onsdag 22 februari 2017

Syndare i Väckelsång



Jag håller sedan en tid på att kartlägga en syskonskara, född i Mariestad och Skövde, och vilkas morfar är den Christopher Hansson som figurerar i föregående inlägg. Deras far är rådman och tullnär Hans Johansson, alltså svärson till Christopher.

Hans Johansson och Annika Christophersdotter Ehrengren fick elva barn, varav förvånande många levde till vuxen ålder. Större delen av dem spred sig också över landet. Det har lett till mycket letande i kyrkböcker, den där tradiga delen av släktforskning, där mycket tid ger lite utdelning. Man blir lätt lite sömnig. Ibland ramlar man över en del annat som inte alls har med den egna släkten att göra, och det kan vara lite uppiggande, om än många gånger tragiskt. Vad sägs om en födelsenotis som denna, från Väckelsång1731:

”Den 5 Augusti Kl 4 om aftonen föddes åter, Gud tröste och förbarme sig öfwer oss syndare här i Weckelsångs sochn hwaräst så många lönskaläger af kåta qwinfolk sig tilldrager, att ett Barn i Engia soldatetorp är födt och omsijder christnades d 15 augusti efter gudstiensten wid namn Anna. Fadren en gift Båtzman från Carlscrona som länge i synd lefwat med denna lööskonan Johanna Håkansdoter, som olyckligen framfödt detta sitt otidiga foster.”
(Därpå följer uppräkning av faddrarna)



I samma bok hittar man en s k avlösningslängd. Där återfinns inte detta par, av någon anledning, men väl en rad andra. År 1727 hade gifta hustrun Gertrud Persdotter ihop det med sockenskräddaren och fick sitt straff i maj året därpå. Samtidigt dömdes även sockenskräddaren.

”D 12 maij, gifta hustrun Giertrud Pehrsdotter i Bråten, för begångit enkelt Hoor med sochneskräddaren Måns Persson i Botahult, efter domb, af Konga Härads Ting i Ingelstad d 14 November 1727, att stå 3 Söndagar kyrkiopligt.”

Det framgår att Gertrud stod på pliktpallen sina tre söndagar under maj, och sedan fick Måns ta plats där i juni. 



Detta är bara ett exempel bland en mängd liknande, i detta syndens näste Väckelsång. Det väcker onekligen funderingar. Trots att jag släktforskat i decennier har jag inte stött på eller uppmärksammat dessa avlösningslängder. Det är ytterligare en pusselbit när det gäller att försöka förstå hur det verkligen var att leva i denna tid. Detta var vardagen. Man undrar om begreppet ”kärlek” över huvud taget fanns. Äktenskap ingicks av praktiska och ekonomiska skäl, och alla intimare förbindelser utanför den ramen var synd, som man blev dömd och straffad för. Man ska nog inte skylla detta på enskilda präster, som en del gör, utan förstå det som en del av lagen, som prästerna hade till uppgift att följa. Prästens del av detta verkar vara att utdela straffet, själva kyrkoplikten, att stå på pliktepallen.

Dock verkar det lite onödigt att gå till sådana överdrifter som att beskriva stackars lilla Annas inträde i livet, på det förfärliga sätt som prästen i Väckelsång gjorde.

onsdag 1 februari 2017

Mariestads domkyrka – två olyckliga händelser på 1690-talet




 Mariestads domkyrka är en av de två domkyrkor i Sverige som saknar stift. Genom några av mina anfäder har jag fått en särskild relation till denna kyrka.

Kyrkan är byggd i slutet av 1500-talet av Karl IX. Cirka hundra år därefter, på 1690-talet, var det en dyster period i kyrkobyggnadens historia. Detta kan man i detalj följa genom protokoll från möten med sockenstämma och kyrkoråd vid denna tid. Dessa hade långa och täta möten, med tunga frågor att hantera. Händelserna rapporteras även under ”Sällsamma händelser” i kyrkoboken. Den 18 augusti 1693 började eländet med den stora stadsbranden:

”Anno 1693 den 18 augusti kom elden först lös uti (djurens?) gård klockan in emot elva, och blev dämpad, men klockan emellan ett och två upptände sig samma eld uti rådman Jöns Svenssons lada som låg nära den skorstenen som elden först utkom uti, vilken lada var full med hö och säd, och då elden kom där uti  (?) väl folken till att släcka, men det stora stormvädret och myckna torkan som då var, gjorde elden kraftigare än man henne kunde hindra, gick både med och mot vädret och hela staden i aska lade, undantagandes några hus på Näset. Såsom och avbrände kyrkotaket och tornet och klockorna. In uti kyrkan den sköna altaretavlan, predikstolen, orgelverket, som ock skranket emellan kyrkan och (koret?), samt och skranket omkring funten, desse alle (ting?)voro väl förgylte och sirade med åtskillige bilder. Elden var så häftig att icke allenast allt träverke förbrann, utan och mestedelen liken i gravarna, och likstenarna försmälte av hettan, fönstren och allt fördärvades, undantagandes murarna” (moderniserad svenska)

Hur det gick med återuppbyggnaden av själva staden har jag inte hittat så mycket om i protokollen. Däremot dryftas i långa diskussioner allt som ska göras för att få kyrkan i ordning igen. Den 26 augusti har man ett möte med byggmästare Anders Larsson Ranck, där denne anlitas för att bygga och uppresa ett nytt kyrktorn. Den 11 oktober anlitar man smeden Jon Håkansson, för järnstängers stampande, bultars förfärdigande m m. Kyrkan ställer upp med kol och släggekarlar. Lön och övrig ersättning bestäms.  Samma dag anlitas även bild- och stenhuggaren mäster Bengt Svensson, för att bl a hugga ut gamla järn och hugga in de nya.

Så fortsätter det den närmaste tiden. Glasmästarna Per Andersson och Per Eriksson ansvarar för nya fönster, Klockgjutaren Petter Bööck ska gjuta nya klockor, och man förhör sig om hur mycket järn, ståltråd, vax och terpentin han behöver. Vax och terpentin ska han dock själv skaffa från Göteborg. I maj 1695 börjar det bli dags för klockorna. Det bestäms att borgmästare Christoffer Hansson (min mm fm mm fm mf) ska resa till Skara för att avhämta klockemalmen, samt till Börstorp för att köpa bräder.

Byggmästare Rancks lön utbetalas i september 1695, mot att han ”bör vara responsabel för arbetet, att det må vara så gjort, som han vill det inför Gud och var man försvara”. Detta var ju någon sorts försäkring från hans sida, som han bittert fick ångra. Nu börjar i alla fall det mesta bli klart med kyrkan, och man har börjat hålla gudstjänster där igen. I kyrkoboken kan man läsa, under ”Sällsamma händelser”: (1695)

”Samma år blev uppsatt ett skönt och härligt torn med mycket listverk, förgylte knappar och krona, ett högt torn vars utritning finns i kyrkekistan”.

I nästföljande anteckning hittar vi följande:

”Anno 1696 den 24 februari, som var en skottdag insatt näst före Mattias dag, om aftonen klockan ungefär 7 kullkastades samma kyrkotorn av det förskräckeliga stormväder som då någon tid var……..vilket torn föll direkt utåt kyrkotaket och det fördärvade, samt och kyrkovalvet på några ställen krossade. Ack Herre Gud förbarma dig över ett sådant elände!”

Jag tycker att man lätt kan föreställa sig den förtvivlan som spred sig över de ansvariga för denna omfattande reparation av kyrkan, som pågått under drygt två år, och som just börjat kännas färdig. Nu var nästan allt spolierat igen!

Nu är det åter många, långa och intensiva möten med sockenstämma och kyrkoråd. Hur kunde detta hända? Visserligen var det storm, men ett nybyggt kyrktorn antogs väl kunna stå emot sådant. Den 30 mars har man ett möte där byggmästare Anders Larsson Ranck är närvarande. Man besiktigade tornfoten, som var hel. Då fann man att på södersidan fanns fyra tapphål varuti tornet stått, som ingen befästning hade varken med järn eller tränaglar. På västersidan fanns fyra tapphål halvt igenomborrade  med tränaglar halvt igenomslagna, och två tappar uti hålen var avbrutna. Ytterligare ett antal liknande fel upptäcktes, och Ranck blev tvungen att erkänna felen, och tillsammans med övriga närvarande skriva under protokollet. 



Ranck blir nu ersättningsskyldig, och som jag uppfattar dessa protokoll, så försäkrar man sig på olika sätt om att få in dessa medel. Kanske har inte Ranck hela summan tillgänglig, för det talas även om att beslagta egendom som säkerhet. Detta måste ha varit ekonomisk ruin för stackars Ranck.

Urmakare Harald Spång hade i december 1695 utlovat ”leverera ifrån sig urverket färdigt och perfekt uti nästkommande maj månad så att det slår både hel och halvtimmar”. Det skulle alltså levereras i maj 1696, men då fanns alltså inget torn. Detta innebar att Spång inte fick betalt för sitt urverk, vid den tid han hade beräknat. Den 25 september har Spång tröttnat på att vänta på sina pengar, och man har ett ganska upprört möte med många ordagranna citat i protokollet, vilket ger en väldigt levande bild. Kyrkorådet vill vänta med uret tills tornet är klart, medan Spång menar att han kan sätta upp det redan nu, och ordna att det blir väl skyddat från väder och vind.

”…vartill urmakaren svarade, det är en dödelig värld för handen, jag haver gjort mitt arbete och behöver mycket väl mina förtjänte penningar, och Gud vet när torn bliver. Kan hända att jag i dag eller i morgon kan dö, fruktar jag kyrkan tager då stor skada. Här finnes ingen som det (urverket) rätt kan sätta tillsammans som det bör vara.”


Efter ytterligare turer fram och tillbaka fick Spång som han ville, och urverket skulle sättas upp snarast.

Kanske har jag läst lite för dåligt, och hoppat över en del, men jag hittar inget om just själva tornet, och vem som nu skulle bygga upp det. Jag är alltså inte klar över om Ranck fick förtroendet igen, eller om man nu vände sig till någon annan.

Så småningom verkar dock allt ha blivit som det skulle, men protokollen fortsätter berätta om allehanda frågor som man ansåg viktiga. Förutom min ovannämnde anfader borgmästare Christoffer Hansson, så deltar även hans svärson rådmannen Hans Johansson i de flesta mötena. Även han är min anfader, och båda dessa herrar har alltså en viss del i Mariestads historia under sent 1600-tal.

I min släktforskning är denne anfader Christoffer Hansson den äldste jag funnit, och själv kunnat hitta, genom hyfsat säkra källor. Han var född omkring 1637, då Mariestad funnits i endast ca 50 år. Det är lite hisnande att tänka att han alltså föddes under drottning Kristinas förmyndarregering. Han upplevde sedan både Karl X Gustav, Karl XI, Karl XII, Ulrika Eleonora, samt dog 1722 under Fredrik I:s regeringstid. Under allt detta elände med kyrkan, var det Karl XI som regerade i Sverige. Mariestad har ett ovanligt tidigt, lättläst och rikligt utbud av kyrkböcker och protokoll, vilket gjort denna forskning möjlig. Faktum är att jag nog endast läst en bråkdel av de protokoll och handlingar som finns om stad och kyrka, så det kanske kan bli fler inlägg i ämnet framöver.

Kommentar: Ovanstående text har formulerats av mig, Gunnel Toft, men en stor del av det underliggande forskningsarbetet har gjorts av Jenny Toft, min dotter.