Minnenas helg

Hur många gånger har jag inte irriterat mig över allt jag inte frågat föräldrar och släktingar om, medan de var i livet. Och minst lika många gånger har jag tänkt att jag själv ska försöka dokumentera så mycket som möjligt om min barndom och uppväxt. Det har blivit några små punktinsatser, men knappast mer. Men jag har en påhittig dotter som tog tag i frågan. På Jennys initiativ träffades min bror och jag, båda 70+, tillsammans med henne under en helg.

Detta blev resultatet:

En tid före träffen bestämde vi oss för att fotografera av sidorna i några utvalda fotoalbum, med bilder från huvudsakligen 40-tal och 50-tal. Albumsidor och bilder numrerades. Detta hade vi sedan tillgång till i digital form under våra samtal. Vi valde ett av albumen, och bläddrade oss igenom det samtidigt som vi pratade om bilderna, vilka personerna var och olika omständigheter och associationer som väcktes av bilderna, och allt ljud spelades in. Det blev många både korta och längre berättelser. Jenny var med och ställde frågor, vilket var väldigt bra, eftersom mycket är så självklart för oss, att vi kanske inte tänker på att nämna det. Detta var den ena delen av projektet, där vi alltså hann med ett av tre album, och kanske återkommer vi till de andra vid något annat tillfälle. Det känns viktigt att inte lämna efter sig album med oidentiferade personer i onödan, om vi som nu lever faktiskt vet vilka personerna, och även sammanhangen är.

Den andra delen av projektet var helt Jennys idé, och vi anade inte på förhand hur roligt och givande detta skulle bli. Jenny hade gjort i ordning en burk med papperslappar. På dessa stod olika förslag till samtalsämnen, och vi drog en lapp i taget, utan att se den skrivna sidan. Så berättade vi allt vi kom på utifrån det ämne som stod på lappen. Ibland blev det ganska kort, men många av lapparna genererade timslånga berättelser. Allt ljud inspelades. Många glada skratt blev det, men även sorgesamma berättelser. Jenny var med och flikade in relevanta frågor och funderingar. Detta blev inte bara en dokumentation. Det blev även ett återupplevande av mycket från barndomen, och även tankar och känslor kring våra föräldrars barndom och ungdom, som vi ju inte upplevt själva, utan genom deras egna berättelser. Man kom ju till insikt om att vi äldre vet så oerhört mycket, som våra barn och barnbarn inte har en aning om, när det gäller den ännu äldre generationen, d v s våra föräldrars.

Här ett axplock ur de ämnen som stod på lapparna:

Våra mor- och farföräldrar

Det här kunde vi äta en vardagskväll

Ombyggnader av huset

Våra föräldrars kläder

Skolstarten

En vanlig söndagsförmiddag

Att åka spårvagn

Mammas jobb

Pappas jobb

Favorittidningar

Tekniska nyheter

När sommarstugan byggdes

Ljudet spelades in på mobiltelefon av min bror, och svägerskan förevigade det hela med några videosnuttar och stillbilder. 

Min dotter Jenny, hennes son Pontus, jag och min bror Anders. 

Ibland tog berättelserna lite andra vägar, en bit bort från ämnet, men i detta fall var det ju ingen nackdel. Allt var ju lika viktigt och intressant. I efterhand visade sig den här delen av projektet, med lapparna, bli den större av punkterna. Men när man i efterhand lyssnar på ljudfilerna, så känns det ändå värdefullt med kommentarerna kring bilderna i det album vi gick igenom. Båda delarna har nog sin plats i ett sådant här projekt.

En annan reflektion så här i efterhand rör den stora fördelen av att vi var två syskon som gjorde detta. Det blev ett samtal i stället för en intervju. Vi kom ihåg olika saker. Det den ena sa väckte associationer och minnen hos den andra, som kunde fylla på etc. Det blev också mer levande genom att vi t ex kunde skratta tillsammans åt roliga saker som vi mindes.

Pröva gärna detta! Det är jätteroligt! Och kan säkert utvecklas på olika sätt…