bredare där. Det är detta med bredden som är problemet. Jag får alltmera svårt att begränsa mig till de "raka" linjerna i släktträdet. Det känns alldeles omöjligt att lämna syskonen i en familj åt sitt öde, och bara ägna sig åt anfadern eller anmodern. Och syskonen gifter sig, får barn, barnbarn etc. Och ju längre bakåt man kommer, desto fler generationer får man också framåt i tiden att följa. Detta är alltså ett bekymmer om man vill komma någon vart, men å andra sidan också spännande. Nu har jag suttit hur länge som helst med en gren på Horredsträdet, och varje dag tänkt att det ska bli klart. men dagarna går och det blir inte klart, och därmed inget skrivet i bloggen om detta.

Många familjer med skiftande öden har presenterat sig. Jag ska ge ett exempel här:

Anders Andersson föds i Horred Storegården 1817. När han är 14 år dör fadern. Anders och systern Kerstin bor kvar hos modern. Under 1850-talet blir Anders flera gånger dömd för "lönskaläge", och det anges också att han under denna tid blir far till 3 oäkta barn. Modern avlider 1863, då Anders alltså är 46 år gammal. Då blir det tydligen läge att stadga sig och ta över gården. Anders gifter sig med 39-åriga pigan Anna Greta Andersdotter från Isakatoft. Året därpå föds sonen Anders (även kallad Pehr). Sonen avlider vid tre månaders ålder. Vid 43 års ålder föder Anna Greta sitt andra barn, Josefina. Vid drygt ett års ålder avlider Josefina. Ytterligare några år senare, 1871, avlider Anna Greta, och Anders Andersson blir änkling.

Anders är nu 54 år, och lever som änkling några år på Horred Storegården. Bland pigorna på gården finns Anna Lena Johansdotter, född 1844. Med henne gifter sig Anders Andersson 1873. Han är då 56 år och hon är 29. Tre månader efter giftermålet föds sonen Anders, som blir knappt fyra månader gammal. Två år senare föds dottern Josefina, som avlider vid födseln. Vid 62 års ålder blir Anders far till sitt sista barn, dottern Anna, född 1879. Fyra månader senare avlider hustrun Anna Lena. Dottern Anna blir ett år gammal. Av de fem barnen till Anders, som fötts inom äktenskap, har alltså inte ett enda överlevt. Vad som hänt med de "oäkta" barnen är lite svårare att ta reda på, men möjligen kan ju något av dessa ha överlevt.

Anders Andersson avlider 1904, vid 87 års ålder, som backsittare på Horred Storegården.

Tänk vad denna man hunnit vara med om i sitt liv. Först levde han livets glada dagar som ungkarl och flicktjusare i byn, och gjorde tre flickor med barn. Därefter två ganska korta äktenskap, där hustrurna födde barn som bara dog. Därefter ensam igen under många år, och så småningom gammal och orkeslös och backsittare, tills han dog i ganska hög ålder. Och den 39-åriga pigan, som blev hustru och mor i mogen ålder, men förlorade båda sina barn. Nästa hustru, ung, kunde varit dotter till maken, föder tre barn som dör, och dör själv när sista barnet är ganska nyfött. Tragiska öden, kanske en aning utanför det vanliga även på den tiden, men ingalunda unikt.

tisdag 26 januari 2010

Tillbaka efter helgerna

Nu har jag haft ett väldigt långt uppehåll med min släktforskning. Det har varit jul och nyår med barn och barnbarn och ex-make, och därefter två veckor hos särbon. När jag nu ska ta itu med det hela igen, så vet jag inte riktigt var jag slutade och var jag ska börja. Det känns som om hela processen är avstängd, och behöver tid på sig att komma igång igen.

Några saker har dock hänt under denna tid. Vi har jobbat på en del med bilderna på hemsidan, Jenny och jag. Jag har fått in dem jag tycker känns viktigast, men här är ett område där jag skulle behöva lägga ner mycket mer arbete. Jag har i min ägo mängder av fotografier. De är grovsorterade, men skulle behöva katalogiseras på ett bättre sätt. Där finns säkert många fler som skulle platsa på hemsidan, och som förhoppningsvis kommer dit någon gång i framtiden. Jag har också lagt in en ny version av släktregistret, där jag tagit med referensnummer på mina anfäder och anmödrar. Jag har insett att det underlättar när man ska klicka sig bakåt i registret. Eller kanske heter det framåt, dvs mot nutiden. När man tittar på en familjebild, så kan man alltså se vem av syskonen som är min anfader eller anmoder. Denna funktion finns i Min Släkt, som jag fortfarande tycker är ett utmärkt program att jobba med. Jag behöver bara göra ett klick på rätt ställe, så finns plötsligt alla referensnumren där, på rätt ställe.

Ytterligare en sak som jag jobbat med lite under helgerna, mest "på skoj" är mina barns farmors anor. Det finns en hel del släktforskat på den sidan, men några irriterade frågetecken fanns. De finns fortfarande kvar, men kanske har de kommit något närmare sin lösning. Utgångspunkten för detta var en del fotografier, som barnens farmor lämnat efter sig, med ordentliga påskrifter om vilka de föreställer. Då blir man lite nyfiken: På vilket sätt var den här personen kusin med den där personen? Så börjar man rota, och så är man fast ett tag. Det som slog mig mest var att det finns en skillnad när det gäller anfäderna nere i södra Sverige, och dem i Norrlandslänen, som det är var frågan om. Kanske gäller det specifikt Västernorrlands och Västerbottens län, eller ännu mer specifikt området Gideå, Nordmaling, Trehörningsjö. I detta område var det mycket vanligt, att man i början på 1800-talet bytte ut sin patronymikon/sonnamn, mot ett annat namn. Detta gör det väldigt rörigt och svårt att följa familjerna. I en brödraskara kunde det således finnas lika många efternamn som det fanns bröder. De var tyvärr inte så praktiska att de tog samma namn. Svärmors farfar tog sig således namnet Hörnlund, medan hans båda bröder tog namnen Hörnberg resp. Hörnström. De kom från byn Hörnsjö i Gideå församling. Som om inte detta var rörigt nog, så gjorde man alltså likadant i andra familjer. Hörnlundar, Hörnbergar och Hörnströmar behöver således inte alls vara släkt med varandra, även om de härstammar från samma bygd. Tydligen var det helt fritt att ta vilket namn man ville, även om det så att säga redan var upptaget. Även andra nam förekom givetvis, såsom Berglund, Hägglund, Sjögren o likn. Ofta var det namn med just slutleden -lund, -gren, -berg och -ström. Detta fenomen har jag aldrig stött på i mina släktgrenar i Västergötland och Bohuslän, med undantag för soldatnamnen. Namnet Hillberg fanns ju redan på 1700-talet, och namnen Westring och Emmich likaså. De båda sistnämnda gissar jag har utländskt ursprung. Annars höll man sig till sina son- och dotternamn. Visserligen rörigt det också, eftersom vissa namn var så otroligt vanliga i samma bygd, men ändå lite mer logiskt på något sätt.

Ja, detta var en liten utvikning. Nu måste jag ta mig en funderare på om jag ska fortsätta forskandet på mina egna släktgrenar, eller om jag ska göra finjusteringar i det redan befintliga släktregistret. Eller rentav börja rota i fotografier. Vi får se vad det blir.