Släktens fortlevnad

Hur många anfäder och anmödrar man har går att räkna ut. En fördubbling i varje generation, förutom några anförluster, orsakade av kusingiften eller andra inbördes giften i släkten. Hur många ättlingar man får är en helt annan historia, inte lika lätt att förutsäga. Man skulle kunna tro att det hänger samman med hur många barn man själv producerar. Jag har dock sett några exempel där detta inte alls stämmer. Jag har flera exempel där man endast fått ett överlevande barn, men där detta barn i sin tur får en stor skara ättlingar. Nyligen stötte jag på det rakt motsatta.

Margareta Mathesius föddes 1845 i Domprostgården, Skara landsförsamling. Fadern var dock inte präst, utan gymnasieläraren i Skara, Johan Mathesius. Modern var Elsa Johanna Modin, en ättling till mina anor Andreas Tysk och Christina Odhelius. Margareta återfinns som mamsell hos olika familjer, mestadels i Skara, under åren 1863 till 1869. Sistnämnda år gifter hon sig med komminister Johan Herman Wingqvist, och flyttar in i prästgården i Härlunda församling, som prästfru. Under årens lopp flyttar sedan familjen ett stort antal gånger mellan olika prästgårdar i olika församlingar i Skaraborgs och Älvsborgs län. Under de närmaste 20 åren kan man säga att Margareta är konstant gravid. På 19 år föder hon 13 barn. Dessa församlingar måste ha vant sig vid att se en ständigt gravid prästfru. Nu kan man ju lätt tänka att det skulle bli en väldig massa barnbarn och barnbarnsbarn till detta par. Så var det inte!

Elsa Rebecka Vingqvist, folkskollärarinna

Den förstfödda Elsa Rebecka blev folkskollärarinna, och dog ogift i Borås, 90 år gammal. Nästa dotter, Sofia Wilhelmina, blev dövstumslärarinna, och tjänstgjorde vid dövstumsskolorna i Örebro och Vänersborg. Hon dog också ogift vid 79 års ålder. Barn nummer 3 är sonen Nils Herman. Efter studier i Skara och Lund blev han filosofie licentiat, och tjänstgjorde som gymnasielärare på några olika ställen, innan han vid 38 års ålder hamnade i Skara, som lektor vid läroverket. Han gifte sig tre år senare, men paret fick inga barn, vad jag kunnat se. Han dog i Skara, 86 år gammal. Så har vi nummer 4, Torsten Daniel. Han ägnade sig åt den framväxande telefonbranschen, och arbetade för ett svenskt företag i Polen. Där gifte han sig med en polsk kvinna och fick två döttrar. Han avled i Polen, endast 42 år gammal. Döttrarna har jag inte kunnat följa, eftersom jag inte är så hemma på forskning i Polen. Nummer 5 och 7, systrarna Maria Margareta och Astrid Charlotta flyttade tillsammans till Hjo, där den ena blev kvar till sin död och den andra flyttade till Skara sina sista år. De dog vid 94 resp 70 års ålder, och vad de livnärde sig av hittar jag ingen uppgift om. Båda dog dock ogifta. Emellan dessa båda hittar vi Gerda Johanna, som blev sjuksköterska, och sedermera hade tjänst som ”rödakorssyster”. Hon avled i Malmköping, Södermanlands län, 81 år gammal och ogift. Därefter har vi Hedvig Kristina, med okänt yrke, som avled ogift i Hjo, 66 år gammal. Johan Harald var stationsskrivare och arbetade vid olika järnvägsstationer. Han avled ogift i spanska sjukan 1918, 36 år gammal. Karl Gustaf var militär (kapten) och gymnastiklärare. Han var även tävlingsgymnast. Vid 60 års ålder gifte han sig med en 10 år yngre kvinna, och några barn blev det ju inte där. Han avled 84 år gammal, i Lund. Erik Algot var ritare och ingenjör, mestadels boende i Göteborg. Intressant nog finns han antecknad som far till en oäkta son i Helsingborg. Sonen blev dock bara 2 månader gammal. Erik Algot avled ogift i Horred, 67 år gammal. Sixten Aron flyttade runt i landet som postexpeditör och postmästare, från Köping i söder till Malmberget i norr. Avled ogift i Köping vid 84 års ålder. Axel Natanael, slutligen, var gymnastikdirektör, verksam som gymnastiklärare i Söderhamn, när han avled 1918, troligen i spanska sjukan, endast 29 år gammal.

Nils Herman Vingqvist, fil. lic., lektor i Skara

Denna syskonskara är intressant på olika sätt. Alla 13 barnen uppnår vuxen ålder, vilket måste anses nästan unikt. Nästan alla utbildar sig på olika sätt, och satsar på sina karriärer i stället för att bilda familj. När det gäller döttrarna kan man förstå att de verkligen gjort detta val tidigt, och sedan hållit fast vid det. Som gifta hade de säkert övergivit sina yrken och blivit hemmafruar. Dock kunde man tänkt sig att sönerna i något större utsträckning skulle ha bildat familj. Jag har funderat över om det sammanhänger med deras egen upplevelse av att växa upp i denna jättestora familj. I så fall var den upplevelsen kanske inte så positiv. Summan av denna möda att föda 13 barn, blev alltså två sondöttrar i Polen, och där kan ju i och för sig finnas en rad ättlingar som är okända för mig.  Men ändå, så är det ju väldigt magert med 3 barnbarn på 13 barn. De två som bodde i Polen kanske inte kom så ofta på besök, och den lille ”oäkta” pojken hade de troligen inte träffat, även om han överlevt. Inga stojande barnbarn fyllde prästgården om jularna. Såsom varande mormor själv, tycker jag det skulle vara trist, men kanske hade Margareta och Johan Herman Mathesius haft fullt upp med de egna barnen, och tyckte det var skönt med lugn och ro. Men den där känslan av att livet fortsätter, efter att man själv är borta, den fick de inte uppleva.

Makarna avled med ett års mellanrum, 1921 och 1922. Och eftersom troligen inga ättlingar finns i Sverige, kan jag nog utan dåligt samvete nämna familjen vid namn.  

Sixten Aron Vingqvist, postexpeditör

(Bilderna från Svenskt Porträttarkiv)